fredag, augusti 31, 2007

Fredagsmys

Jag är svag för fina servetter. Enfärgade inhandlas alltid på Ikea medan mönstrade hittas lite varstans – allra helst på Åhléns. De är billiga och dessutom oftast riktigt snygga. Dessa har varit sommarfavoriten här hemma och övergår nu till att vara höstfavoriten. I härligt retromönster och med glada färger. Kan faktiskt förgylla vilken pytt-i-pannalunch som helst. Nu brukar vi förstås inte duka med servetter till vardagslunch. Då gör ju vi i vår familj, som ni kanske minns, av med stora mängder hushållspapper i stället :) Men idag, då regnet vräkte ner och himlen var grå och trist, då piffade vi till fredagsdukningen en smula.

I dag är jag förresten ledig. I dag och alla andra fredagar i höst. Känns otroligt lyxigt att få hämta hem Filip vid tresnåret varje torsdag för att veta att han sen har långhelg framför sig. Och som vi har myst i dag. Tassat tunt i morgonrock båda två till långt in på förmiddagen, ätit mannagrynsgröt och tänt ljus. Ute regnar det och termometern visar på dryga tio grader – sista augusti. Snarare skulle man kunna tro att det är en typisk oktoberdag när man tittar ut.

Och så har vi varvat lek med städning inför helgen. Det märks att Filip har börjat komma in i nya rutiner redan. Vid kvart i elva började det att gnuggas i ögonen och man ska inte bara tala om hur pömsig liten var när vi åt lunch en hel halvtimma senare än vad han nu har vant sig vid. Det var en mycket spak liten kille som somnade i sin säng för ett tag sedan – på mage med benen uppkrupna under sig och blöjbaken rakt upp i luften. Stod en lång stund och bara tittade på min lilla prins och njöt av förmånen att få dela en extra dag i veckan med honom.


Dagis har än så länge gått både och. Inskolningsveckan gick som den nog brukar för många. Skratt blandat med tårar i en salig blandning. Denna första riktiga vecka har varit lite tuffare, särskilt onsdagen som var riktigt ledsen. Stora förtvivlade tårar rann i en strid ström nerför hans kinder när vi lämnade honom på morgonen och bakom de egna ögonlocken brände det så förtvivlat innan man kom till bilen och lät dem rinna ut. Att lämna en så ledsen liten kille är det sämsta sätt man kan börja en dag på. När jag pratade med en av fröknarna en timme senare så hade första gråtattacken gått över rätt fort vilket i alla fall gav tröst och lite bättre samvete för stunden. Dock hade resten av dagen fortsatt i samma riktning som på morgonen fick vi höra när vi hämtade. De visste inte hur många gånger han hade hämtat sina skor, gått till dörren och ropat efter oss. Det är då man allvarligt börjar fundera på varför man egentligen gör så här. Men man har ju inget val. En bidragande orsak till att han varit så ledsen just denna dag trodde fröknarna var att tre nya barn skolades in samtidigt och upptog större delen av fröknarnas tid. Samtidigt var det bara Filips andra riktiga dag och det är vid den tiden det börjar gå upp för de små att det nog inte bara är en öppen förskola de är på någon gång ibland utan att de faktiskt lämnas där nästan varje dag. Och så fanns där ingen som riktigt hade tid för honom just den dagen... Bra att de var så ärliga att de erkände samtidigt som det kändes hemskt att höra. Däremot var gårdagen hans bästa dagisdag hittills så vi hoppas att det vänder nu.

Efter fikat ska vi gå och möta Erik på Ica. Filip har blivit lovad att få köra bil där – ni vet en sån där som sitter framför kundvagnen och som är så svårstyrd att man törnar emot det mesta. Det känns mycket lockande att köpa med en hink Vätterkräftor tills i morgon kväll…vi får se hur det blir med det. Mysa ska vi i alla fall. Hela helgen. Varför är det inte helg lite oftare egentligen? Det är alltid något visst såhär på fredagseftermiddagen när två långa lediga dagar ligger framför en. Hoppas ni alla får sköna - och härligt höstiga dagar!

tisdag, augusti 28, 2007

My name is Plufs. Mrs Plufs.

När jag väntade Filip gick jag upp 8 kilo. Inte så mycket men mamma gick upp 7 med mig så kanske går sådant i arv? Som tur var hade jag vett att skatta mig lycklig då, det känns ju som ett spel på lotteri det där. Man vet inte alls hur stor man kommer bli, eller hur lätt/svårt det sedan är att bli av med de där extra kilona. Eftersom vi blev kvar på sjukhuset i två veckor efter att Filip kommit till oss så hade jag gått ner mina kilon när vi kom hem. Säkert till stor del på grund av oron när vi låg inne.

