Redo för regn

Regnet det bara öser ner… och vinden viner och man undrar just vart den där sommaren tog vägen? Vi är glada att vi faktiskt tog tillvara på de fina veckorna som var. Erik och barnen gjorde ett par stranddagar, plaskpoolen på gräsmattan användes flitigt, vi intog så gott som alla mål mat ute på altanen och jag som jobbade solade i alla fall nästippen på fikarasterna. En grå och blåsig dag som denna känns dessa dagar långt borta men samtidigt återstår en hel sommarmånad så kanske får vi fler varma dagar och nybruna armar inom kort.

I väntans tider som vi går är vi dock duktiga och passar på att förbereda oss för den höst som komma skall. Filips och Vilmas garderober har setts över och vi har ännu en gång insett att Filip Långbens ben har blivit ännu längre. Likaså armarna. Lilla Vilmas kropp har nog inte växt sådär jättemycket, hennes kläder börjar snarare bli uttjatade än urvuxna… (gissa vem som tycker så?!).

Lindex gula stjärnregnkläder höll måttet bra i våras så nu passade vi på att reafynda en uppsättning i större storlek till dagis. En uppsättning där byxorna är lagom i benen men där säkert fem Filiprumpor hade fått plats upptill… Inte helt proportionerlig i kroppen just nu :)

Men sen är det ju det där med dubbla uppsättningar så för att ha sitt på det torra även hemmadagarna behövs ett regnställ till och då lockar detta ursöta med paraplyer, också från Lindex, massor… Så nu inväntar jag bara en rabattkupong i brevlådan – sen slår jag till! (För er som vill ha enfärgade regnkläder och inte bara rött eller blått så såg jag att KappAhl fått in gula – ursnygga).

Bilderna kommer från Lindex.

Juli eller augustibebis?

Vecka 38+1 i dag! Vem trodde det va? Och bebis fortfarande i magen. Så nu börjar det helt klart luta åt en augustibebis för vår del, inte många timmar kvarstår av månaden juli. Kan inte säga att jag har direkta känningar mer än de nya som funnits sen förra helgen då bebisen märkbart sjönk.

I går ringde vår barnmorska med provsvaren från i förrgår. Gallsyrevärdet var förhöjt, men dock på godkänd nivå. Hon hade ändå ringt in till förlossningen och pratat med en läkare som tyckte vi skulle avvakta och se vart kliandet tar vägen. Tabletterna jag fick är undanställda så just nu har jag bara kört med kylbalsam och det har ändå tagit bort det värsta.

Och tabletterna ja. Har nu läst en hel del om dem och förstått att de ofta ges mot sömnproblem – därav förklaringen till att jag låg däckad i över ett dygn. Av en tablett! Först efter lunch i går var jag vanliga Anna igen. Får dock se det som att jag i alla fall låg stilla och vilade i bra många timmar… Och nu vet jag ju att den tabletten inte funkar på mig.

Lösningen som nu kvarstår är igångsättning sa hon också men det vill jag helst slippa. Blir dock kliandet värre än vad det nu är så är det å andra sidan outhärdligt så kanske skulle man i så fall ändra uppfattning.

Nu väntar en dusch och sen stan. Vi är på kamerajakt och tänkte kika på några stycken. Sen blir det storhandling och idag är det jag som bär de tunga påsarna :)

Mamma, pappa, barn

Vilma har blivit med vagn. En röd Briodockvagn som verkligen är en kopia av den riktiga med till och med samma mönster invändigt. Ursöt! Vi har pratat om det ett tag då hon alltid dras till dockvagnar när vi är hos någon som har en. För att inte tala om Filip som också tycker det är kul. Vilma är ju egentligen ganska liten än men kanske att den kan vara en bra sak i höst när vi är själva hemma om dagarna och jag ska snabbsöva bebisen i vagnen på vår baksida. Då kan ju Vilma om hon vill söva sin lilla Maja samtidigt!

Så en för tidig 2-årspresent blev det i går. Man vet ju av erfarenhet hur mycket paket det blir där när hösten övergår i vinter och både Filip och Vilma fyller år dryga månaden innan jul.

Att den röda faran har gjort succé är bara förnamnet! Filip drog till och med på sig sina snickarbyxor när det var dags att trycka dit hjulen. Vilma däremot hann inte ens vänta på vare sig suflett eller liggdel utan la helt enkelt Maja på chassit och tog sig en första runda. Sen var det en liten stunds dragkamp innan de till sist lärde sig att dra vagnen tillsammans. Då såg vi inte röken av dem på en stund, det enda som hördes var fnitter och Filips upplägg av mamma-pappa-barn-leken. Bajsblöjbyte, matning, nattning och sång…

Maja är en bortskämd docka ska ni tro. Hon har det just nu extremt bra och vägde man henne på bvc så skulle hon nog ligga på de övre viktkurvorna med tanke på de vällingmängder hon får i sig om dagarna :)

Trött och tjyvis

Vilken konstig dag. Steg i morse upp och åkte med kurrande mage till mvc för provtagning. Gallsyra var ärendet då jag ju har fått det här hemska kliet som i natt nästan gjorde mig galen. Vaknade lite före halv fem och kunde sen inte sova mer då jag trodde jag skulle klia sönder.

Efter sticket fortsatte jag in till vår barnmorska och läkaren som idag var där. Han ville att man även skulle kolla bilirubinvärdet eftersom kliet spridit sig och nu finns i stort sett överallt. Även andra armen fick sig ett stick och sen skyndade jag in till Apoteket och hjälpen – klådstillande tabletter och kylbalsam. Väl hemma tog jag en tablett och en timme senare var det som om någon slog något hårt i huvudet på mig. Jag var egentligen på väg ut men fick snällt vända upp till sängen där jag sedan stensov i två timmar. När Erik väckte mig för lunch var jag helt borta. Utanför kroppen liksom. Ögonen var lika glansiga som på en med 40 graders feber och jag kunde inte fokusera blicken… Bokstavligen snubblade nerför trappan och – somnade sittandes vid matbordet! Har då aldrig hänt förut. En vuxen människa. Sen sov jag i två timmar till och nu är mina vanliga ögon tillbaka igen men dåsigheten sitter envist i liksom känslan av att hela kroppen är försvagad.

