Brokig vecka

Så det blev! Först Vilma, sen Alvin, sen Filip, sen jag, sen Erik. Alla med sina egna små varianter av förkylning. Vilma hosta och halsfluss, Alvin snorig och nysig, Filip snorig, huvudvärk och hängig, jag superduperont i halsen och feber och Erik hängig och ont i halsen. Låter som om ett skumt virus har tagit fäste i vårt hus och måtte det stanna med detta så att inte saker kommer gå runt runt...

Det blev en hemmavecka kan jag konstatera, dock en mycket mysig sådan då vi varvat mys och soffhäng med lite bak och adventspiff. Den här sortens VAB ger ju väldigt mysiga barn! Sen blev vi uppriktigt förvånade att även vi åkte på det den här gången men med tanke på hur sällan det händer så får vi helt enkelt bara gilla läget. I går var vi båda hemma och då känns allt så mycket lättare när man har 39 graders feber men i dag var den puts väck och jag känner mig piggelin igen sånär som på hosta och ömmande hals.

Vi har trots detta lyckats bocka av november månads sista to-dos sånär som på ett tandläkarbesök för Alvin som fick skjutas på till nästa vecka. Så vi kan nog nästan säga "Vi gjorde det!" November är avklarad och vi kan konstatera att den var helt fullspäckad, hektisk, intensiv, gick mycket snabbt och ändå var väldigt, väldigt rolig. Om bara några minuter tickar klockan över till ännu en favoritmånad... december och jag känner ren och skär lycka! Det här längtar jag till hela året och att det nu dessutom har blivit minusgrader ute ger stort plus i kanten och extra stämning till allt adventsmys. Synd bara att snövädret lyckats ta andra vägar än förbi oss där det bara lyser lite vitt på gatorna än så länge.

I morgon bitti blir det lite överraskning för de tre små sjuklingarna. Jag har förstått att de två stora inte tror att de kommer få några kalendrar i år men mamman kunde ju inte låta bli. Inte kan de rå för att de är födda så nära jul. Hade de fyllt år på sommaren hade det varit en självklarhet och med det tänket är det såklart lika självklart nu!

Jag vet att legokillen Filip kommer ta höga glädjeskutt över sin Lego Citykalender. Förhoppningsvis kommer Vilma gilla att plocka med de fina Playmobilfigurerna som om 24 dagar kommer ha blivit till ett helt prinsessbröllop och att Alvin blir glad över små söta djur - det är jag säker på!

God decembernatt vänner - nu börjar myset på riktigt!

Ljuvligt och juligt!

Det var två välbehövliga dagar i lyx vi fick i helgen! Bara det att vakna lediga tillsammans redan i fredags, stiga upp och äta frukost och sedan packa ut oss i bilen - laddade till tänderna, var en underbar känsla. Eftersom allt som har med flygplan och flygplatser att göra har blivit extremt intressant för samtliga små i familjen sedan vår Mallorcaresa, svängde vi inom Landvetter på vägen och fikade där samtidigt som vi spanande ut över landningsbanan, på flygplan redo att lyfta mot fjärran länder, på tanklastbilar, bagagebilar och andra spännande fordon. Därefter hann vi som av en händelse (!) med en sväng på Haga innan incheckning på hotellet.

Vi brukar alltid bo på favorithotellet Scandic Crown när vi är i Göteborg men det var fullbokat så den här gången testade vi Rubinen i stället. En positiv överraskning då det var urmysigt och kändes väldigt familjärt. Kanske fick den känslan en extra skjuts av det juligt hemtrevliga i form av stora granar, glimmande stjärnor, fladdrande kandelabrar och inredning med mycket röda toner. Tjocka röda gardiner ramade in vårt rum där en medaljongtapet bakom ena sängen bröt av mot det annars vita. Barnen såg genast värsta kojmöjligheten i det djupa fönstret men det blev bara en kortkoja då vi såklart ville hänga på låset till Liseberg.

Den utlovade regniga eftermiddagen var visserligen ganska kall och blåsig men utan regn vilket helt klart underlättar så vi chansade och lämnade lite kläder i bilen. Annars var vi påpaltade som inför vilken utelek som helst och vad skönt det är att inte frysa utan kunna njuta fullt ut. Och njuta fick vi för vi insåg ganska snart att det inte var många själar där. Ingen kö i biljettkassan, ingen före oss när vi shoppade loss på åkband och sen gick vi bananas i några timmar. Av alla års erfarenhet är man ju van vid att på nöjesfält, där köar man men här kunde vi bara kliva på den ena attraktionen efter den andra utan att vänta mer än på att den eventuellt skulle köra klart. Vi köade inte en enda gång, inte ens när vi skulle köpa mat!