Den här gången är det annorlunda. Nu tror jag inte längre på det där med arv för i vecka 27 har jag redan gått upp 6 kilo vilket betyder att jag bara har 2 kvar innan jag slår mitt nuvarande rekord. Tänk, att det kan bli så olika! Däremot är magen lite mindre än sist. Märkligt, jag som tyckt att jag varit så stor den här gången. Men tydligen beror detta alltså på att det är mer Anna – med mindre mage.

Nu menar jag inte att det spelar någon roll. Att lägga på sig några kilo mer än sist skulle nog faktiskt inte skada. Amningen ”äter” ju även av en själv så att ha lite att ta av är nog bara sunt, även om det vissa dagar känns plufsigt. Som i dag. Jag har ända sedan i morse gått under namnet Mrs Plufs. Inte offentligt förstås (hoppas jag, vem vet vad de viskar på jobbet?), men i sinnet. Känslan är svår att beskriva men det känns ibland som att man liksom dundrar fram likt ett stort troll där man går i korridoren. Som att golvet rör sig och bokhyllorna längs med väggarna sakta skakar i takt med mina steg. Kanske är det inbillning men idag vände sig fyra personer som hade möte i ett rum om, samtidigt som jag gick förbi. Stackarna trodde säkert det var jordskalv och försökte snabbt komma på en plan för hur de skulle hinna rädda sig ner från femte våningen. Och så var det bara jag som gick förbi. För att spä på det hela än mer så knakade det så pass när jag i kväll satte mig på en av Filips småstolar att jag flög upp, rädd för att det bara skulle ligga träpinnar kvar på golvet under mig. Stolen var dock hel men gissa om jag kände mig ännu större? Visserligen har det ju blivit så kallt ute och brukar det då inte vara så att trä reagerar genom att knaka…och så råkade jag sätta ner min bak precis i det ögonblicket stolen fick för sig att sträcka på sig?

Men mina försök till bortförklaringar håller inte. När jag nyss kom ur duschen och tog på mig en av de mammatröjor jag köpte för två år sedan - då var den för LITEN! Satt som ett korvskinn över armarna. Hemskt konstigt. Just den här minns jag ju att jag använde mycket i slutet förra gången… Fast det är klart, de krymper ju så fasligt i tvätten de där bomullströjorna från H&M, inte sant? ;)

Äsch, nu ska jag försöka skaka bort Mrs Plufs ur huvudet för i dag. Kanske kan en bit äppelkaka och en film få mig på bättre tankar?! Och jag menar absolut inte att beklaga mig. För ni ska veta att jag verkligen stortrivs i det tillstånd jag befinner mig och jag bryr mig egentligen inte ett skvatt om lite valkar här och var. Ville bara skapa lite reda på mina tankar. Så nu vet ni vem Mrs Plufs är. Men snälla, kalla mig hellre för Anna.

söndag, augusti 26, 2007

Tummenfeber

När jag väntade Filip rådde Muminhysteri. Jag tycker Mumintrollen är väldigt söta och trenden den hösten resulterade i påslakan och spjälskydd med de trinda, vita trollen. Filip upptäckte dem egentligen inte förrän för ett år sedan ungefär – de på spjälskyddet alltså. Det var en skräckslagen upptäckt som satte sina spår en tid framöver. Nu är de dock mycket goda vänner och även en liten pixibok har införskaffats som man måste läsa med finsk brytning. Då fnissar Filip. Han är dock bekymrad över Lilla Mys bistra uppsyn och har fått för sig att hon är ledsen, så varje gång hon dyker upp på en sida gör han gråtljud med plutande underläpp och pussar på henne.

Som vanligt blir mina parenteser långa och jag har nu nästan glömt vad det var jag skulle komma till… Tummen var det ju! Denna söta lilla figur har senaste året dykt upp i fler och fler sammanhang. Tummen är för mig väldigt kär då den var en favorit när jag själv var liten. Suck, tänk vad de lurar på oss 70-talister en massa nostalgiprylar, va? Först kom Lilla spöket Laban och Mumin, tätt följda av Barbapappa. Och så nu Tummen med Lilla Anna och Långa Farbrorn i släptåg.