Inte så svårt att räkna ut att det var tabletterna som inte riktigt passade mig just nu. Inte heller tog de bort särskilt mycket kli, bara toppen av det. Sen ska man säkert ge det några dagar men jag kan omöjligt fortsätta äta dem då de ju satte mig fullständigt ur spel. Så vilat har jag sannerligen gjort idag men inte den sortens vila och kraftsamlande jag behöver. Just nu känns det som att jag ligger en del efter där jag befann mig innan.

Till på köpet har jag idag ordentlig tjyviskänsla. Illamående och riktig molvärk. Sammandragningarna har ökat under dagen, både i mängd och i styrka så ena stunden tror jag det är på gång. Andra stunden kan det vara veckor kvar. Jag känner dock verkligen att bebisen nu ligger långt ner för så fort jag ställer mig upp känns det som att den ska komma ut.

Skittabletter. De tog verkligen min gnista som brunnit så starkt nu i flera veckor och jag känner mig plötsligt liten, matt och utom all ork. Kroppen är som en seg deg. Håller mina tummar hårt för att gnistan återkommer i samma stund det sista av tabletten lämnar kroppen.

Kliiiiigt

J a g t r o r j a g b l i r TOKIG. På fullaste allvar. I går kväll när vi satt och tittade på en film började det plötsligt tokklia på magen. Trodde först det var en knäckebrödsmula som kommit innanför klänningen för det är något nytt jag lagt mig till med på sistone – att tappa smulor i urringningen! Helt klart är det något där som tillfälligt har ändrats i storlek för så brukar det aldrig bli annars men nu plockar jag smulor som halkat ner på magen nästan varje dag. Tyvärr var det dock ingen smula i går för kliandet tilltog och fanns plötsligt, som om man satt igång något genom att trycka på en knapp, överallt. På händerna, fingrarna, handflatorna, magen, ryggen, halsen, armarna… och jag fick alltför starka flashbacks. Precis samma sak hände dagarna innan Filip föddes. Graviditetsklåda de luxe. För er som inte haft det kan det bäst beskrivas som tusentals myggbett över hela kroppen som inte går att klia bort. Det kliar liksom UNDER huden, och man blir nästan galen på kuppen. Jag minns att jag efter att Filip var född beskrev just de sista dagarnas kliande som det värsta jag varit med om.

Som tur var hade jag tid hos barnmorskan i morse och har nu en ny tid i morgon bitti för gallsyreprov. Det är inte så vanligt men detta kan påverka levern och det vill de utesluta. Annars är det enda man kan göra att knapra klådstillande och vänta på att bebisen ska komma för då försvinner det lika snabbt som det kom. I skrivande stund kliar det faktiskt "bara" på händerna, ryggen och i öronen (!) men jag vet ju av erfarenhet att det blir värre framåt kvällen. Huanamej. Jag gillar egentligen inte att gnälla men de senaste dagarna har bloggen fått utstå mycket av den varan. Först förkylningsgnäll och nu detta. Förkylningen sitter förresten envist kvar med snor som aldrig verkar ta slut och en hosta som vi är förvånade inte skrämt ut vår lill* bebis ännu. Så som man tar i – det måste ju verkligen märkas därinne. Dock känner jag mig inte sjuk längre och det är huvudsaken.

Jag berättade för barnmorskan att det i lördags kväll ”hände” något i magen. Det kändes verkligen under någon timme som om bebisen tog sig en nivå ner och efter det har allt känts på ett nytt sätt. Barnmorskan konstaterade att den nog snarare tagit sig två nivåer ner och att den nu ligger extremt långt ner med huvudet. Detta förklarar också de blixtsmärtor jag kan känna både i magen och fogarna så fort den rör på huvudet.

Ojoj, nu är det spännande. Och nära!!! Ikväll kommer mina föräldrar hit på grillning. Ska bli mysigt, gott och säkert också bra att ha något att fixa med så klitankarna skingras lite...

Jensens, shopping och LEK!

I morse hade vi rörmokarbesök härhemma då vi i helgen haft totalstopp i avloppet på toan uppe och Erikstackarn efter två timmars gnetande med rensrör inte fått loss något. Filip tyckte allt var oerhört spännande och klängde med skräckblandad förtjusning kring mina ben när han - rörmokaren - plingade på dörren. Förtjusningen tog dock tvärstopp då värsta stora spolmojängen släpades upp på vår övervåning och in i badrummet. Vår store, lille kille grät då otröstligt ända tills arbetet var fixat… Tänk, så små de ändå är när det väl gäller. Det var samma sak med gatsoparbilen i våras. Kul på avstånd men grymt skrämmande på dagisgården. Hursom, stoppet är väck. Huruvida det var en leksak eller något annat lär vi aldrig få veta men skönt ska det i alla fall bli för numera ständigt kissnödiga mig att i natt inte behöva smyga nerför trappan.

Sen for vi in till stan och åt supergod lunch på Jensens Böfhus. Nog för att Filip gillade köttbullarna men mjukglassbuffén slog de inte. Och att den där glassen inte kom ut genom öronen är ett under. Lite småfestligt var det dock att tjejen som serverade var tvungen att ursäkta sig tre gånger under vår beställning. Först för att barnmenyerna var slut, sen för att korven var slut och till sist för att sugrören var slut… Sommartider, javisst men hur svårt kan det vara att åtminstone fixa fram nya menyer och sugrör?!

Efter lunch shoppades det hejdlöst på köpcentrat där vi bor medan lillan sov i sin vagn. Massa höstnytt har börjat droppa in och förutom lite basplagg till de två barn vi redan har, som mysplyschbyxor till Filip och mysplyschleggings till Vilma (inte av märket Mysplysch utan i mysig plysch ;) ), blev det också tuffa jeansleggings till henne samt en tokfin tröja till Filip som jag hoppas hinna visa här inom kort. Och så fick lill* bebisen en lurvig vit kofta. Här måste jag säga vi känner oss som förstagångsföräldrar då ju båda våra andra är novemberbarn och därmed haft overall som enda ytterplagg sina första månader.

Efter smaskigt fika med god latte var vi laddade för dagens sista aktivitet. Länsmuseet i stan har nu under sommaren en utställning som heter Lek, och leka var just vad man skulle – och det enda man ville - göra där. Förutom att det var typ hundra grader varmt därinne var det en riktig höjdare. Klätterväggar, kojor i trädstubbar, klossar, rutschkana, utklädningsrum, ritbord och sagolyssning fanns bland aktiviteterna och så inte minst rummet där man FICK hoppa i soffan, klättra på bordet och tokkladda på spegeln!