Liseberg är verkligen toppen. Vinnare för alla utom Erik var nog Kaffekoppen som vi fick riktig snurr på, liksom Jukebox där Filip och jag alltid skrattar så vi nästan kissar på oss. Mysigast är Sagoslottet som Alvin dock tycker är liiite otäckt. Första gången backade han ur precis innan vi skulle hoppa på för att "det är faktist jättemöjkt däjinne". Sen satt han med händerna stenhårt framför lilla ansiktet ända till sista kurvan då han förtjust sa att "det var jättejoligt, mamma!" 3-åringar är inte alltid helt lätta att läsa... :)

Med alla juleljus, rökdoft från öppna eldar, vita kramgoa kaniner, pyntade små bodar, skumtomtehjul, konstsnötyngda granar och glöggdoft gav det sagolika Liseberg oss en rejäl dos julstämning som etsade sig fast ordentligt och det var en rödkindad och nöjd skara som somnade som stockar den kvällen. Dagen efter tog vi en lugn morgon med lång frukost vid granen och med utsikt över Avenyn. Sen en dag på stan utan måsten och med besök i barnvänliga, roliga affärer. Det var så fantastiskt skönt och avkopplande att bara få vara tillsammans. Hinna prata, läsa, leka och inte behöva skynda någonstans. Hoppas att åtminstone ett sting av den julfriden kom för att stanna kvar nu under december tills den riktiga infinner sig...

Hosta och halsfluss...

Så snabbt det kan vända ibland. Från mysigaste familjehelgen i juliga Göteborg till sjukstuga á la Astliden - igen. Och samma lilla huvudperson är det som på de andra VAB-dagarna i höst. Filip har varit hemma en dag och Alvin har sällskapat oss andra men varit pigg. Vilmisen däremot har dragits med sin hosta som är allt annat än vacker. Så blir den bättre ett par dagar för att komma tillbaka med ny styrka. Det gjorde den åter i lördags kväll när vi kom hem och vi hade där en av våra mest sömnlösa nätter sen vi blev föräldrar. Hon hostade verkligen HELA natten trots hostmedicin, tappra lilla Vilma. Inget gnäll utan tålmodigt hostandes tills hon kräktes... Sen piggare på dagen i går för att påbörja nattens hostande igen i går kväll. Och en sådan liten trasa kan man ju inte skicka till dagis. Det har ju liksom inte blivit mycket sömn för henne de senaste nätterna. Däremot är hon pigg på dagarna och har inga andra symtom än just hostan som skräller så.

I morse ringde Erik, som var hemma i dag, vårdcentralen och fick samma svar som när han ringde för två veckor sedan. Troligtvis virus. Hmm... ännu märkligare att ge det svaret igen när de såg att vi hört av oss tidigare. Dock tyckte hon att de kunde åka bort på öppen mottagning så att de kunde lyssna på Vilma. Det visade sig att det lät lite sådär på ena lungan och att hon har halsfluss! Lilla skruttan... Troligtvis är det därför hon har sett ut att ha så ont när hon hostat nu de senaste dagarna. Undrar just hur länge hon har haft det. Och nu har Alvin börjat snora också. Det blir spännande att se om den här nya bacillen kommer gå familjen runt eller nöja sig med en...

Vad beträffar hostan ska vi till barnmottagningen i stan på tisdag då bvc-sköterskan på 5-årskontrollen nyligen gick i taket då hon fick höra att vi inte fått komma till vårdcentralen. Eftersom Vilma räknades som prematur när hon föddes och sen hade problem med just lungorna i början tyckte hon att detta med hostan ska kollas upp noga. Tydligen är det inte alls ovanligt att de som startat så senare utvecklar förkylningsastma vilket vi verkligen inte hoppas men såklart är tacksamma för om de kollar upp.

Nog om detta. Jag älskar förresten måndagkvällar lite extra mycket nu. Om en liten stund börjar Homeland, vilket måste vara en av de bästa serierna som någonsin visats. Är så tacksam att vänner i somras uppmärksammade oss på denna så vi kunde se ikapp första säsongen innan andra började! Glögg och pepparkakor till det kanske? Ja, så får det bli :)

Finaste Filip – 7 år!

Oj, vilken lycklig liten kille som i kväll somnade alldeles för sent men så jätteglad och nöjd med sin dag. Vi har ju varit bortskämda med att jag varit mammaledig fram till Filips 5-årsdag så det här med att fira på helt vanliga vardagar har vi inte så mycket vana av. Men nu har vi avverkat både Vilmas och Filips mitt-i-veckan-födelsedagar och hittat en tradition för det. Ovanligt skrovlig morgonsång och så syskonens paket innan skola/dagis. Till kvällen får födelsedagsbarnet önska mat och efterrätt och därefter blir det paketöppning, del 2.