Och jag går på det. Igen. Det riktigt kliar i fingrarna efter att få köpa något. Fast inte för många saker i serien. Då blir det ju ”en dräkt”, som Erik säger :) Favoriter är matsetet (som ju dock dröjer länge innan man kan använda), barnvagnshänget och så babygymet. Det är riktigt mysigt, med såå fina färger. Fast babygym finns redan sedan Filips bebistid. Så det kan jag glömma. Fast jag kikar ändå på det varje gång jag är på Första klass och trånar bland alla deras fina saker…

Shoppingvärlden vad gäller små barn är verkligen livsfarlig. Livsfarlig och underbart mysig och rolig. Och det är ju så få år de är små så jag har bestämt mig för att passa på att njuta så mycket jag bara kan :)

torsdag, augusti 23, 2007

DagisDags

De senaste timmarna har jag städat hela huset, plockat och tvättat i ett rasande tempo och så märkt en samling kläder till med Filip A. Nu sa bebisen ifrån med en stenhård kula på magen som följd och jag satte mig äntligen ner. Framför datorn samtidigt som pastavattnet ska koka upp på spisen. För det gäller att fördriva tiden ser ni. Det här med att lämna sin lilla älskling och sen gå hem – själv – känns hur konstigt, tomt och tyst som helst. För en stund sedan ringde telefonen. Skyddat nummer. Shit. Men det var bara Erik. Ändå hann hjärtat upp i halsgropen och vända innan jag insåg att Filip troligtvis har det bra.

I dag är fjärde och nästsista dagen på inskolningen. De första två dagarna gick det jättebra. Lilleman utforskade nyfiket varje hörn, såväl inne som ute. Fattade genast tycke för snälla fröken Jenny vilket ju känns jätteskönt. Men bäst av allt är ändå att lillkompisen Adam är på samma avdelning. När jag kom med Filip i tisdags utbröt stora puss-och kramkalaset när de fick syn på varann. De riktigt klamrade sig fast och pussades på munnen gång på gång på gång. Till slut satte de sig ner, Adam med huvudet inborrat i Filips hals och Filip klappandes på Adams lockar. Det är kompiskärlek det :)

I går lämnade Erik Filip där själv för första gången och gick hem ett par timmar för att komma tillbaka efter lunch. Tydligen hade Filip blivit jätteledsen när de skulle gå in för att äta och dessutom varit svårtröstad… det skär i hjärtat bara jag tänker på det. Att han var så ledsen och att ingen av oss var där. Det känns som att vi verkligen svek honom. Suck. Men ledsna blir väl alla förr eller senare. Kul är det då inte, så i dag var jag inställd på att han skulle bli ledsen när jag lämnade honom - men inte! Han hann knappt säga hejdå där han sprang till de andra barnen med gosehunden Mysan i högsta hugg.

Det här är ändå faktiskt den första nackdelen vi upptäckt med att ha barn – att behöva lämna bort dem. Att någon annan ska få träffa vår lille skrutt mer än vi vissa dagar och få uppleva framsteg före oss. Men det BLIR säkert bra. Tar nog bara ett litet tag att vänja sig och huvudsaken är ändå att han trivs där.

I dag är tanken att han ska sova på dagis för första gången. Det ska bli spännande att se hur det går. Filip går ju inte precis under namnet mästersovaren och att dessutom somna i samma rum som en massa andra barn, utan mig eller Erik, har jag så svårt att se framför mig. Har dock hört att det ofta går oväntat bra så vi får hoppas. Nu väntar spaghettin på mig. Om en timme får jag äntligen gå och hämta hem det som saknas sååå just nu!

onsdag, augusti 22, 2007

Pling-plong-sång

På Mors Dag fick jag en Bola-kula. Ett mexikanskt gravidsmycke i vilket det finns en liten xylofon som en boll dansar runt och som avger ett svagt plingljud när man rör sig. Från cirka 20:e graviditetsveckan kan bebisen i magen höra och känna igen ljudet. Det magiska rogivande ljudet sägs lugna bebisen under graviditeten och efter födelsen känner det lilla livet igen ljudet och blir lugn av det.

När jag väntade Filip lyssnade vi under husrenoverandet på mycket Kent, en del Madonna, lite James Blunt och så på lugnet personifierat – Sophie Zelmani. Den här lill* kan nog redan nu nynna med i Världens bästa Karlsson, Köttbullelåten, Malins lilla Skrållan och inte minst den mesta sätta-sig-på-huvudet-låt jag någonsin hört – Jag är en gräshoppa. Den är på sätt och vis hemsk att höra på eftersom man vet att det efter bara ett par lyssningar är kört. Man kommer gå omkring och nynna på den resten av dagen. Samtidigt är den ju så mysig eftersom både Filip och hans små kompisar fullkomligt älskar den.