Vilma visade upp gott självförtroende genom att överförtjust och fnissande kalla en typ 3-årig tjej som nästan var två huvuden längre än vår korta lilla skrutta för "bäbis". Tjejen såg sig lite frågande omkring och undrade säkert vem hon menade... Och Filip, han la en peng i önskebrunnen utanför museet innan vi åkte hem. "Snälla blunden (brunnen), hör här: Jag önskar mig en potatisplockare. En sån där stoool löööd (stor röd). Och gul. Tack." Sen ville han för säkerhets skull göra om proceduren en extra gång men då var vi slut på mynt så vi får väl se om "blunden" kan vidareförmedla detta till tomten i jul.

Ännu en riktigt mysig och minnesvärd familjedag. Det känns som att det bara dräller av dem nu - de där dagarna. Och jag som skulle vara tacksam för en vecka efter jobbet. Gissa då hur nöjd jag nu är efter snart två och en halv? Helt ofattbart! Och då är det ju verkligen inte så att vi inte vill träffa vår bebis. Vi LÄNGTAR tvärtemot massor men är såklart oerhört tacksamma för varje dag som har gått med den kvar i magen.

…och en inte bättre dag

Äsch, jag lurade mig själv rejält på förmiddagen då jag försökte bete mig precis som vanligt med lite lek och lite fix. Efter lunch däckade jag i sängen och låg där i två timmar. Till och från sovandes så gott det nu gick med min superdupertäppta näsa. Som om det inte räcker med förkylning missade jag också barnens lillkusin Davids 6-årskalas… så trist.

Studsade i alla fall upp efter två timmars vila och upptäckte till min fasa att jag mådde sämre än innan jag la mig och så har det fortsatt. Ingen feber men förhöjd temperatur mot vad jag brukar ha. En toktäppt näsa som inte nässpray bitit på hittills samt den där dumma hostan som helt klart retar mitt gravida tillstånd. Efter varje intensiv hostattack krumbuktar sig magen rejält och jag har under dagen haft ett antal sammandragningar som suttit i ett tag och dessutom gjort ont. Jag önskar innerligt att det bara är falsklarm för sätter det igång nu så vete sjutton hur det går. Jag orkar ju knappt gå upp för trappan. Kroppen gör så ont så ont, hela jag är så trött så trött och jag kom dessutom precis på att andas lustgas inte skulle vara något alternativ då jag ju knappt kan andas alls…

Så lill* bebisen, hör nu på mamma och lova att du stannar några dagar till i magen så du får möta en frisk och kry familj med en mamma fylld av energi att tillsammans med dig börja ditt liv här på jorden.

Värsta natten…

…hoppas jag innerligt vänder till bästa dagen. Eller det kanske är att ta i och önska för mycket men åtminstone en bättre dag vore skönt. Gravidläget är ganska så lugnt. Lite upp och ner men i det stora hela mår jag faktiskt jättebra med tanke på veckan jag befinner mig i. I går eftermiddag flög dock plötsligt ett riktigt taskigt halsont med tillhörande hosta på mig. Hosta som gör sådär ont att man försöker undvika hostningarna vilket ju inte funkar i längden. Så min hals är helt sönderskavd i dag… Sen kom snuvan och som bihang till denna plötsliga förkylning mådde jag tokilla i går kväll och i natt. Detta i sällskap med den jäkligaste halsbränna jag någonsin upplevt. Min trogna följeslagare Gaviscon har hittills alltid hjälpt men den märktes inte i natt… Så där har jag uppbullad med fyra kuddar bakom mig halvsovit på rygg fast jag egentligen inte kan ligga på rygg då jag numera får andnöd i den positionen. Stackars bebisen har levt rövare i magen hela natten och illamåendet har då blivit än värre. Kändes för några timmar som att vara nygravid igen med det där riktiga kräkillamåendet…

I dag är jag så trött, så trött men viljan att snabbt som ögat bli frisk igen är stark och jag kan vara envis som få så jag tror stenhårt på att snart vara pigg igen. Enda farhågan vi nu har är att något sätter i gång. Det vore verkligen inte lyckat nu med tanke på att jag helt och hållet saknar krafter.

Faktiskt känns det dock redan lite bättre nu när jag fått gnälla av mig här! Skrivandets kraft är ibland större än man tror och kanske hjälper lika bra som en Alvedon i det här läget :)

Lycklig

Glädjen lyser i ögonen, leendet smittar och hela Filip utstrålar lycka! Tänk, att inom loppet av bara några veckor lyckas få två ögonblicksbilder. Det händer inte ofta i vår familj kan jag lova. Den här gången på annars så (likt sin mamma) kameraskygge storebror.

Man blir ju så glad för vid sidan av alla minnen som ligger förvarade inom en och allt som finns nedskrivet på ett eller annat sätt så blir det så komplett med bilderna som tillbehör.

Och här blev han fångad, fast och förevigad. Precis som sig själv. Inget tillgjort eller uppställt. This is Filip.

Ord

Sådana här saker faller jag för pladask, ordälskare som jag är och alltid varit. Ord är ju grundläggande för allt och kan vara både fina, goda, snälla och omtänksamma likaväl som de kan vara hotande, fula, elaka och grymma. Hur de än är så uttrycker de något och säger en hel del om personen som uttalar dem – antingen i tal eller skrift.

En del har dåligt ordförråd, kanske oftast där i tonåren när mycket ska vara sådär coolt. När man liksom ba´använder typ, ööhhh, vad heter det nu igen… ;) Och hos en del följer det med upp i åldrarna och visar sig då kanske genom mycket svordomar i vanligt tal. En del har å andra sidan ett otroligt stort och brett förråd av ord och lyckas använda dem varierat men därmed inte alltid väl... De som lyckas använda dem väl är oftast den typen av människor man inte kan låta bli att lyssna på. Alla har väl varit med om en föreläsning om något som kanske inte är så himla intressant egentligen men där man ändå inte kan låta bli att lyssna och ta till sig. Och så har vi de som hellre eller kanske bättre uttrycker sig i den skrivna formen och där fångar in en i sina historier som man bara inte kan sluta läsa.

För små barn är det kanske det allra viktigaste, att lära sig göra sig förstådda. Och vilken resa det är sen… Så otroligt mycket att mata in och plötsligt så finns det där. Ett stort och värdefullt förråd av ord som kommer hjälpa dem långt här i världen.

