DagisDags

De senaste timmarna har jag städat hela huset, plockat och tvättat i ett rasande tempo och så märkt en samling kläder till med Filip A. Nu sa bebisen ifrån med en stenhård kula på magen som följd och jag satte mig äntligen ner. Framför datorn samtidigt som pastavattnet ska koka upp på spisen. För det gäller att fördriva tiden ser ni. Det här med att lämna sin lilla älskling och sen gå hem – själv – känns hur konstigt, tomt och tyst som helst. För en stund sedan ringde telefonen. Skyddat nummer. Shit. Men det var bara Erik. Ändå hann hjärtat upp i halsgropen och vända innan jag insåg att Filip troligtvis har det bra.

I dag är fjärde och nästsista dagen på inskolningen. De första två dagarna gick det jättebra. Lilleman utforskade nyfiket varje hörn, såväl inne som ute. Fattade genast tycke för snälla fröken Jenny vilket ju känns jätteskönt. Men bäst av allt är ändå att lillkompisen Adam är på samma avdelning. När jag kom med Filip i tisdags utbröt stora puss-och kramkalaset när de fick syn på varann. De riktigt klamrade sig fast och pussades på munnen gång på gång på gång. Till slut satte de sig ner, Adam med huvudet inborrat i Filips hals och Filip klappandes på Adams lockar. Det är kompiskärlek det :)

I går lämnade Erik Filip där själv för första gången och gick hem ett par timmar för att komma tillbaka efter lunch. Tydligen hade Filip blivit jätteledsen när de skulle gå in för att äta och dessutom varit svårtröstad… det skär i hjärtat bara jag tänker på det. Att han var så ledsen och att ingen av oss var där. Det känns som att vi verkligen svek honom. Suck. Men ledsna blir väl alla förr eller senare. Kul är det då inte, så i dag var jag inställd på att han skulle bli ledsen när jag lämnade honom - men inte! Han hann knappt säga hejdå där han sprang till de andra barnen med gosehunden Mysan i högsta hugg.

Det här är ändå faktiskt den första nackdelen vi upptäckt med att ha barn – att behöva lämna bort dem. Att någon annan ska få träffa vår lille skrutt mer än vi vissa dagar och få uppleva framsteg före oss. Men det BLIR säkert bra. Tar nog bara ett litet tag att vänja sig och huvudsaken är ändå att han trivs där.

I dag är tanken att han ska sova på dagis för första gången. Det ska bli spännande att se hur det går. Filip går ju inte precis under namnet mästersovaren och att dessutom somna i samma rum som en massa andra barn, utan mig eller Erik, har jag så svårt att se framför mig. Har dock hört att det ofta går oväntat bra så vi får hoppas. Nu väntar spaghettin på mig. Om en timme får jag äntligen gå och hämta hem det som saknas sååå just nu!