Så jag tror faktiskt att det kan vara bra med stunder av rogivande plingeling för litens öron. Om det hela inte bara är hokus pokus vill säga. Värt att testa är det i alla fall – det kan ju vara så att det låter jättemysigt därinne.

måndag, augusti 20, 2007

ChokladChock

Att jag är väldigt svag för brunt är ingen hemlighet. Jag njuter varje gång jag öppnar kökskåpet och möts av våra nya mustigt kakaobruna muggar som ju inhandlades i Höganäs och fick ta över platsen efter de gula. Inte heller är det okänt att jag är en riktig gottegris och älskar godsaker. Kladdmuffinsen på bilden är inte bara goda och så krämigt sega att de smälter i munnen. De är dessutom busenkla att göra. Filip är med och vispar så det står härliga till och slickar sedan visparna omsorgsfullt och länge tills de intar en högblank ton. Att sedan pricka smeten i formarna är inte fullt så enkelt och han ger oftast upp efter ett par försök och fortsätter sina vattenlekar över diskhon. Kvar står jag och ömsom prickar smet, ömsom provsmakar denna syndigt goda sörja. Receptet hittar du längre ner.

Vad som däremot kanske kommer som en chock. Både för er som känner mig på riktigt och även för er som bara ”känner” mig via bloggen (och därigenom säkert har anat min feghet vad gäller håret) är att bilden längst ner faktiskt föreställer mitt hår. Mitt HÅR! Eller snarare kanske betoningen ska ligga på MITT hår :) Ständigt blonda och på senaste tiden dessutom rejält solblekta Anna (hur jag nu har lyckats få det solblekt denna sommar) har gått och blivit chokladbrun…! Eller som trygga och pålitliga frissan Lina sa i fredags där jag låg bakåtlutad i sköljen och hon med pedagogosk röst förberedde mig på att jag nog skulle se en viss förändring när jag kom till spegeln: "Det ser jättefint ut Anna! Härligt chokladbrunt är det!" ”CHOKLADBRUNT?”, utbrast jag med lätt nervös ton. Jag hade visserligen hävt ur mig orden "Gör något höstigt!", men chokladbrunt... ”Ja, fast med stänk av rådjur också”, svarade Lina och jag fick bråttom till spegeln för att se denna kombination. Och tänk, när det var färdigblåst och plattat (och klippt jämnt efter förra frisörbesökets fiasko) så kändes det verkligen som ”jag”. Det är visserligen fortfarande ovant när jag ser sig i spegeln men jag är nog för omväxlings skull nöjd! Dock blir det alltid lite skillnad efter första tvätten hemma. Dels försvinner lite färg, dels har man inte tillgång till alla superduperprodukter som ger den där rätta stjärnglansen. Nuhar det alltså antagit en lite mattare ton men känns helt okej ändå. Hajar ni hur modig jag känner mig?! Skyller återigen på hormoner för det här är verkligen inte likt mig.

Kladdmuffins (16 st)
2 ägg
2 ½ dl socker
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
½ tsk bakpulver
2 dl vetemjöl
100 g smält smör eller margarin

Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader. Placera ut 16 bakformar i papper på en plåt.
Smält matfettet i en kastrull på spisen eller i en skål i mikron och låt svalna.
Vispa ägg och socker med elvisp. Rör ner vaniljsocker, salt, kakao och bakpulver. Tillsätt sist vetemjölet och det smälta matfettet. Blanda snabbt ihop till en jämn smet.
Klicka ut smeten i bakformarna.
Grädda mitt i ugnen i 200 grader i ca 10 minuter.
Lägg en handduk över muffinsarna när de svalnat så blir de inte hårda.

söndag, augusti 19, 2007

Ännu ett huvud att bära med sig

Egentligen är det rätt konstigt att jag - ordningsmänniska ut i fingertopparna som alltid vill ha ordning och reda - inte har ägt en kalender sedan jag pluggade. Jag har gjort mina försök men det håller bara någon månad. Sedan ligger almanackan där och samlar damm och allt viktigt samlas i stället i mitt huvud. Nu har jag dock insett mina begränsningar. Full av gravidhormoner som inte alltid ger en kick åt det skärpta hållet kombinerat med ett nytt liv i höst bestående av en massa olika lämna/hämta-tider på dagis så blir nog kaoset ett faktum om jag inte tar mig i kragen och börjar skriva ner allt. Men konstigt känns det - jag är inte alls van och jag brukar faktiskt inte missa något jag måste komma ihåg. Dessutom blir det ytterligare en sak att bära med sig överallt.