Filip önskade inget mindre än… pasta och köttfärssås! Det blev en lyxig variant med färsk pasta och extra god sås. Och så en köpt marängsvisstårta. Sen fick han en jättemjuk och go hemmamysoverall, boken jag skrev om häromdagen och ett tv-spel. Vilma hade shoppat roliga lypsyl med olika läsksmaker (!) och Alvin gav sin storebror hockeykort.

I stället för fler presenter till våra novemberbarn fick de på Vilmas födelsedag en rebus, inslagen i varsitt paket. Vilma, som var först ut, fick ett datum skrivet på en lapp. Hon förstod ingenting :). Det gjorde däremot Filip när Alvin hittade en Lisebergskanin i sitt och han själv ett nyckelkort till Scandic… De har nu fått längta i två veckor och snart bär det av mot Göteborg och Jul på Liseberg! Sen hotellyxar vi en natt och det hela blir en slags belöning till hela familjen efter vår extrema novembermånad. Det ska bli obeskrivligt mysigt och skönt med familjetid. Känns som att det var så länge sen vi hade lugn och ro och bara tid för varandra så vi ska NJUTA massor nu!

Tillbaka till packningen…

Magi

För sisådär sju år sedan cirkulerade många bilder runt på marsipanbebisar (som dock egentligen visade sig vara gjorda i lera). Fantastiskt söta och eftersom den stora dagen närmade sig för oss var det än mer speciellt att inte kunna se sig mätt på dessa sötnosar. Och tänk, sedan fick vi en alldeles egen liten marsipanbebis. Av pojkmodell och med namnet Filip. Såklart den allra ljuvligaste lilla bebis vi någonsin sett!

Det är både häftigt och mäktigt att varje år den här kvällen inse att de allra viktigaste och största stunderna i livet. De glömmer man inte. Nej, de bleknar faktiskt inte ens och jag önskar innerligt att de för alltid kommer vara såhär tydliga och nära i tankarna. Jag får helt enkelt fortsätta vårda dem ömt. De finaste minnena i min alldeles egna hjärtevrå. Lite intressant är det också att första tiden med Filip inte känns längre bort än första tiden med Vilma eller första tiden med Alvin. Och jag är så glad för det.

Jag behöver inte ens anstränga mig för att minnas när jag ser den här bilden på en nyhemkommen liten Filip, som oftast sovande med munnen lite öppen. Hur otroligt mysigt det var att långsamt och försiktigt klappa hans lilla lena huvud och sluta det i sin hand. Att pussa hur mycket man ville på lilla munnen. Dra med fingret över pannan och ner på nästippen som fortfarande är ganska ”tippig” och inte så stor. Att vara nära. Titta och lyssna, vyssja och trösta. Sjunga och gosa. Att sakta men säkert påbörja vandringen till att bli en av hans största tryggheter här i livet.

Exakt såhär dags kom vi in till förlossningen den där mörka novemberkvällen för sju år sedan och jag var totalt livrädd - från att ha varit totalt kolugn i nästan nio månader. Om sexton timmar skulle det arbetspass som sedan några timmar startat på allvar ,vara över och vi skulle få den bästa belöningen någonsin. Filip. Vägen fram till det ögonblicket var inte särskilt angenäm men det är man desto duktigare på att förtränga…

Jag kommer aldrig att glömma det ögonblick då detta lilla knyte lades upp på mig och vi för första gången såg vårt barn. Eller den första helt magiska natten då han sov mellan oss i en av två sjukhussängar tillfälligt byggd dubbelsäng :) Det var inga långa pass vi sov då trots ett sömnlöst dygn bakom oss. Men det behövdes inte. Vi var så totalt fyllda av en ny sorts energi som vi aldrig tidigare hade känt och jag minns att jag varje gång jag vaknade inte ville somna om. Ville inte missa en sekund med denna underbara lilla människa som nu var vårt ansvar. Vår son. Som kärleken direkt var så stark till att man inte trodde det var möjligt.

Och så den där fantastiska insikten som kom över en. Om meningen med livet och svaret som låg där mellan oss. Och utanför fönstret blinkade stjärnorna och natten var som vilken natt som helst. Ljudet av utryckningsfordon. Någon som körde för fort någonstans. Höstträd som vajade i vinden. Men i vårt rum stod tiden stilla. Ingenting runtomkring spelade just då någon roll. Det var bara vi tre. Mamma, pappa och Filip. Den nya lilla familjen. Magiskt!

Och om bara en liten stund fyller denna numera stora prins 7 år! Storbror till två, närmare 130 centimeter lång och när han i går morse var så trött att han bad mig bära honom nerför trappan kändes det mest som att jag bar runt på en kalv. Erik skrattade åt synen och trodde att det snart är Filip som bär mamma i stället :)

När jag nyss var inne i hans rum och tittade på honom låg han på samma sida som på bilden. Med händerna knutna strax under hakan och munnen halvöppen och visst ser man att det är samma lilla pojke. Pojken med det stora hjärtat och med den stora platsen i våra ♥

Grattis på din sjunde födelsedag älskade storprinsen!