Är det förresten någon mer än jag som ofta SER orden framför er? Särskilt när det kommer till namn. I dessa namnfunderartider har jag kommit på att jag nog nästan alltid ser namnet jag säger högt framför mig, och då menar jag inte bara just nu utan alltid. Antingen det är till någon i familjen, till barnens kompisar eller till någon på jobbet så ser jag bokstäverna framför mig. Vilka konstiga egenskaper man kan gå runt och bära på egentligen…

Verkligen något att fascineras av, de där orden. Fascineras gör jag också av dessa tavlor från Perlan Living som ju fullkomligt kryllar av dem. De vackra orden. (Den översta heter "Guldkant", den nedersta "Kärleksförklaringar". 139 kronor/st kostar de men är just nu slut på lager. Synd, för annars hade jag omedelbums klickat hem... ja, vilken hade jag klickat hem egentligen?! Ännu en av mina egenskaper - beslutsångest :) )

Bilder från Perlan Living.

Mamma Vilma

Vilma har blivit alldeles upp över öronen kär i sin docka Maja. I morse fick vi beskåda den sötaste lilla minimamman in action. Efter frukost krånglade hon först en stund med den bråkiga filten innan det var dags för matning. Även Vilma tog sig en smakslurp av dockvällingen som ni ser på bilden (vad ni inte fick se den här gången är bilden därefter där hon ger mig onda ögat för att jag står och fotar).

Och tänka sig, sen blev Maja ledsen och mamma Vilma kramade och vaggade med en bekymrad rynka mellan ögonen och sympatiledsen mun. Sen sjöng hon lite och allt blev bra tills hon plötsligt lyfte på Majas ben, la sig till med sin snörp-på-munnen-min och utbrast ”Bajsat! Bajs dä!” Sprang så efter en liten burk med dockpuder som Filip lärt henne att man ska dutta på rumpan när man bytt blöja. Vi vet inte varifrån detta knep kommer, känns som någon man gjorde när vi var små så kanske har våra mammor tutat i honom det?! Efter denna hektiska morgon bäddade Vilma sen ner sin lilla bebis under filten och la sig själv bredvid, pussade Maja på munnen och plirade nöjt mot oss - vår lilla goding!

Senare i dag hörde jag henne bli arg på Maja i rummet bredvid, smög mig till dörren och hann precis höra orden ”AJA MAJA BAJA!!!” :)

(Klicka på bilden om du vill se den större!)

En lus i vårt hus

Först ut att bli klar var min röda. Till lillemans förtret. Läppen darrade märkbart då han var snubblande nära med bara ett ben efter mig… Och lika ledsen som han blir över att förlora, lika starkt skiner lyckan om honom då han vinner. Lilla gubben, tre och ett halvt och med en stark vinnarinstinkt. Det är inte alltid lätt att hålla sig för skratt då han på ett så snyggt sätt som möjligt försöker fuska genom att till exempel vända tärningen till rätt antal prickar och försiktigt lägga den ner i stället för att kasta.

Att spela spel är både kul och säkert nyttigt då de små får lära sig att det kan vara roligt även om man förlorar (säger hon som enligt säkra föräldrakällor hade ett sjujäkla spelhumör som liten. Farligast var jag tydligen på minigolfbanan där klubbor svingades och bollar kastades i stundens hetta…).

Lusen är i alla fall hett härhemma just nu och när Filip väl hade knåpat in det sista gula benet ville han inte ta isär sin lus utan den har sovit bredvid honom i natt.

Även Mix-Max, spelet där man ska para ihop rätt hatt, ansikte, kropp och skor till en figur, är jätteroligt. Och där får lillasyster också vara med – i lag med mamma. Ibland stjäl hon dock tärningen och vägrar lämna den ifrån sig men annars sitter hon och plockar och fixar med korten och känner sig säkert jättestor!

Nu kom Filip precis ut i köket med Lusenspelet igen. ”Idag har jag en jättebra idé, mamma och pappa. Vi hoppar den där tärningen och spelar ändå...” Gårdagens förlust tog nog hårt :)

Färgsprakande

Åhh, vad roligt det är när nyheter dyker upp i de så välbekanta barnhyllorna i affären. Skrev för en tid sedan om Bambinos nya och färgglada haklappar med fina symboler på. De har nu fått sällskap av vällingflaskorna som är sådär megasnygga att det nästan var ole-dole-doff-läge för att kunna välja. Svag för rött och hjärtan som jag är blev det den till att börja med. Dock ligger den bruna med elefanter nära till hands nästa gång det är dags. Och så finns nya skedar i sortimentet också men de får allt vänta ett bra tag! Inte helt otippat är det förresten Karin Mannerstål som designat de nya godbitarna.

I dag är en både lugn och intensiv söndag. Lugn med tanke på bebismagen som växer, frodas och inte gör särskilt mycket väsen av sig alls faktiskt. Intensiv med tanke på att jag far fram likt en tornado. Supereffektiv och i värsta ”boa-fasen” någonsin. Så vill ni ha rensningshjälp därhemma är det bara att slå en pling och boka upp mig – jag är livsfarlig och slänger/rensar bort det mesta som kommer i min väg :) I dag har bastun (=vårt inneförråd) fått sig en så rejäl rensning att vi faktiskt kommer kunna basta där i höst. Som en följd av basturensningen fick sig även uteförrådet en ordentlig genomgång – igen. Jag förstår inte var alla saker kommer från…

Efter fikat bli det den fönsterputsning som aldrig blev av häromdagen. Men vilandet då, tänker kanske någon – hur går det med det? Det går också bra, jag vilar faktiskt aktivt just här och nu. Framför datorn och min blogg. Som jag tycker så mycket om och där jag blir så glad av att läsa de omtänksamma, snälla och fina kommentarer som dyker upp!

Bilderna kommer från Bambino Mam.

Baka, baka liten… gris!

I dag har vi firat Eriks föräldrars födelsedagar. Gränna var målet och vi började med lunch på Gyllene Uttern där utsikten över Vättern och Visingsö nästan tar andan ur en. Maten var fantastisk och våra små och deras kusiner smög efter maten nyfiket och kikade på riddarrustningarna som stod i många hörn.