Bära med sig, ja. För ett par veckor sedan hittade jag en kalender i lagom stort format. La den i bilen tillsammans med en massa andra påsar och när jag kom hem var den spårlöst försvunnen. Jag hade lyckats slarva bort det som i höst ska bringa ordning i tillvaron innan jag ens kommit hem. Och jag har letat ska ni veta. Nästan fastnat med armarna under bilsätena i jakt på den vita lilla påsen, vänt upp och ner på skötväskan, riktat skarpa misstankar mot stackars mamma som satt där bak i bilen och väntade den där dan, och så har jag sökt igenom återvinningspåsen om i fall att jag skulle råkat slänga påsen utan att först ta ut innehållet. Till sist bestämde jag mig för att den måste ramlat ur bilen när jag öppnade dörren på parkeringen utanför Eriks jobb.

Vet ni var den var? När jag skulle torka köksbordet häromdan så lyfte jag, som vanligt de sista veckorna, på en liten hög med kort Filip fått på posten som har legat på det där utrymmet under fönsterbrädan där köksbordet är inskjutet och där ingen ser att det ligger något. Och för första gången tänkte jag på att det prasslade när jag lyfte korten. Och där låg den ju! Den måste dock tagit sig dit på egen hand för jag har inte lagt den där. Inte vad jag vet. Så kanske var mina misstankar mot mamma rätt ändå för hon var med hem den där dan… Men säkert var det ändå jag som i min vimsighet la den där samtidigt som jag kom på något annat jag skulle göra. Huvudsaken är att den är återfunnen. Nu återstår bara för mig att lära mig leva med den också. Fast frågan är om det inte är säkrast att jag främst fortsätter lita till mitt huvud? Det är inte lika lätt att tappa bort.

fredag, augusti 17, 2007

En vagn för två

Smakar på ordet…syskonvagn. Hmm, det är trots en rejäl kula på magen fortfarande svårt att förstå vad som är på gång. Läste för en stund sedan om att vara i vecka 25 och det stod då att ”Den stora dagen börjar närma sig och nu inleds den sista tredjedelen av din graviditet.” Den sista tredjedelen? Men vart tog de två första vägen då? Samtidigt som jag satt här och läste började liten därinne att sprattla och busa mer än någonsin och det kändes som rena cirkusen i magen med den ena voltliknande rörelsen efter den andra. Så otroligt mysigt och så tydligt blev det då att liten faktiskt börjar bli större.

Vi har tänkt fram och tillbaka på det här med vagn. Filip har ju precis hunnit fylla två när lill*n är beräknad att titta ut. Först tänkte vi ståbräda, och det kommer det nog bli framöver men inte direkt. Känner flera par som fått andra barnet vid samma tid som vi och där storasyskonet vare sig orkat eller haft tålamod att stå på ståbrädan särskilt länge.

Så vi har bestämt oss för att skaffa en syskonvagn.
Babyproffsens egna märke Babytravel har fått väldigt goda omdömen och är dessutom otroligt lättkörd. Åtminstone utan barn i och på butiksgolvet ;) Den är relativt liten och tar faktiskt inte mycket större plats än Brio Novan som Filip haft, vilket är ett plus när det är dags att lasta bilen. Dessutom tycker jag att den är riktigt snygg! Ännu ett plus är priset. Den kostar inte SÅ mycket jämfört med de andra märkenas syskonvagnar och denna har då dessutom den fördelen att man kan ha Filip vänd framåt medan lillbebisen i sin lift är vänd mot den som kör.

Vi har nu Blocket under hård bevakning. Många sådana här vagnar kommer ut men de försvinner också snabbt. Oftast är de inte använda mer än ett år och är då förhoppningsvis i gott skick. Enda kruxet är bara att sedan vi bestämde oss så har det inte kommit ut en enda i närheten av oss. Så nu skulle det inte förvåna mig om vi står här i början av oktober – utan vagn och med två månader kvar tills vi blir fyra. Leveranstid på en ny ska inte vara mer än två månader och blir det då så att vi köper en ny kan ju vem som helst räkna ut att det inom kort kommer komma ut en vagn i kanonskick – i Jönköping – till superpris. Då får vi trösta oss med att andrahandsvärdet är så bra på just dessa och att vår troligtvis inte heller kommer användas jättelänge. Tänk, den kanske inte kommer användas alls? Filip kanske hamnar i värsta 2-årstrotsen och vägrar sitta i den… Fast det tror jag inte. Så vi får helt enkelt chansa. Jag kommer garanterat meddela när - och hur - vi blivit med vagn .

torsdag, augusti 16, 2007

Hudtyp 5 – alltid brun, aldrig bränd…?