Födelsedagsmysteriet

Något mysterium hoppas vi inte på inför den födelsedag som nu snart knackar på dörren. Däremot ska 7-åringen i ett av sina paket få den senaste LasseMaja-boken för som han älskar de böckerna. Verkligen ett hett tips till sisådär 6-årsåldern och uppåt. Spännande deckare för små som både är lättlästa och har roliga illustrationer. Dessutom så kul med igenkänningsfaktorn i att det är samma personer böckerna handlar om. Lasse och Maja som tillsammans driver en detektivbyrå där de löser kluriga fall.

Vi upptäckte dem för drygt ett år sedan och lånar ofta med en ny hem från biblioteket. Sen vet jag att Filips fröken i förskoleklass läste flera där och ändå återstår massor som vi ännu inte läst. Och vad kan väl då passa bättre på självaste födelsedagen än födelsedagsmysteriet?!

Nu ska boken och de andra presenterna strax få lite papper kring sig och därefter ska pappan och mamman i huset sjunka ner i soffan och få lite glögg i sig :)

Kalas i Älvlandet!

Var börjar man, satt jag och funderade på och mest logiskt är nog att börja med kalaset som var först ut...

Förra lördagen hade vi huset fullt av små ljuvligt söta älvor och älvprinsar. Eller huset, de var på besök i Älvlandet menar jag :) Temat för Vilmas 5-årskalas var givet. Tingeling är just nu störst i hennes värld och självklart skulle det bli ett älvkalas. Något som visade sig vara mycket tacksamt att spinna vidare på, så som min käraste och jag gärna gör när det är kalas… Vi har liksom väldigt svårt för att inte gå ”all in” även om det är stressigt med annat runtomkring – som i år – men vi kan liksom inte hejda oss och jag intalar mig och tror också på fullaste allvar att det gör så gott. Att mitt i allt stressande och pusslande göra det man tycker allra bäst om. Planera det bästa man kan tänka sig för det bästa man har och sen få leka med små glada tacksamma barn i några timmar. Älvan Vilma, förlåt jag menar Tingeling, var i alla fall i sitt esse! SÅ laddad, tacksam för alla fina paket och GLAD över allt.

Det är heller inte svårt att fånga små 4-, och 5-åringars uppmärksamhet. Det var tefatsstora ögon många gånger och det är ju bara så underbart!

På tal om mycket runtomkring så vet ni ju vid det här laget att jag inte varit helt pigg denna höst och jag var därför mycket stolt över mig själv när jag för några veckor sedan KÖPTE färdiga inbjudningskort – något jag aldrig tidigare gjort. Tidsbesparande, tänkte jag även fast jag liksom nästan fick tvinga upp armen för att plocka ner ett paket och sedan betala det. När det så väl var dags att skriva dem och Vilma och jag satt där vid bordet häromveckan så bubblade massa idéer upp i huvudet och som av en händelse råkade jag plita ner en liten saga som jag sedan klippte ut och klistrade på ett extrakort som fick följa med i det rosa kuvertet som sedan damp ner hos alla gäster. Haha, det säger nog en del om mig skulle jag tro… På gott eller ont, jag vet inte men det är nog bara att konstatera att där har ni mig i ett nötskal!

Hursomhelst visade sig detta vara ett lyckat drag då vi hörde från föräldrar att det letades älvstoft både här och där – och i Kalmar (!) men också oroades en del över att vi inte skulle hitta det där älvstoftet som var borta i sagan...

Så, hur gick det då? Jo, när alla gäster hade anlänt och Vilma hade snurrat flaskan och öppnat paket hördes ett ljud… Ljudet kom från två öronmuffar (ja, det var samma som vi förra året hade rymdkontakt med på Filips kalas, fast då inslagna i aluminiumfolie). Erik och jag haffade dem snabbt och minsann var det självaste älvdrottningen som pratade till oss däri. Hon hade precis fått veta var älvstoftet fanns och bad oss göra som hon sa. Alla småälvor skulle ställa sig på ett led och sedan följa efter den gröna stora älvan (detta var Erik). Nästan militäriskt rasslade det till och så stod tio små älvor blickstilla och tysta bakom Erik. Uppför trappan gick sedan färden och in i Filips rum där massa ballonger hängde i taket. Alla små vågade sedan ta varsin tandpetare och smälla en ballong och när nästan alla var smällda utan resultat hittade så lilla Vinterlilja till sist en lapp i sin.

