Ännu ett huvud att bära med sig

Egentligen är det rätt konstigt att jag - ordningsmänniska ut i fingertopparna som alltid vill ha ordning och reda - inte har ägt en kalender sedan jag pluggade. Jag har gjort mina försök men det håller bara någon månad. Sedan ligger almanackan där och samlar damm och allt viktigt samlas i stället i mitt huvud. Nu har jag dock insett mina begränsningar. Full av gravidhormoner som inte alltid ger en kick åt det skärpta hållet kombinerat med ett nytt liv i höst bestående av en massa olika lämna/hämta-tider på dagis så blir nog kaoset ett faktum om jag inte tar mig i kragen och börjar skriva ner allt. Men konstigt känns det - jag är inte alls van och jag brukar faktiskt inte missa något jag måste komma ihåg. Dessutom blir det ytterligare en sak att bära med sig överallt.

Bära med sig, ja. För ett par veckor sedan hittade jag en kalender i lagom stort format. La den i bilen tillsammans med en massa andra påsar och när jag kom hem var den spårlöst försvunnen. Jag hade lyckats slarva bort det som i höst ska bringa ordning i tillvaron innan jag ens kommit hem. Och jag har letat ska ni veta. Nästan fastnat med armarna under bilsätena i jakt på den vita lilla påsen, vänt upp och ner på skötväskan, riktat skarpa misstankar mot stackars mamma som satt där bak i bilen och väntade den där dan, och så har jag sökt igenom återvinningspåsen om i fall att jag skulle råkat slänga påsen utan att först ta ut innehållet. Till sist bestämde jag mig för att den måste ramlat ur bilen när jag öppnade dörren på parkeringen utanför Eriks jobb.

Vet ni var den var? När jag skulle torka köksbordet häromdan så lyfte jag, som vanligt de sista veckorna, på en liten hög med kort Filip fått på posten som har legat på det där utrymmet under fönsterbrädan där köksbordet är inskjutet och där ingen ser att det ligger något. Och för första gången tänkte jag på att det prasslade när jag lyfte korten. Och där låg den ju! Den måste dock tagit sig dit på egen hand för jag har inte lagt den där. Inte vad jag vet. Så kanske var mina misstankar mot mamma rätt ändå för hon var med hem den där dan… Men säkert var det ändå jag som i min vimsighet la den där samtidigt som jag kom på något annat jag skulle göra. Huvudsaken är att den är återfunnen. Nu återstår bara för mig att lära mig leva med den också. Fast frågan är om det inte är säkrast att jag främst fortsätter lita till mitt huvud? Det är inte lika lätt att tappa bort.