Vi har en tradition i vår familj. Varje år uppstår en liten diskussion. I år uppstod den senare än vanligt på grund av det dåliga vädret men i helgen som var, då lät det ungefär såhär:

”Erik, ska du inte smörja in dig lite innan du går ut i solen?” Erik, med bländvit vinterhy på överkroppen svarar: ”Äsch, det behöver inte jag med min hy.” Jag himlar med ögonen i smyg och kan redan se resultatet av dagen framför mig. Försöker därför en gång till: ”Men älskling, du vet ju hur det brukar bli…” Fast nej, det verkar som att älsklingen faktiskt glömmer det från år till år. Han tar helt sonika på sig shortsen, svischar förbi flaskan med solkräm på väg ut och lägger sig sedan på alla fyra för att rensa i trädgården. Och så håller han på. Hela dagen. Kanske inte rensar men går omkring i bar överkropp och man ser sakta men säkert hur det vita börjar få en alltmer grisskär ton. Jag försöker igen: ”Du Erik, det börjar se ut som om du har fått färg. Fast det ser inte riktigt brunt ut…” Solpojken svarar: ”Skojar du, jag som brukar tåla solen så bra?” Ni som känner Erik anar nog att han säger allt det här med en glimt i ögat. Han avskyr nämligen allt som har med krämer att göra. Samtidigt måste han någonstans inom sig ha en förhoppning om att han varje ny sommar plötsligt har begåvats med hudtypen som alltid blir brun men aldrig bränd. Verkligheten är snarare den att han alltid blir brun, efter att ALLTID ha blivit bränd först.

Och i helgen var det alltså dags för mig att ta 2007 års ”brändbild” och lägga till arkivet med de senaste årens andra brändbilder. Den från 2004 glömmer vi förresten aldrig. Då var det benen som hade råkat illa ut och på bilden ser det ut som att han har shorts på sig - vita. Fast det har han inte. Ajajaj. Den lår- och knäfärgen var inte att leka med. Hursom - någon hade i helgen svårt att sova ett par nätter. I alla fall på rygg. Nu har det röda övergått i brunt. Och om en vecka inleds fjällningsprocessen. Jag kan det här. Stackars lilla dumma älsklingen min =)

onsdag, augusti 15, 2007

me&i - Hösten 2007

Med en så välkomnande och för ögat tilltalande hemsida faller man med en gång. Klickar man sig sedan vidare inser man ganska snart att en smärre förmögenhet skulle kunna läggas ner på ovannämnda klädmärke i höst. Sällan har jag sett så mycket snyggt på en gång… Jag är ganska enfärgad av mig och inte så mycket för en massa tryck på kläder egentligen men deras är ju faktiskt något helt annat än H&Ms döskallar och Spidermanblaffor (vilka jag förstås inser att lilleman kommer tråna efter om några år, och då får vi såklart ge efter men än så länge…)

Nej, här slåss sura grodor, stjärnor, söta blommor, tuffa bilar, snälla monster och så de gulliga prickarna om min uppmärksamhet. Hoppas jag inte hörde fel när mamma Sandra nämnde något om ett party hemma hos henne framöver…!? Och jag med min beslutsångest. Det får nog i så fall bli lottdragning om vad som ska köpas. Här är mina favoriter:



Bilder: meandi.se

måndag, augusti 13, 2007

Oemotståndlig

Den bara hängde där. Härligt brun och alldeles ovanligt mjuk och mysig, och i samma stund jag kände på den så insåg jag ju att lillbebisen såklart måste ha TVÅ overaller. Kan ju inte påstå att den vita i fleece som Filip hade är direkt utsliten men faktum (och nu rynkar jag pannan och ser seriös ut) är att vi troligtvis kommer vara mycket mer utomhus i vinter än vad vi var med Filip som nyfödd. Så att ha en overall som faktiskt är lite tjockare är nog inte dumt (även om vinteråkpåsen sägs klara vargavintrar, jag vet…).

Ska sanningen fram så gick den inte att motstå. Höll mig dock så att Erik fick se den först och han tyckte den var så fin där på Lindex i Helsingborg att han klev raka vägen fram till kassan och köpte den. Utan någon övertalning alls. Faktiskt. Och så blev det en liten scarf med ugglor på också. Så himla söta bebiskläder i retrostil har just Lindex fått in att där måste man nog ha ögonen öppna i höst. Kändes dock lite galet att köpa vinteroverall i 25 gradig sommarhetta men faktum var att det rök två till under tiden vi var där så det var bara att hänga med.

