Dagen då mardrömmen slog in...

Den här dagen blev inte riktigt den fredag vi tänkt oss. Ledig förmiddag i myskläder och med pärlande, lite dans och läsande av böcker hann vi med innan dagen hastigt bytte skepnad.

Jag har precis lagt upp mat till alla barnen och står och delar åt Vilma när hon plötsligt pekar åt Alvins håll och säger ”Mamma, titta på Alvin”. Släpper allt jag håller i när jag ser ett blekt ansikte med totalt uppspärrade ögon som har något vilt i sig och små armar som i panik viftar upp och ner. Han har satt i halsen och det är stopp. Han får inte fram ett ljud och kan inte andas. Läpparna har en ton åt blått och jag minns nu som i en dimma hur jag lyfter upp honom, lägger honom framåt, neråt över min ena arm och springer ut. Märkligt, vilket infall egentligen. Att det första man gör är att springa ut. Tänkte kanske frisk luft, men vad hjälper det när man inte kan andas.

I samma sekund jag öppnar dörren hostar han till och börjar skrika. Först jätteynkligt, sen mer. Sen blir det stopp igen bara kort innan kräkreflexen slår till men han får inte upp något alls först. Mitt i allt ser jag vår granne som är ute och skottar den gigantiska mängd snö som kommit i natt. Han ser att något inte stämmer och jag ropar att han måste komma nu. Handlingskraftig som han är tar han Alvin från mig och fortsätter hålla honom i rätt läge medan jag springer till telefonen. Den enda tanke som hela tiden upprepat maler i mitt huvud är att han skriker och därmed får han luft. Kanske var det denna tanke som hjälpte mig att behålla lugnet för som jag skrev efter Filips olycka då Erik också var hemma - är man själv så måste man vara lugn. Det finns inget val.

Det är en obeskrivbart obehaglig och otäck känsla att slå det nummer man ska slå i akuta lägen. Första gången i mitt liv. Just när de svarar på 112 så skriker Alvin men ganska snart tystnar han igen. Damen jag pratar med är lugn och snäll och säger efter vad som känns som bara sekunder att en ambulans är på väg. En ambulans. Så långt hade inte jag tänkt. Jag hade väl i och för sig inte hunnit tänka alls men jag trodde nog mer på rådgivning. Hursom var ambulansen i närheten och under tiden vi väntade skulle jag få prata med en sjuksköterska. Den manliga sköterskan var tyvärr inte lika trevlig. Han var kort i tonen och sa två riktigt puckade saker som jag dock såg förbi i stunden. Den ena var ”Men, ett så litet barn äter väl inga bitar. Han får väl passerad mat eller puré?” ”Nej, han är 19 månader och då har man ätit mat med bitar i halva sitt liv…”, vilket jag såklart inte sa men tänkte. Sen säger han såhär: ”Men jag hör ju hur han skriker och det låter bra”. Bra, ja det beror ju på hur man ser det. Självklart bra då han ju tydligt får luft samtidigt som vi ju både märkte och hörde att det som nu suttit fast satt kvar om än inte lika fast som från början. Detta säger jag till honom men han tror mig inte utan svarar ”Hur vet du det? Sätt luren intill honom så får jag höra när han skriker”. Det var väl ändå onödigt att ta den diskussionen när en ambulans redan var på väg. Jag kunde dock inte låta bli att säga att jag känner mitt barn så pass väl att jag HÖR att han har något i halsen...

Vid det laget hade Alvin det riktigt jobbigt. Ulkade gång efter annan men det enda som kom var slem i mängder som nu började blir ljusrött i färgen. Fick veta att blodkärlen i halsen lätt går sönder vid sådan ansträngning. Sen äntligen kom ambulansen. Två otroligt snälla killar pulsar genom snön, in genom dörren där vår hjälte till granne (som dessutom var sjuk i influensa…) sitter med Alvin. De kollar honom snabbt och hör lika tydligt som jag att han inte fått bort det som sitter så de tar honom med ut, frågar grannen om han kan stanna hos Filip och Vilma och säger åt mig att komma med.

Att lyftas upp på en bår med sitt lilla barn i famnen är något av det värsta jag upplevt faktiskt. En alltför verklig påminnelse om hur skört livet är…

Alvin fortsätter att skrika och vrida sig i panik några sekunder och sen tystna plötsligt, kippa efter andan och försöka få upp det som sitter. Så när vi nästan är framme vid sjukhuset, drygt en halvtimme efter att han satte i halsen kommer äntligen den fördömda korvbiten upp tillsammans med lite pasta. Det tar några sekunder och sen blir Alvin helt lugn och så trött att han nästan somnar mot mig.