Där hade Filip ritat av Vilmas dockskåp och gjort en pil bakom det vilket visade sig vara svårt att lösa men med lite hjälp hittade de där en stjärna utskuren i kartong. På den fanns nya instruktioner och efter lite stegräkning och en tokig promenad över Eriks och min säng hamnade vi så alla i badrummet. Och där, mitt bland Vilmas trosor låg det - älvstoftet och jublet var öronbedövande! Det glittrande kalaset kunde börja och så fick de som ville en sprayad glitterstjärna i håret. Sen tatuerades det Tingelingtatueringar och tack vare en hjälpsam mamma (tack goaste Camilla!) som var med blev alla ivriga nöjda ganska snabbt. Därefter fick alla varsin Tingelingfotlänk gjord av en bjällra trädd på en piprensare och ja, sen VAR de verkligen riktiga älvor!

Nu var det dags för älvfika vid bordet som Vilma omsorgsfullt hade hjälpt till att duka och bestämma över. Bullar, rosa chokladbollar och Tingelingtårta slank er i fikasugna magar och jag måste bara tipsa om tårtfyllningen jag av en slump hittade när jag skulle fixa tårtan i går. Jag körde med samma i bägge lagren och det blev inte sådär sliskigt sött som det ibland kan bli, särskilt när man har marsipan över.

Jag mixade cirka 300 g halvtinade jordgubbar och blandade dem med 2, 5 dl vispad grädde. I detta rörde jag sedan ner 100 g philadelphiaost och ½ dl marsanpulver. Låter som en ganska märklig kombination men jag chansade och det blev verkligen urgott! Helt klart en ny favorit som bäst kan beskrivas som krämig fluff med len jordgubbssmak och lagom söt.

Sen höll världens bästa storebror i ett pyssel på egen hand. En något förvånad mamma beskådade hur han höll ordning på de små älvorna som hör och häpna lyssnade och satt ordentligt i en ring. Jag tror han själv var förvånad över detta för senare den kvällen sa han att han hade trott att de bara skulle springa runt! Han hade i alla fall förberett varsina kuvert till dem där det låg delar till ett älvarmband som de sedan skulle pyssla klart. Ganska pilligt men de hade tålamod och var snart redo för älvdans. Vilma själv hade valt musiken och det blev en salig blandning av Timoteij, dansstopp till Manboy, koncentrerad dans och svengelsk sång till Euphoria och slutligen Lollo och Bernie´s dansskola :)

Kalaset avslutades med ännu en Filipidé – älvträdet! Där bodde godisälvor och om man bara kastade lite låtsasälvstoft på det så blev stammen ihålig och man kunde sticka in sin hand och få en godispåse… Mycket spännande och lite tokigt för vid ett par tillfällen kom det i stället ut en pruttande, flygande ballong ur hålet i stammen och älvorna var i extas!

Vår pyssliga, duktiga storkille. Så mycket hjälp vi har haft av honom inför detta. Både med idéer och fix. Trädet var helt och hållet hans idé. I en rolig pysselälvbok Vilma fick på sin födelsedag av snälla kompisar fanns älvmallar. Dessa gjorde Filip och Vilma teckningar av och det var då Filip kom på att de kunde användas till ett älvträd i stället för fiskdamm. Så vi tog fram ett gammalt lakan, vek det dubbelt och klistrade på teckningarna. Sen ritade Filip ett höstträd på och mitt i stammen klippte vi ett hål för handen. Voilá – så hade vi ett älvträd!

Oj, vad vi gillar kalas! Nog för att det kräver en del planering, förberedelser och fixtid men det är alltid värt varenda krona och varenda minut. Och så har vi själva så roligt på kuppen också!

Det var en nöjd och glad – och trött - liten älva som somnade tidigt efter sitt kalas, omgiven av så fina presenter. Pärlpyssel, sytavlor, smyckesskrin, Barbiekläder, My Little Pony och ännu mer pyssel. Allt mitt-i-Vilma-prick! I det sista paketet låg en väska och plånbok med Tingeling och Vinterlilja på. Till Tingeling från Vinterlilja. Det är kärlek det J. 

Orkade du läsa ända hit? Inte illa, jag blev själv trött men vet ju hur mycket jag uppskattar det sedan. Med några års kalas i bakfickan börjar det nu dessutom bli en kategori som kan vara väldigt praktisk att i brist på tips och idéer snegla tillbaka på ibland!

Precis som älvor brukar se ut i böckerna. Suddiga och lite hemliga sådär - det verkar som att älvstoftet fungerade :)

Nu kör vi...

Minsann tror jag att hostbacillen bara var just det, en hostbacill! Ingen feber, ingen snuva och jag siktar på en frisk torsdag i morgon! Klockan åtta ska jag vara med Vilma på 5-årskontroll på BVC. Inte klokt, hennes sista besök där sen sker överlämning till SKOLAN. Helt galet...