När Filip såg den sken han upp, pekade och utbrast förtjust ”Aaapa!”, varpå han satte den på huvudet och sprang i väg. Nu ligger den i säkert förvar i en garderob och väntar på att en liten, liten skrutt eller skrutta ska sprattla och mysa i den i decemberkylan.


söndag, augusti 12, 2007

Inred på Internet

I morse stod teven på och Nyhetsmorgon surrade i bakgrunden. Snappade att ett inslag skulle handla om att inreda sitt hem med hjälp av Internet men en bajsblöja kom i vägen och sedan var det glömt. Surfade för en stund sedan in på Bemz, företaget inslaget handlade om, och du milde tid vilken bra affärsidé! Där kan man botanisera bland en massa tyger och köpa färdiga överdrag till kuddar och ett stort antal av Ikeas soffor - till bra priser och med 6 veckors leveranstid. Tygerna är i huvudsak designade av textilkonstnären Katarina Wiklund men även några av Stig Lindbergs alster finns i sortimentet. Tygprover kan man beställa gratis.

Drömmen om en ny soffa finns men bara i just drömmarnas värld. Det ligger nog några år i framtiden om inget oförutsett händer med vår nuvarande, väl insuttna Ikeasoffa från -99. Vi bytte tyg från grått till sandfärgat för ett antal år sedan och det har stått sig oväntat väl, särskilt med tanke på en liten i huset. En tacksam färg där fläckar helt enkelt måste smälta in väl i tyget :) Och med ännu en liten på gång lär vällingfläckarna bli fler så jag tror vi väntar. Tror. För skulle man vinna på en trisslott så vete sjutton om det inte får bli en stor, mjuk sak i brunfärgad tweed… Där var drömmen. Kanske har den hunnit ändra sig tills det blir dags. Tur att vi än så länge i alla fall har en rätt neutral sak som är otroligt bekväm både att sitta och ligga och titta på teve i (läs; sitta och titta på teve i, ligga och sova i).

Soliga Skåne

Och härliga Helsingborg. I strålande solsken styrde vi i början av veckan nosen mot Skåne, och tänka sig att solen följde oss hela vägen! Vi fick tillsammans med svärföräldrarna två underbart somriga dagar med värme, massor av solsken och goda måltider på mysiga uteserveringar. Det var precis vad som behövdes efter denna regniga sommar.

Resan inleddes med en tripp ”utomlands” – Filips första resa av det slaget. Att färden skedde med båt gjorde inte saken sämre. Prins Bus var stormförtjust. Vår lunch bestod av danska röda korvar och med oss till hotellrummet köpte vi varsitt wienerbröd med chokolaaääääeeede i mitten. Trodde vi. Gissa om min näsa blev lång när jag dreglandes öppnade den prassliga påsen från mysiga och urdanska Möllers konditori senare på kvällen och fann… två helt vanliga wienerbröd med inte så mycket som en tillsymmelse till choklad i mitten. Den danska tanten på fiket måste missuppfattat mitt tydliga ”med CHOKLAD i mitten” och tagit det som ”UTAN så mycket som en gnutta choklad i mitten”. Osis, men de var goda ändå.

Helsingborg är verkligen de mysiga butikernas och de vackra skyltfönsternas stad. Fönster som sticker ut och drar ögonen åt sig. Precis som det ska vara. Butiken Choklad vann överlägset skyltfönstertävlingen i mitt tycke, Lilla Helsingborg hade som namnet antyder saker till de små, i detta fall kläder. Men inredningsbutiken ”Hemma hos” blev ändå favoriten. Man drogs in som en magnet och faktiskt var Erik lika stormförtjust som jag över utbudet. Man hörde nästan lika många "Anna, titta här!" som "Eeeerik, kolla!" Att äga en sådan butik skulle sannerligen vara en dröm...

Här trängdes allt från Pappelina-mattor i alla färger och mönster till ett gigantiskt Mairosortiment. För att inte tala om ”Fatboysarna” som stod där trånande i ett hörn i den ena färgen snyggare än den andra. Eller knivblocket i form av en Voodoo-docka som Erik blev bra sugen på. Eller muggarna och skålarna som stod allra, allra längst ner i butiken och som jag inte ens vågade gå fram till. Suck, den butiken VAR verkligen en dröm… Med en lätt yrsel över alla fina saker vi sett gick vi till slut ut därifrån med nya fyrkantiga bordstabletter i favoritmönstret "Blomma" från Mairo. Och en djupt sovande Filip i vagnen som hade låtit oss gå därinne och drömma i lugn och ro.

