Förtjänar ett eget inlägg...

…är det flera som gör. Först, från djupet av mitt hjärta – TACK för alla fina, omtänksamma och snälla kommentarer och sms i helgen. Ni gör mig GLAD och det betyder mycket med människor som bryr sig och visar omtanke! Och jag är ledsen att jag nu behövt "skrämma" så många av er som också har barn... Vet ju precis hur man reagerar när man läser om någon annan och tänker "det kunde ha varit jag". Man får dock se det som en uppmaning att friska upp sitt minne av vad man ska göra i en sådan här situation.

Några andra som förtjänar ett eget inlägg är de två små stackarna som fick beskåda detta hemska i fredags lunch. Grannen, som ju var sjuk, vågade inte stanna inne hos dem hela tiden utan var utanför och gick in för att kolla till/prata med dem då och då. När så farmor och farfar kom höll gullungarna på att duka av bordet och torka det…

Och senare på eftermiddagen när jag skulle sätta på musik på datorn upptäckte jag det ni ser på bilden. Kolla in sökrutan! Luskade lite med Filip och mycket riktigt var det han som mitt under avdukningen hade kommit på att han och Vilma skulle lyssna på musik. Melodifestivalen 2011 skulle de lyssna på :) Väldigt charmigt nu är att Filip som ju inte kan säga ”r” utan säger ”l” i stället inte riktigt har koll på de två bokstäverna alls vilket innebär att han just nu stavar allt som han själv benämner med ”l” med bokstaven ”r”. För säkerhets skull liksom. Hängde någon med?! :) ”Det var kul att vara ensamma hemma”, sa Filip på kvällen. ”Vi hade planerat att städa också så ni skulle bli överraskade men det hann vi inte”.

Mina små godingar…

Helgen har varit jättekonstig. Upp o ner på något vis. Verkligheten har kommit ikapp och tankar på det som hände och det som kunde ha hänt snurrar nästan konstant i mitt huvud. Och så dyker plötsligt tankar upp om hur allt blivit om inte vår granne varit ute, vad hade hänt med Filip och Vilma då? Då hade de verkligen fått uppleva ett kaos och dessutom blivit lämnade helt själva en stund innan någon kom till dem… Och vad hade de gjort på sjukhuset om inte den nedrans korvbiten kommit upp? Ja, dessa och flera tankar är det som spökar runt utan svar. Och egentligen behöver jag ju inga svar på dem eftersom vi ändå hade tur på så många sätt men det är verkligen så att allt kommit nu i efterhand. Jag har känt mig som värsta hormontanten med plötsliga känslosvallningar och varje gång lille Alvin har kommit springande med utsträckta armar för att stjäla sig en kram har hjärtat nästan brustit. Så orättvist att han skulle behöva råka ut för en sådan hemsk sak. Och så har vi varit galet trötta. Man känner sig ledsen samtidigt som man är så innerligt tacksam och glad att allt gick väl till slut.

Filip och Vilma har inte pratat så mycket om det. Att en ambulans var här har de överhuvudtaget inte nämnt. Filip har däremot varit ovanligt lynnig för att vara han i helgen. Haft nära till gråten och blivit riktigt arg några gånger. Inte den Filip vi är vana att se. Och Vilma, hon har haft stenkoll på sin lille bror vid matbordet. Pipit till honom med bebisröst att han inte får äta något hårt eller stort för då sätter han i halsen. ”Bara runda och mjuka saker får du äta, Alin förstår du?”. Och så har hon delat mackor i mikroskopiska bitar och flera gånger frågat mig om jag kommer ihåg att Alvin satte i halsen ”i tisdags”,den veckodag hon alltid drar till med.

Vi får hoppas att ny vecka helt enkelt innebär en nystart. Tankarna som far omkring kommer säkert göra det ett tag till men jag vill ändå känna mig glad igen…