Sen åkte vi ner till stan och prövade på att baka polkagrisar. Det var premiär för alla, även mig som ändå är uppvuxen knappa två mil därifrån… Men visst är det ofta så, att det som är nära många gånger är outforskat? Polkagrisbakningen var hursom en riktig höjdare. Vi valde den klassiska smaken. Farmor och farfar försökte så gott de kunde bearbeta den allt segare massan och fick sen hjälp med själva ”mönstersättningen”. Därefter var det fritt fram för dem som ville baka och det tillverkades hjärtan, bokstäver, klubbor och kransar i ett rasande tempo. Filip inledde med ett rejält bett i sin del och var sen ovanligt tyst under själva bakningen. Han gjorde nog för övrigt det största verket av oss – en klubba som fick sitta på den största av pinnar och som vägde många gram… Gissa hur stolt han är över den! "Jag ska bjuda alla jag tycker om", förkunnade han viktigt efter provsmakning nu i kväll...

Efter glass i hamnen styrde vi sen kosan hem igen, en upplevelse rikare och med två nöjda födelsedagsfirare.

När vi åker till Gränna är stampolkagrisstället annars Polkapojkarna som är den mest söta, pittoreska lilla polkagrisbutik man kan tänka sig (de har webshop också). Inredd i gammal stil och med ett enormt sortiment av de avlånga grisarna. Förutom klassikerna finns där skojiga varianter såsom Skitgris, Morsgris och Mansgris. I sällskap med Cappuchinostång, Whiskypinne och Kärleksstång med smak av passion gör de butiken i mitt tycke till den roligaste av dem alla - tips för er som kanske har vägarna förbi våra trakter i sommar!

Pojke eller flicka?

Lillebror eller lillasyster - son eller dotter - kille eller tjej - X eller Y?

Vi vet inte ännu och vi är absolut kvar hemma – med magen på plats. Här skriver jag att jag ska ge rapport varje dag och så missar jag det direkt… Gravidhjärna och sommarlov tror jag kombinationen heter som gör att minnet sviker :)

Jag undrar SÅ vem som gömmer sig därinne. Tänker mycket på det nu om dagarna. Egentligen inte så mycket på vilket kön liten har då detta är helt oväsentligt. Vi önskar ju bara en frisk liten krabat. Men visst är det otroligt spännande att vi snart får veta vilken sort som får majoritet härhemma… Kanske är det en liten pojke som ser ut som Vilma. Eller en liten flicka som ser ut som Filip. Eller också en liten som mest ser ut som sig själv.

Jag tror faktiskt inte ett skvatt på skrock eftersom jag både såg ut och mådde likadant med Filip och Vilma i magen. Den här gången är det lite annorlunda, jobbigare överlag men det har nog som jag tidigare skrivit om snarare andra anledningar. Som till exempel två små sötgryn som bär just namnen Filip och Vilma. Ändå kan jag inte låta bli att läsa om och lyssna på det där skrocket, mest på kul.

Jag har alla tre gånger haft en typiskt badbollsrund pojkmage - även med Vilma. Illamåendet har varit värst med Vilma och den här lill*, halsbrännan likaså. Hjärtljuden, som ju enligt många barnmorskor ska vara ett ganska tydligt tecken har inte varit det på våra barn då de var låga med Filip och ännu lägre med Vilma. Låga tyder enligt skrock på pojke och höga på flicka. Den här gången har de varit ungefär som tidigare men lite högre överlag. Den typiska pojkranden som sträcker sig över hela magen – både under och över naveln har jag haft alla tre gångerna. Skarpast med Filip, blekare med Vilma och nu ännu lite blekare – men den finns där.

Så jag är nog ett ganska svårtippat fall just på dessa bitar. Det enda jag har att gå på är min egen (mag) känsla… Och snart får vi veta om den var rätt – eller fel!

Men som sagt, vad tror ni? Någon som ”vet”?!

Lite nostalgi…

Helt klart ett av de inlägg i min drygt treåriga ”bloggkarriär” som är det roligaste och mest värdefulla att ha bevarat är detta. Det skrevs med Vilma i magen när jag var i vecka 35+6 och den kvällen mådde jag minst sagt tjyvtjockt. Sen var bloggen tyst en vecka. Inte ens ett dygn senare var lillan nämligen född, i vecka 36+0.

I dag är jag i vecka 35+6 igen. Vem som bor i magen den här gången har jag inte en aning om. Inte heller när den lill* människan tänker komma ut till oss. Vad vi dock börjar misstänka är att vi i morgon kväll kommer börja få känslan av att vi ”har gått över tiden”.

De senaste dagarna har fyllts av en hel del to-do´s. Inget som måste göras men som ändå är skönt att ha gjort när vi blir fem. Och jag har mått bra. Ända tills i dag. Just nu är läget åter lite lugnare men faktum är att just denna dag, vecka 35+6, även denna gång varit tjyvtjock. Vaknade illamående och har sen haft en mycket livlig och rörlig mage med rastlös liten bebis i hela dagen. Sammandragningar som duggat tätt, en hel del ont, halsbränna de luxe, trött och allmänt dassig. Absolut inget att klaga över då man i min situation just nu ju SKA känna av vad som är på gång. Blev nog bara så ”lurad” av att vara pigg i flera dagar.

I morse var vi för övrigt till barnmorskan igen. Alla värden var bra. Min viktuppgång har stannat av helt och var kvar på samma som sist vilket känns otroligt skönt och något jag verkligen är tacksam över. Sådant styr man ju inte själv. Får tacka min mamma för generna där kan jag tro. Magens storlek ligger en kurva under normal och mätte idag 34 centimeter – trodde hon. Var nästan omöjligt för henne att känna då livmodern nu står som högst vilket jag inte tvivlar en sekund på. Och om magen var välfylld med bebis sist vi var där så var den i dag nästintill överfull sa hon (precis nu kurrade den, magen, strax till vänster om vänster bröst – säger något om att saker inte ligger riktigt där de brukar därinne ;) )

I morgon återkommer jag säkert med en ny lägesrapport för som det känns nu kommer Vilma vara det barn i vår familj som föddes tidigast. Erik tror på bebis innan nästa helg, alltså inom en och en halv vecka. Jag börjar tro ännu senare. Spännande är det i alla fall. Och som jag skrev i det där gamla inlägget – overkligt och förstås aningens läskigt…

Ögonblicksbild

Det händer inte ofta men så plötsligt lyckas man knäppa bilden i just den tusendels sekund som fångar det. Ögonblicket. Man är liksom där igen. Känner dofterna. Stämningen. Hör ljuden. Och skrattet från den underbara lilla människa som har fångats på bilden. Vartenda drag finns där, precis så som hon ser ut när hon är som allra gladast. De bulliga kinderna. Lilla uppnäsan. De fladdrande, långa ögonfransarna.