Eftermiddagsfikat avnjöts i det charmigaste av caféer Ebbas fik. I sann 50-talsanda med Jukebox och stringhyllor. Kakor i gigantiska format, smala sugrör i de klassiska, gammeldags coca cola-flaskorna och med en inredning där varenda detalj doftar 50-tal.

Dag nummer två inleddes med god och stor hotellfrukost där lille herr ”Hotellrutinerad” efter semestern i Stockholm visste precis vad han ville ha och inte ha. Det mesta ville han ha och något mellanmål var inte att tänka på den förmiddagen. Efter att ha kollat klart på stan påbörjade vi hemfärden ganska tidigt. En hemfärd som var tänkt att inledas med en lång eftermiddagsutflykt med trevliga stopp längs kusten. Först ut var Sofiero där bilderna blev så många att det stoppet får ett eget inlägg så småningom.


Nästa anhalt var Höganäs där ett shoppstopp gjordes vid Fabriksbutiken. Våra gula Höganäsmuggar som inte använts på bra länge är nu utställda i förrådet på vila under obestämd tid och har i stället ersatts av mustigt chokladbruna i modellen ”Latte”. Lite högre och med rakare kanter. Hösttéet kommer nog göra sig bra däri har jag på känn. Köpte även två nya kökshanddukar. Bruna. Vi är hopplösa med den färgen nu. I morse när Filip kom ner i köket och fick syn på den rynkade han förbryllad på pannan och kände på den. Sen sa han ”Mamma – ooosch?” Han trodde det var min kjol som hängde där på köksskåpet.

Sist ut innan dagen blev kväll och den riktiga hemfärden skulle ta sin början med en för-natten-sovande Filip där bak, blev
Flickorna på Skäret. Med ett idylliskt läge, havsutsikt och några hungriga getter (vars magar Filip mättade med ivrigt gräsplockande) ligger det gamla huset där och lockar in förbiresande med ljuvliga kakor, hemlagad saft eller varför inte en kopp te för 45 kronor…? Gulp. Dyrt är det men upplevelsen i den gammeldags miljön är värd det. Vi kom dock dit vid kvällsmatstid och beställde varsin macka. ”Och?”, sa tjejen bakom disken när Eriks mamma hade beställt klart våra smörgåsar och drycker. ”Ja, det var bra sen”, sa Eriks mamma. ”Iiinga kaaookor alltså???”, sa den unga tjejen på bred skånska och med förvånad blick :) Kan just tänka att vi blev stämplade som de mest ”konstiga” gästerna den dagen! Komma till Flickorna på Skäret utan att beställa så mycket som en kringla!

Väl hemma igen är Eriks ölförråd påfyllt, min godislåda är proppad till bredden och Filips upplevelser för den här sommaren förgyllda med guldkant efter båtfärden till ett annat land :) Och så blev vi alla tre äntligen lite bruna på nästippen. Vad mer kan man önska?

torsdag, augusti 09, 2007

Välkommen hem!

Ja, det är alltså här jag ska husera nu är det tänkt. Hade funderingar på en ny blogg redan innan sommaren vilket jag också råkade svamla något om på FilipOMamma. Man ska akta sig för att nämna saker som sedan aldrig blir av – åtminstone om de inte blir av inom en överskådlig framtid. Två månader är ju en ganska lång tid... Jag minns att jag även pratade bredvid mun om ”svindlande planer” – och det har jag än. Bara det att mitt tålamod är för kort och viljan att vara med mina pojkar så mycket större än viljan att lära mig snickra snygg hemsida… Gjorde verkligen ett tappert försök med massa hjälp av min snälla sambo då i början av sommaren men vi gick bet på några detaljer och sen fick det hela ligga på is.

Nu kände jag dock att det var dags att ta tag i det. Namnet FilipOMamma har länge känts fel med en ny liten i magen. Och i stället för att krångla med utseendet hela hösten (bloggens, inte mitt – det är inget att göra åt. Det kommer svälla ;) ), så beslöt jag mig för att helt sonika lägga upp en ny på momangen. Utan massa krångel men med åtminstone lite mer färg än vitt! Ibland får man inse sina begränsningar även om det stör mig enormt att inte få till det som jag vill.

”Hemma” är nog det namn som sammanfattar och därmed symboliserar mitt liv bäst. Det är här jag trivs allra bäst. I vårt hus, med Erik och Filip och så småningom en liten minikrabat. Innehållet i bloggen kommer nog egentligen inte att skilja sig särskilt mycket från förut sånär som på att inredning och barnkläder/saker - mina två stora passioner vid sidan av familjen – kommer ta en lite större plats.

Ja, välkommen hem till oss då! Hoppas du trivs och återvänder!