I dag hände det...

Det finns saker som gör mig glad och det finns saker som gör mig ledsen. I dag hände något av det senare slaget. Tyvärr och från oväntat håll. Minns ni att jag för en tid sedan var ”rädd” för, eller kanske snarare fasade lite för hur människor i vår omgivning skulle reagera på vår lilla överraskning som än så länge bor i min mage?

Det har faktiskt gått riktigt bra. Så mycket bättre än jag trodde och det värmer. Sen finns det såklart de som värmer lite extra. Som ni fina som titt som tätt skriver en rad här och på något vis ibland kommenterar vårt tillstånd. Och så såklart allra bästa vännerna som alltid bryr sig så mycket. Sen finns det de som inte kommenterar med ett ord att jag nu bär omkring på en mycket tydligt rund bebiskula. Vare sig själva kulan eller hur jag mår. Märkligt, särskilt som man i normala fall ju brukar fråga andra hur det är och hur de mår. Men inte nu. Och så har jag fått ett ”Jag hörde… grattis, eller???” Ett i mitt tycke ganska klumpigt ord att lägga till där sist. Eller. Vadå? Tror de att de ska beklaga i stället?

I dag hände dock det där riktigt trista. Det där som förstörde en del av min dag men som jag sedan beslutsamt sköt bort så vi kunde fortsätta njuta av vår extradag tillsammans med Erik som varit ledig i dag också. Vi hängde på låset till leklandet i stan där vi hör och häpna huserade helt själva en bra stund ända tills det kom en familj till. Det var otroligt lyxigt och något man inte är van vid på sådana ställen. Lite senare träffade vi på en gammal kompis till mig som jag inte träffar så ofta nuförtiden. ”Jag hörde att ni ska ha en till”, sa hon efter en stund. Sen inget mer. Inget grattis. Ingen fråga om när, vilket ju brukar vara ganska vanligt i det läget. ”Jaså, har det spridit sig ända till *?”, svarade jag och hon berättade då att det var * som hade sagt det. * som också är en gammal nära vän och som då tydligen vetat om det men inte med ett ord hört av sig. Dessa ”gamla” vänner var jag riktigt nära med tidigare men vi bor nu en bit ifrån varandra och vi ses väldigt sällan. Dock har aldrig något hänt som gjort att det skurit sig utan tiden och ödet har nog helt enkelt bara gjort att vi vuxit ifrån varandra.

Kanske låter detta inte alls konstigt i era öron utan bara som en överreaktion från en hormonstinn gravid, men med tanke på vilka människorna är och hur mycket vi en gång betytt för varandra så tycker jag beteendet och reaktionen är lite märklig och ganska oväntad. Eller kanske är det bara en tydlig och helt ärlig hint om att det faktiskt finns de som tar för givet att detta nya lilla liv inte var planerat och därför inte ”vågar” säga något och är man en av dem så är det såklart inte helt lätt. Det kan jag förstå.

Om så är fallet vill jag i alla fall passa på att för undrande göra klart att ”inte planerat” inte alls är samma sak som ”inte önskat”. Jag är precis lika mycket gravid den här gången som jag var med Filip och med Vilma. Det växande livet därinne är precis lika mycket värt och kommer vara precis lika mycket älskat. Det gör så ont i mig när jag tänker på hur ouppmärksammad denna nya lilla varelse säkert kommer bli i många situationer. Denna nya lilla människa som ju inte alls kan hjälpa att den kommer som nummer tre i en syskonskara. Sen vet den såklart inte om det. Inte heller mår den nu dåligt av att människor som brytt sig innan inte bryr sig nu. Men vi vet. Och vi märker.

Åhh, vad jag hade hoppats på att inte råka ut för detta. Jag vet som jag ju sagt tidigare att man inte alls måste bry sig om vad andra tycker men som jag också sagt så är jag ju typen som gör det. Tyvärr, i många lägen. Och tydligt visade sig det i dag. Först blev jag bara förvånad. Sen faktiskt lite arg. Nu blir jag bara sorgsen när jag tänker på det, men det går nog över. Ska i stället lägga min energi åt att tänka på alla mina fina. Alla ni som på något sätt finns i min värld. Nära eller långtifrån. ”På riktigt”, eller bloggledes. Ni som bryr er om. För det är så jag försöker leva och det är den egenskap jag värdesätter allra, allra högst hos andra...