Och sen väntar kort arbetsdag då jag ju slutar 14 på tordagar. Sånt här tycker jag är så svårt. Tänk om någon tycker att jag "borde" jobba heldag i morgon eller jobba fredagen i stället, nu när jag vabbat två dagar och sen varit hemma själv idag. Men det är ju inte riktigt så enkelt när man jobbar deltid. Då jobbar jag heldagar mån-ons och sen går jag vid 14 på torsdagar och är ledig fredagar... Och i morgon dansar Vilma efter hämtning så det är inte bara att kasta om. Hmm... får hoppas att det bara är jag som tänker i dessa banor. Måste sluta med att vara så besatt av att vara alla till lags. Ibland blir det onödigt jobbigt :/

Vi är så grymt laddade för nästa kalas förresten! Har ikväll planerat ihop med vänner då våra små (eller stora, kanske man ska kalla 7-åringar) ska ha kalas ihop på lördag. En tjej och en kille som ska ha ihop = hela klassen, 24 barn, bjudna. Hoppas nu bara allt går i lås och att vi föräldrar har liiite respekt med oss i alla fall. Skönt är att eftersom killar leker så mycket i grupp så känner vi så gott som alla killar i klassen ganska väl och det är förhoppningsvis en bra utgångspunkt!

Nu lite klädplock, sen krypa ner i renbäddad säng. Borde vara förbjudet såhär mitt i veckan, det finns ju inget mer ligga-kvar-och-dra-sig-vänligt...

Något av det allra roligaste

*host host* Jag ringde precis och avbokade en tid hos optikern och kvinnan på andra sidan fick sig en ordenlig hostattack i örat innan jag fick fram mitt ärende. Det hade hon dock redan hunnit gissa sig till :)

Men - peppar, peppar så tror jag inte att det blir så jättefarligt det här. Jag har faktiskt sovit en stund nu på förmiddagen och när jag vaknade kände jag mig så mycket piggare så förutom hosta, halsskav och en dov huvudvärk så är det ganska bra just nu. Visserligen har jag knaprat Alvedon så kanske är det den som har lurat bort det ömma i kroppen. Jag hoppas det.

Fastnade precis i att kika runt på julkläder och HUR fina var inte dessa klänningar från Polarn o. Pyret?! I mjuk, mysig velour och sådär lagom fina. Kan likaväl se dem med leggings inunder som till finstrumpbyxor och svarta små ballerinisar på julafton. Den som ändå kunde använda barnkläder själv... Vissa perioder finns det ju så mycket fint att man knappt kan hejda sig och just nu behöver jag inte heller det då de för tillfället växer så det knakar. Och som jag älskar att frossa i detta!

Eftersom det alltid är så mycket som händer i december med glöggkalas och firanden av alla de slag tycker jag det är både bra och praktiskt (ja, ni hör - ett måste) att i alla fall ha två uppsättningar finkläder till barnen. En omgång handlade jag redan förra veckan och det måste jag visa bilder på sen. Kanske det finaste någonsin...

Sen blir det garanterat en sådan här klänning till Vilma som ju älskar att klä sig i just det -klänning. Frågan är bara vilken färg det blir. Röd eller grön, vad tycker ni? Hon ska såklart få välja själv men jag tror att jag redan har en favorit...

Hostbaciller och smygjul...

Det är bra att älska vardagen. Det gör allt så mycket enklare och roligare och att få tillbringa ett par extra dagar med sina små och rå om och leka och mysa tills de blir friska igen får man helt enkelt se som en förmån. Dagen i dag har dock inte varit fullt lika energifylld som den i går för mig. Det är något som ligger och lurar men inte riktigt bryter ut. Kroppen stretar och ömmar och halsen skaver. Hängig, är en bra beskrivning. Jaja, vi får se var det slutar. Mysdosen dessa dagar har i alla fall varit hög och det tror jag gör gott!

I går kom Erik hem lite tidigare efter helt galna veckor på jobbet. Vintrig fruktsallad och Pågens galet goda saffransbullar med mandelmassefyllning och så Ballerina Pepparkaka som får betyget sådär av mig, väntade på honom till fikat. Och så den för Filip hett efterlängtade glöggen - Saturnus variant med smak av hallon och saltlakrits. Ni vet de klassiska döskallarna. Bara man öppnade flaskan så spred sig en intensiv doft i köket. Det smakade exakt som godisarna blandat med glögg och det blev en vild smakkarusell i munnen. Vild och faktiskt otippat god. Barnen surplade uppspelt på tills de hade glöggmustach ända upp i näsan. Erik och jag tyckte som sagt att den var helt ok men jag måste säga att jag ändå föredrar lite starkare varianter. De blir inte riktigt lika söta...

Ja, och sen spelade Vilma julmusik på högsta volym på den nya rosa CD-spelaren hon fick av farmor och farfar i söndags. Allt detta tillsammans kan man nästan kalla smygjul, eller hur?!

Tvillingtjejerna?!