Vår lilla tjejskatt som snart, snart ska bli storasyster. Eller storebror om ni frågar Filip. För syster är hon ju redan. Lillasådan visserligen men det lyssnar han inte på. Men att han ska bli dubbelstorebror, det vet han. Och han ska sjunga så bebisen somnar, det har han lovat. Danslåtar, säger han. Och Vilma, hon kommer säkerligen att bli den perfekta storasystern. Omtänksam, pysslig och aningens avundsjuk om jag får gissa…

Men nu handlade ju inlägget faktiskt egentligen om bara Vilma. Skatten på bilden. Som jag älskar så och ihop med storebror är gränslöst stolt över att vara mamma till.

Galet

Helgens ledighet gjorde gott för mig och mitt höggravida tillstånd så vad fick vi då för idé frampå söndagskvällen om inte en tur till Ullared…!

Det blev verkligen ”min” dag i går (men faktiskt även Eriks, erkände han då han ändå tycker Ullared är ok i lagom liten dos). Och lagom dos blir det automatiskt när man väljer att ta med två små. Två små vars lördagshumör sen dess tack och lov varit som bortblåst och som i går briljerade med att sköta sig helt enormt bra. Över förväntan och långt bättre än vad man kan begära på ett ställe så fullt av både folk och saker. Vi började på leksaksavdelningen och Filip som för första gången fått ta lite pengar från sin spargris hittade en nu mycket populär uppsättning bondgårdsmaskiner som han, likt ett ljus, satt med i famnen under de timmar vi gick där. Vilma, hon satt i vagnen och pillade med små hårsmycken och diadem som hon skulle få och Erik och jag fick i lugn och ro gå och kika – och shoppa!

Hela dagen kändes som en bonusdag. Att vi ens kom iväg med tanke på hur jag mått på sistone. Och sen med två så skötsamma små, det var nästan för bra för att vara sant. Vi hittade mycket bra småsaker och mina mungipor satt precis i linje med öronen när vi gick ut därifrån. När vi satt och väntade på maten vände sig Filip glatt mot lillasyster och frågade med bebisröst (som han ofta gör när han är på sitt allra bästa humör): "Vilma, Älskaj du också att vaja i Ullajed?" Sådan mor sådan son...

Efter lunch körde vi vidare mot Gällstad, som är ännu ett favoritställe för shopping. Lager157 var ombyggt och läckrare än någonsin. En liten påse blev det även därifrån och allt som allt är jag nu tre klänningar rikare. Alla fungerande både före och efter. Har ni förresten sett att de öppnat webbshop?

Och så hade Serholt öppnat en outlet där jag hade kunnat göra av med långt mycket mer pengar än jag gjorde…

En något galen och också galet kul och lyckad dag fick vi. Med en massa nya handdukar, termosar, snyggaste röda kylväskan, kläder, skor, gardiner, badcape och prickiga påslakan till bebisen, samt lite annat smått och gott som minne med oss hem.

OCH en mycket välmående blivande mamma som endast kände magont på de skumpiga småvägar vi körde på vid ett par tillfällen. Och förstås benont frampå kvällen men vem får inte det efter en sådan heldag?! Det är för övrigt väldigt tydligt nu när och hur sammandragningarna kommer. Så fort jag böjer mig ner mer än en gång eller sitter på golvet blir det jobbigt men så länge jag går, står still eller ligger ner är det för det mesta lugnare. Och bara tanken på att nu vara ledig och själv kunna styra vad man gör och när, gör mig glad.

Som nu till exempel… Nu ska jag passa på att smygputsa några fönster medan lillan sover i vagnen under stora trädet och Erik och Filip är iväg och köper en massa jordgubbar att fylla frysen med. För jag har faktiskt hört – från säkra barnmorskekällor - att just fönsterputsning, som många tror sätter i gång en förlossning, tvärtom snarare skjuter på den. Så jag tar chansen :) Hör ni inget nu på ett tag så vet ni vad vi gör!

Till drömmarnas land…

Bland små moln sover man extra sött. I alla fall om man heter Filip. Han fick sina molnpåslakan när han fyllde tre i höstas och sedan dess har de tvättats och sen bäddats i igen redan samma dag. Han älskar dem och jag gör detsamma. Han har de gröna och de är som gjorda till hans rum. Vilma ska vi önska till i vinter när hon ska överge spjälsängen och bli stor tjej i vanlig säng. Kanske får hennes bli orange till det röd/vit/och-så-lite-bruna rummet med orange detaljer.

Gunilla Axéns molnmönster är ett av mina absoluta favoriter. Det är enkelt och stilrent men på samma gång så levande. Färgerna är fina, molnen bulligt gulliga. Kort sagt - det gör intryck med sitt uttryck.

Om vi inte hittar några andra påslakan till litens vagga på vår (om inget oförutsett inträffar) planerade lilla tripp i morgon så kommer vita moln på brun botten klickas hem i morgon kväll. För tänk om det är så att de har en extrasövande effekt på alla våra små…

Bilden är lånad från inredning etc.

Första

I dag är den första dagen. Inte i vår lilla bebis liv för den ÄR fortfarande i magen. Mjukt inbäddad och laddande för vad som komma skall (tack ni fina som skriver, tänker och undrar!). Men det är den första dagen på ännu en ljuvligt lång ledighet. Först semester, sen hemma på heltid som mamma. Till tre. Helt ofattbart, ofantligt stort och mycket spännande. Idag också lite skrämmande då syskonen bus haft sin första riktigt kiviga dag. De har under veckan som gått blivit mer och mer mammiga och pappiga då vi ju jobbat båda två och de tillbringat dagarna med mor-, och farföräldrar och i går som grande finale – med kompisarna hos otroligt snälla och omtänksamma familjen S som erbjöd hjälp. Att vänner är värdefulla på många sätt är verkligen så sant!