Nästa overkliga syn väntar när vi kommer fram och det står fullt med folk innanför dörrarna. Dessa skingras dock när de ser att läget blivit lugnt. De som går ler och nickar. Det hade jag också gjort i deras läge.

Sen in på ett tokupplyst stort akutrum där Alvin blir totalt livrädd när vi rullas in. Stackars lille skrutt… De kollar syresättning och blodtryck med alltför stora grejer och måste springa till Barn för att hämta uppsättningar i miniatyr. Sen får vi träffa världens gulligaste läkare. En ung, söt tjej som sätter sig på knä på golvet och tar Alvin i händerna. Pratar mjukt och får honom nästan att le. Hon lyssnar på honom och tycker han låter väldigt rosslig så hon går efter en läkare från Öron, näsa, hals.

Medan vi väntar på honom kommer Erik in genom dörren. Så oväntat men mer välkommet än han någonsin kan ana… Han hade insett efter mitt samtal från ambulansen där jag bara kort beskrev läget att han inte kunde åka hem och sitta där och inte veta hur det gick så farmor och farfar gjorde en blixtutryckning till Filip och Vilma så de slapp umgås för länge med vår krassliga granne. Erik visste ju inte alls hur läget var med Alvin och pustade ut då han såg ett lugnt barn i min famn.

Sen öppnas dörren igen och in kommer tre nya läkare och en sköterska. Rätt personer på rätt plats. Så underbart gulliga och trevliga mot både oss och Alvin. Förstående och berömmande. Mina tvivel om huruvida jag gjorde rätt eller fel med Alvin hemma samt att jag ringde 112 försvann i och med samtalet med dem. Hon som var lungläkare körde ner en lång, tunn slang genom näsan ner i matsrupen för att se så där inte satt något kvar. Hon hittade inga matrester men däremot massor av slem. Efter bedömning av läkaren från Öronmottagningen och ännu en så fick vi åka hem. Alla fyra som lyssnade på honom tyckte dock att det rosslade rejält i lungorna men tyckte ändå inte att en röntgen var nödvändig då jag berättat att han ju fått upp sådana mängder slem.

Det vi nu ska hålla koll på är att han inte får feber för då måste vi åka in för ytterligare koll. I värsta otursscenariot kan ju bitar komma ner i fel strupe och måste då plockas ur lungorna men detta är ytterst ovanligt. Redan nu ikväll har han låtit mindre rosslig och blivit sig mer och mer lik allteftersom kvällen gått så jag tror att läget är lugnt. Dock har han så ont i sin lilla hals och har haft svårt att svälja :(

På väg hem marscherade först en hel huvudvärksarmé in i mitt huvud. Sen kom tankarna på vad som faktiskt kunde ha hänt och med dem tårarna… Plötsligt blev både jag och Erik jättetrötta och jag fick värsta värken i kroppen. Som en influensa på väg. Antar att det blev ett psykiskt "efterskalv" när allt var över som satte sig på kroppen. I dag har jag upplevt en av de värsta mardrömmar man som förälder har. Att ens barn ska sätta i halsen och att det ska ta stopp. Det har hänt några gånger under åren – det gör det nog för de flesta – men då inte så kraftigt utan det har alltid lossnat efter ett par host eller att man på sin höjd lyft upp dem. När nu inte det vanliga man brukar göra hjälpte, då insåg jag att det var allvar. Något som också var jobbigt var att behöva praktisera slag med handflatan mellan skulderbladen. Jag vet ju hur hårt man ska slå men det är banne mig lättare sagt än gjort. Vi gjorde ändå vad vi kunde, jag och grannen, men inte tillräckligt för att det skulle komma upp. Usch och fy, så han kämpade vår lille hjälte. Den panik jag såg i hans ögon kommer jag aldrig glömma. Inte heller skriken eller hans försök att få upp något utan resultat gång efter gång. En sådan kämpe.

Ja, mardrömmen slog in i dag men den slutade lyckligt. Tack och lov. Tacksamheten över att det gick bra med lillälsklingen går inte att med ord beskriva. Och ännu en gång minskar så många ytliga, praktiska saker i betydelse och man inser att det enda viktiga är de som finns här och nu. De man älskar och bryr sig om. Att de mår bra och har det bra. Det är det enda riktigt viktiga.