My name is Plufs. Mrs Plufs.

När jag väntade Filip gick jag upp 8 kilo. Inte så mycket men mamma gick upp 7 med mig så kanske går sådant i arv? Som tur var hade jag vett att skatta mig lycklig då, det känns ju som ett spel på lotteri det där. Man vet inte alls hur stor man kommer bli, eller hur lätt/svårt det sedan är att bli av med de där extra kilona. Eftersom vi blev kvar på sjukhuset i två veckor efter att Filip kommit till oss så hade jag gått ner mina kilon när vi kom hem. Säkert till stor del på grund av oron när vi låg inne.

Den här gången är det annorlunda. Nu tror jag inte längre på det där med arv för i vecka 27 har jag redan gått upp 6 kilo vilket betyder att jag bara har 2 kvar innan jag slår mitt nuvarande rekord. Tänk, att det kan bli så olika! Däremot är magen lite mindre än sist. Märkligt, jag som tyckt att jag varit så stor den här gången. Men tydligen beror detta alltså på att det är mer Anna – med mindre mage.

Nu menar jag inte att det spelar någon roll. Att lägga på sig några kilo mer än sist skulle nog faktiskt inte skada. Amningen ”äter” ju även av en själv så att ha lite att ta av är nog bara sunt, även om det vissa dagar känns plufsigt. Som i dag. Jag har ända sedan i morse gått under namnet Mrs Plufs. Inte offentligt förstås (hoppas jag, vem vet vad de viskar på jobbet?), men i sinnet. Känslan är svår att beskriva men det känns ibland som att man liksom dundrar fram likt ett stort troll där man går i korridoren. Som att golvet rör sig och bokhyllorna längs med väggarna sakta skakar i takt med mina steg. Kanske är det inbillning men idag vände sig fyra personer som hade möte i ett rum om, samtidigt som jag gick förbi. Stackarna trodde säkert det var jordskalv och försökte snabbt komma på en plan för hur de skulle hinna rädda sig ner från femte våningen. Och så var det bara jag som gick förbi. För att spä på det hela än mer så knakade det så pass när jag i kväll satte mig på en av Filips småstolar att jag flög upp, rädd för att det bara skulle ligga träpinnar kvar på golvet under mig. Stolen var dock hel men gissa om jag kände mig ännu större? Visserligen har det ju blivit så kallt ute och brukar det då inte vara så att trä reagerar genom att knaka…och så råkade jag sätta ner min bak precis i det ögonblicket stolen fick för sig att sträcka på sig?

Men mina försök till bortförklaringar håller inte. När jag nyss kom ur duschen och tog på mig en av de mammatröjor jag köpte för två år sedan - då var den för LITEN! Satt som ett korvskinn över armarna. Hemskt konstigt. Just den här minns jag ju att jag använde mycket i slutet förra gången… Fast det är klart, de krymper ju så fasligt i tvätten de där bomullströjorna från H&M, inte sant? ;)

Äsch, nu ska jag försöka skaka bort Mrs Plufs ur huvudet för i dag. Kanske kan en bit äppelkaka och en film få mig på bättre tankar?! Och jag menar absolut inte att beklaga mig. För ni ska veta att jag verkligen stortrivs i det tillstånd jag befinner mig och jag bryr mig egentligen inte ett skvatt om lite valkar här och var. Ville bara skapa lite reda på mina tankar. Så nu vet ni vem Mrs Plufs är. Men snälla, kalla mig hellre för Anna.