Så våra små har egentligen haft en extremt bra vecka. Dock märkte vi att de för var dag som gick lärde sig att vi skulle vara borta och när vi nu i dag väl var hemma alla tillsammans så visste de inte riktigt vem de skulle vara mest med och på. Egentligen bara mysigt om det inte hade varit så att de kivats ordentligt med varandra. Filip lite retlig mot lillasyster som med skarp ton bitit i med sitt mantra ”MMMIIIIINNNAA!!!”, om varenda liten sak som kommit i hennes väg... Båda har haft nära till gråten hela dagen och varit extra kramiga och samtidigt som man flera gånger suckat matt inombords åt alla små incidenter så har hjärtat snörpts till varje gång man hört ett ynkligt ”Mamma, jag vill vara med dig.”, ”Mamma, bär mig.”, eller Vilmas: ”MMMIIIINNN MAMMA!”

Älskade små ljuvlingar. När de nu ligger och sover sött så förstår man inte att de två för bara några timmar sedan var som hund och katt, för att sen leka hur bra som helst en stund, till att sen vara hund och katt igen… Nåväl, det är väl det som kallas syskonkärlek, eller? Dock har vi varit ganska förskonade innan förutom dagar då och då. Oftast är de väldigt sams och glada i varann. Särskilt Filip är väldigt mån om sin lillasyster.

Efter lunch for vi in till stan och betade av det mesta på inför-bebis-listan. Nytt, fluffigt täcke till vaggan, en ny filt, ett par nya uppsättningar av Ikeas fenomenala små vita handdukar KRAMA samt badolja var punkter som bockades av. Innan dess har hustes barnapotek fyllts på och lite nya neutrala småkläder inhandlats. Amningsbehåar ligger i byrålådan (nej förresten, i den packade BB-väskan) och väntar och i morgon ska chassit på vagnen tvättas och putsas skinande blankt i väntan på att den chokladbruna liggdelen ska klickas fast!

På Ikea blev det en oväntad med ack så rolig storhandling då vi shoppade loss på nya gardiner både till Vilmas rum och till vardagsrummets tre fönster. Vilmas hänger nu på prov och måste ses i morgonljus också, medan vardagsrummets omedelbums satt där som en smäck fast måste bytas till heltvita i stället för cremefärgade. Så nu återstår det där mindre roliga med att först byta, sen mäta, lägga upp och stryka… Men det kommer det vara värt.

Bilden togs tidigare ikväll då jag efter heleftermiddagen på IKEA la mig en stund i soffan för att bläddra i en tidning och Vilma följde efter som en skugga och gjorde precis som sin mamma. Precis när hon lagt ner huvudet på motsatta sidan i soffan kom hon dock på att hon inte hade någon tidning, krånglade sig ner igen och kom snabbt tillbaka med Ikeas köksbroschyr. En mysig mamma-dotter-stund i soffan som jag inte glömmer i första taget.

Nu väntar sängen och i morgon en ny dag. Förhoppningsvis inte lika fylld med syskonkiv!

Vecka 35 – Värkar…

I går kväll vid halv elva gick Erik ut till förrådet och hämtade väskan. BB-väskan. Jag försökte hålla mig kolugn och packade noggrant ner lite saker. Sen satt han där med telefonen i handen och frågade om han skulle ringa in till förlossningen. "Nej", sa jag. "Vi måste sova. Jag förtränger det i stället". Då hade värkar kommit var femte minut den sista halvtimmen. De satt inte i länge men de var helt klart mer än vanliga sammandragningar. De gjorde ont. Av den kalibern att man drog sig till minnes att just det, det är så här det känns ja… Och det är inget man förtränger.

Redan efter lunch i går kom tjyvtjockheten och det onda smygande med det. Att jag sen på grund av flyttad bussrutt blev tvungen att springa till bussen gjorde nog inte saken bättre och när jag kom hem kände jag mig rätt dassig. Kvällen var lite upp och ner och slutade alltså med lite mer regelbundna känningar vilket fick hjärtat att nästan slå över några slag. Jag vill ju så gärna att liten därinne stannar ett tag till. Det här är ändå en hel vecka innan Vilma kom och hon var ju inte så pigg då. Och så skulle jag så innerligt gärna vilja hinna vara ledig ett litet tag innan det är dags. Vila, samla krafter och ladda. Jag känner mig faktiskt inte riktigt redo ännu. Och att få vara ledig lite innan skulle också vara premiär för mig då Filip och Vilma ju haft så bråttom att jag aldrig testat på det innan.

Hursom, vid tolvsnåret vågade jag mig sen i säng då det lugnat sig och sen fick jag sova hela fyra timmar innan jag vaknade av nästa ont – utan att sen somna om… Helt fantastiskt är det dock hur kroppen just nu håller på att ställa in sig på mindre sömn för en tid för jag har varit förvånansvärt pigg i dag. Sen är det galet mycket på jobbet nu de sista dagarna så kanske har jag bara inte hunnit känna efter.

Ja, vi får se hur det blir. Sedan i förmiddags har läget åter varit lugnt och jag kommer säkert, mot alla odds, gå över den här gången bara för att ingen – inklusive mig själv – tror det.

Nu var inget av det här det jag egentligen skulle skriva om för att beskriva den här veckan. Nej, jag skulle i stället för eget minnes skull berätta att mina värden vid senaste barnmorskebesöket var bra. Magen var vid mätning något mindre än vad den varit med Filip och Vilma i samma vecka (otippat då den KÄNNS mycket större). Magen är proppfull av bebis sa hon och jag är helt beredd att hålla med. Det känns verkligen som om liten därinne börjar få ont om utrymme. Jag har gått upp 8 kilo, ganska exakt som med Vilma i samma vecka. Och så har jag mått så himla bra i värmen! Många har frågat och nästan tyckt synd om men jag har verkligen inte klagat. Trodde jag skulle tycka det var jobbigt men då jag tack och lov ännu inte svullnat någonstans så har jag känt mig som vanligt med enda skillnaden att jag för varje dag nu på slutet blivit tröttare, och tröttare, och tröttare… Och där har nog värmen ett finger med i spelet. I stark kombination med graviditetsvecka 35, två små gryn här hemma, ett heltidsjobb och aldrig mer än sex timmars sömn per natt. Har ställt mig till med en ny (o)vana att vakna klockan fem och sen inte somna om. Kissnödig, obekvämt hur jag än vänder mig och till på det ett sovrum med tropisk värme. Vaknar också med andnöd, liggandes på rygg (något jag aldrig gör i vanliga fall) och det är ju inte konstigt att andningen blir något ansträngd med jättemagen tryckandes mot ryggen.