De här två gosiga onepiecefisarna har jag haft förmånen att rå om hela dagen i dag! Tidernas kalashelg slutade abrupt i tidernas hostnatt för Vilma... Denna lilla tjej och hennes hosta alltså. Verkligen hennes akilleshäl - blir hon förkyld är det i luftvägarna det sätter sig.

Nu har hostan dock suttit i mer eller mindre sedan strax efter vår Mallorcavecka och när den nu tog ny fart i går ringde vi faktiskt vårdcentralen i morse. De avfärdade det hela snabbt och smidigt med diagnosen virus och visst hade sköterskan Erik pratade med säkert rätt i det. Jag kan ändå bli en smula förvånad över att de avfärdar det så lätt på ett barn - utan att vare sig lyssna eller titta... Allmäntillståndet är dock ganska bra. Ingen feber och inte mycket snuva så det stämmer nog som hon sa. Men det hade känts skönt med en liten koll då den ju är så extremt ihärdig när den väl sätter till. Den där eländiga hostan som på kvällarna gör henne riktigt tungandad och ibland gör så hon har lite svårt att få luft.

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Huset vimlar ju av en massa nya saker lilla damen har fått i present så jag kan lova att vi har lekt denna dag! Som extra bonus höll vi även lillebror hemma och de har verkligen roligt ihop, de två små. Måste ju på tal om det berätta att en pappa från dagis för några veckor sedan i lekparken frågade mig om småtjejerna i vår familj var tvillingar :) Jag log stort och upplyste honom försiktigt och med vänlig ton om att det skiljer drygt ett och ett halvt år på mellansyster och lillebror. Stackars pappan tyckte det blev väldigt jobbigt och ursäktade sig tusen gånger medan jag skrattade och bara tyckte det hela var festligt.

Vi är ju vana vid att Alvin blir tagen för tjej även om det nu inte händer lika ofta som när han var mindre. Även tvillinggissningar har duggat tätt på sistone men inte i kombinationen systrar. Storleksmässigt skiljer det sig inte jättemycket. Alvin var i somras vid 3 års ålder lika lång som Vilma var vid 4 år så då skiljde det bara ett par centimeter. Nu har hon dock dragit iväg lite på längden igen så själv tycker jag det är alldeles uppenbart att Vilma är tjej och storasyster till lillebror Alvin :) Gulligt också att det visade sig att hela deras familj alltid trott att Alvin varit flicka. Det måste verkligen sitta i hans ansikte för jag kan tycka att det är rätt tydligt klädmässigt då Vilma ju är extremt tjejig i färgerna medan Alvin oftast har grön eller svart jacka, jeans eller svarta utebyxor och en svart mössa med vit stjärna...

Nu väntar kvällsmatsfix. Köttfärssås och speghetti blir gott och värmande för en mammakropp som sedan i går värkt skumt och en hals som börjat skava och hosta... Kanske inte egentligen konstigt då liten hosttjej de senaste nätterna smugit in och lagt sig mellan oss och hostat oss rakt i munnen...

One down, two to go...

Hej i ruggiga novembersöndagen! Här råder kalasstämning - igen. Smulor från gårdagens älvträff är nu i dammsugaren, bordet är dukat till många, kakfaten är åter fyllda, ljusen är tända och finkläderna på. Alldeles strax kommer släkten och en nybliven 5-åring och en blivande 7-åring ska firas. Misstänker att en liten 3-åring kan bli en smuuula avis vid paketöppningen, vad tror ni?!

Ska bli så mysigt och faktiskt också lite skönt om en stund. Såhär på hösten är man ju alltid glad när inplanerade saker överhuvudtaget blir av mitt bland alla bacillusker... Men om några timmar har vi klarat två av kalasen och endast ett återstår innan vi laddar om och laddar för jul i stället för födelsedagar. Kan inte annat än att känna att julstöket blir a piece of cake efter vår november... :)

Finaste Vilma - 5 år i dag!

Så har ännu ett år gått och vi har plötsligt en 5-åring i huset igen. Den här gången en 5-årig tjej och det märks på många olika sätt! Men mer om det en annan dag. Mamman är så trött så trött och när man ska skriva ett inlägg om något av det finaste man har, då vill man vara pigg - och skärpt. Man vill få orden på de rätta ställena och man vill pricka beskrivningarna på lilla fröken så att hon en dag själv kan läsa om hur hon var. Och också förstå hur älskad. Till stjärnorna och hit igen räcker inte. Nej, kärleken till ens barn är långt mycket större än så.

Älskade lillskruttan så stor du börjar bli... Och så stolt jag är över att vara din mamma. Snart ska jag skriva mer om dig och din underbara lilla personlighet. Men inte nu. Nu ska jag lägga mig och dra mig till minnes den magiska onsdagskvällen för fem år sedan. Dagen då hela världen blev lite bättre. Hjärtat lite större. Kärleken lite starkare. Dagen då du kom till oss.

