Lyckan

Att en så liten människa på så kort tid kan ha blivit så stor i våra liv är ibland svårt att greppa. Att de där vackra och intensivt blå ögonen som så kärt plirar på oss tillhör någon som är vår. Att gråten som är nära när vi försvinner utom synhåll beror på att denna lilla någon vill ha oss nära. Att de små mjuka armarna som sträcks mot oss och vill komma intill faktiskt sitter på vår lilla bebis och att vi får vara hans trygghet.

Att Alvin var den där femte udden av stjärnan som gjorde vår familj komplett. Det visste vi inte förut men påminns nu om varje dag. Det är omöjligt att inte vara glad i hans närhet och alla är vi så kära i vår minsta familjemedlem. Han sprider verkligen värme omkring sig och jag hoppas det är en bestående egenskap, för tänk vilken gåva i så fall.

Påsken är över för den här gången och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på tiden för ett år sedan. Det var då som kreti och pleti plötsligt började ha en massa åsikter om min alltmer växande mage. Det var då som kommentarerna haglade tätt - de flesta tyvärr negativa – om att vi skulle få en liten till. Redan. Så tätt. Det skulle bli tufft. Tufft, tufft, tufft. OJ, vad vi skulle få att göra! Och så gärna ett litet nästan medlidande skratt där på slutet. Det var också då den stora bloggstormen tog sin början och jag var så less på hur allt runtomkring fullkomligt sög energi från mig. Jag som var så glad. Och stolt. Aldrig hade vi trott att vårt tillstånd skulle skapa sådana åsikter. En oskyldig liten bebis. Det finaste.

Allt eftersom våren gick lugnade sig dock omvärlden. Sommaren kom och gick. Den tidiga hösten tog sin början och det lilla miraklet som grott i mig var redo att göra entré.

Alvin är lyckan personifierad. Så stor i betydelse att det är svårt att beskriva och att vi älskar honom oändligt, det tror jag han känner varje dag.

Du är prins av lyckan
prins av kärleken
Hertigen av äventyret,
nyfikenheten
Inte störst, inte först,
men väldigt speciell
Jag är så glad att du finns
Min älskade lilla prins

Och Alvins låt får ännu en gång sätta ord för vad jag känner...