 

Grattis på 5-årsdagen finaste lilla Vilma! Som vi älskar dig... 

Förväntan...

Den är något som ligger i luften i hela huset i kväll. Någon som längtar så det nästan knakar... För det är ju en stor dag i morgon! Vår lilla älsklingstjej fyller 5 år och aldrig tidigare har hon varit så medveten och längtat och räknat dagar så som i år. För varje dag har ett finger åkt ner och innan hon somnade nu i kväll var där bara ett halvt finger kvar ;)

Det blir tidigare än vanligt upp i morgon bitti för även fast det är en helt vanlig jobb-, skol-, och dagisdag så måste vi ju såklart upp och sjunga och så ska hon få öppna brödernas paket. Sen slutar både Erik och jag tidigare och kan fira henne ordentligt på eftermiddagen! Och så ska de ha kalas för henne på dagis så det blir nog bra det här, även om jag allra helst hade velat vara hemma och vara henne nära hela dagen...

Här en liten sneak peek på vad som gömmer sig i ett av våra paket. En guldklänning till vinterns alla kalas som hon har sett ut alldeles själv men som jag sa nej till - varpå jag smugglade den med mig och köpte den utan att hon såg!

Nu ska två trötta föräldrar strax krypa till kojs. En extremt intensiv vecka har rivstartat med mycket jobb, friidrott följt av utvecklingssamtal på dagis i går och Göteborg för mig i dag. En tidig morgon har satt sina spår och hela kroppen värker av trötthet. Men i morgon ska vi vara pigga för som jag sa, det är ju faktiskt en av årets allra största dagar!

Finally friday!

"Vad fin hon är Vilma", sa storebror med ett leende när han satt och bläddrade bland bilderna i min telefon häromdagen. "Men är hon på riktigt här? Hon ser ju nästan ut som en ängel, en knasig ängel. Fast väldigt fin..."

Min stora sötnöt. Ja, lite knasiga och spejsiga är allt de här bilderna från bion förra helgen. Men fin är hon, vår lilla Vilma :)

Har ni haft en bra fredag? Det har vi! En dag som faktiskt har känts ganska lång med mycket innehåll. Och inte ett dugg stressig, det gillar vi. Höstlov är toppen och var nog ganska välbehövligt för våra små. I morgon blir det en annorlunda fixardag på stan med typ en miljon olika stopp och lika många småärenden på ställen vi inte brukar åka till så ofta. Det är dags att kalasshoppa inför nästa helg. Roliga glas, konfetti, fina ballonger, godis... Och så ska vi ta ett soffspan när vi ändå är iväg. Och handla lite blommor. Och lämna tillbaka en klänning från H&M som jag upptäckte ett hål mitt i tyget på första gången jag använde den. Sånt där tycker jag är bökigt men jag hoppas de är smidiga och ger mig en ny...

Men nu väntar ÄNTLIGEN fredagskväll med soffmys, Skavlan och något gott i glas och skålar. Helg är härligt, ha en skön kväll nu!

N O V E M B E R

Äntligen november i almanackan! Välkommen du mörka, ruggiga, mysiga månad. Som ni vet en av mina favoriter. Då när allt ligger framför en. Stora små födelsedagar som ska firas, en hemlig helgtripp om några veckor, bakning, adventsmys, klappspaning, förhoppningsvis första snön, PLANERING inför jul... Ja, listan kan göras lång över allt roligt.

Novemberbarn för även med sig tandläkarbesök och bvc-besök denna månad och mitt i allt kommer också alla utvecklingssamtal. Och så en kurs för mig här och en för Erik där. Barnkalas, släktkalas och barnkalas igen. Kort som ska fixas, planering som ska göras och presenter som ska slås in. Och rufsiga, tjorviga hår som ska klippas (fast där är vi redan i hamn med två av tre :) )!

Jag älskar det men jag utfärdar också redan nu en liten vink om att jag kanske inte kommer vara den mest sociala framöver. Kanske kommer jag rentav vara en sådan där som säger nej till saker ibland. Inte min grej men jag måste bli bättre på det tror jag... Energin är inte riktigt vad den brukar och jag önskar innerligt att den ändå ska räcka till allt viktigt. Ett litet orosmoln är just nu den knasiga hjärtklappning som sedan i går kommit vid ett par tillfällen, yrsel som svischat förbi - snabbt men tydligt, och så den envisa huvudvärk som legat som en tung sten i mitt huvud hela långa dagen i dag. Men den är nog av helt vanlig sort, sådan man har ibland och jag hoppas sova bort den nu, alldeles strax...

Som sagt, det är mycket nu men det är fantastiskt roligt. Det är november och jag ska stanna upp och njuta så mycket jag bara kan - och glädjas över att få göra allt det här roliga!