Det är frustrerande att plötsligt vara så trött fastän sinnet är så piggt och fullt av energi. Det är helt enkelt kroppen som säger ifrån. Som inte riktigt orkar. Med facit i hand så var det inte någon höjdare att jobba heltid, åtminstone har det inte varit det den senaste månaden. Förmiddagarna har gått bra men efter lunch har den där galna tröttheten kommit. Som inte liknar något jag någonsin varit med om tidigare och den hade nog säkert varit lindrigare med mindre jobb och mer vila. Men vi har ju fixat det. Så här långt i alla fall. Får se om jag reder ut sista arbetsdagen i morgon också…

Tripper i bilder

Se där, jag funderade inte ens över rubrikens budskap utan tryckte genast enter och började knappra. Min vana trogen. Jag KAN ju inte låta bli att skriva åtminstone lite.

Vi har inte planerat in så mycket den här sommaren eftersom vi ju inte alls vet hur den kommer bli. Dock fanns där två tripper vi så innerligt gärna ville hinna med. För allas skull. Först var det heldagen på Liseberg tillsammans med mormor och morfar. Och så var det dagarna på Ronneby Brunn tillsammans med hela härliga ”familjekollektivet” vi umgås med här hemma. Mammorna med familjer. Och minsann har vi nu avverkat de båda och det gav faktiskt en sorts frid i hjärtat. Sen BLEV det också så lyckat och minnesförrådet är nu påfyllt till bredden med härliga upplevelser och många skratt. Alltsammans upplyst av ett enastående sommarväder.

Liseberg vann väl visserligen inga rekord i värme men en helt lagom dag fick vi där. Utan regn och med 20 molniga grader var det faktiskt ganska perfekt väder att strosa runt i . Eller strosa och strosa. Filip var i sitt allra största esse och visste inte åt vilket håll han ville först. Han hade det verkligen i färskt minne också sedan vi var där på hans födelsedag i november. Och den här gången fick ju dessutom lillasysteryster följa med på en hel del. Vilma kan ibland vara lite skeptisk till nytt nu för tiden och vi undrade lite hur hon skulle reagera men efter inledning i Sagoslottet (med en kort gråtattack då vi åkte nerför den där mörka backen där allt vitt blir självlysande och hon skräckslaget fick syn på sina vita leggings) var det fullt ös medvetslös som sen gällde. Favoriterna blev nog Kaninresan och Farfars bil men även Trummeliten, en attrakton för de allra minsta, som hon och jag klämde in oss i. Vår lilla trumma var dock alldeles stilla ända tills Erik väste från åskådarplats att man kunde snurra på manicken i mitten av trumman. Sagt och gjort. Den var lite trög, så jag tog i allt vad jag orkade och sen kan jag lova att vår trumma stod allt annat än still. Den snurrade så in i den att jag fortfarande blir yr bara jag tänker på det. Vilma tjöt av skratt, jag försökte förgäves stoppa den genom att snurra åt motsatt håll vilket dock bara fick till följd att vi snurrade ännu fortare. Tjejen som skötte attraktionen log brett och fick stoppa vår för hand när de andra för länge sen stannat. Vilma grät när vi klev ur och körde sen en snabb men desto lugnare repris med mormor som dock inte alls förstod sig på det där med snurran :)

Förra helgen styrde vi sen alltså kosan mot Blekinge. Vi hade hört en hel del om just stället vi skulle till– Ronneby Brunn - och det mesta var inte jättepositivt men vi tänkte att med sällskapet så skulle det inte kunna bli annat än bra. Resan började en kokhet sommarmorgon där vårt första stopp blev Kosta Outlet där Sveriges största Polarn o Pyret-outlet finns. Fyndade solhattar och mössor nästan gratis och sov sen middag i baksätet med Filips hand i min tills vi nådde resans mål. Visst var det inte supermoderna rum men väl nyrenoverade badrum och rum som var rejält STORA vilket har sina klara fördelar när man är några stycken. Sen blev hela grejen med att bo på en anläggning otroligt lyckad i det väder vi hade. Jag tror inte någon av oss hade särskilt mycket Sverigekänsla dessa dagar, utan snarare charter i Sydeuropa då vi inte ens behövde ta på något långärmat om kvällarna. Vädret var fantastiskt. Maten var god. Poolområdet och spa-avdelningen kanonbra och de sena kvällarna med bästa vännerna underbara. Våra små stärkte om möjligt banden med varandra ännu mer då de nu fick umgås väldigt tajt i nästan fyra dagar.

Kändistätt var där också. Hela Diggiloosällskapet bodde där från söndagen och man visste inte riktigt vart man skulle titta när man mötte dem lite här och var. Inga superkändisar men ändå märkligt att se dem överallt. Mojje från Lattjo Lajban knackade mig på axeln och kallade mig ”damen” när han undrade om jag visste var närmaste toalett fanns - och jag blev röd i ansiktet. Snart 33 år gammal Herregud, det är ju så man får skämmas. Det var ju inte kungen själv som stod där…!

Måste till sist bara tipsa den som eventuellt har vägarna förbi Ronneby i sommar att göra ett stopp i Brunnsparken och besöka Veras Hus. En helt fantastisk barn- och inredningsbutik med stor vill-ha-nästan-allt-varning när man klev ut därifrån. Favoritnecessären i gult från Villervalla (tack igen kära Snäckan, du må tro att den blivit en kär vän!) fick en röd kompis med sig hem och lillan fick ett par Nova Star baggyjeans i sandfärg med en röd stjärna på ena knät och ursöt rumpa. Vilmas rumpa är också rätt söt så kombon blir urgullig!

Så. Det här var alltså våra båda tripper i bilder - och med ett och annat ord!

Ps och grrr! Nu ger jag upp. Dessa bilder kan göra mig tokig. Vill någon se Lisebergsbilderna i annat än myrformat är det bara att klicka på bilden :)

Nyss på badrumsgolvet

Det blev plötsligt så tyst på övervåningen. I badrummet tog jag sen dessa två små skåpsnokare på bar gärning. Mitt uråldriga smyckeskrin hade hittats och fått sig en genomsökning och man kan ju på allvar undra hur modet var där i mitten av 90-talet... Måste sett ut som en spåtant i vissa kreationer.

Faktum är att jag efter att ha plockat i ordning högen på golvet, insåg att rubbet omedelbart fick gå till utklädningslådan. Fast jag håller med Filip om att det vita diademet var "snuggt" så det hamnar i byrålådan i stället.

Tillfälligt avbrott

Några gånger om året dyker små bloggpauser upp för mig. Tider då det är extra mycket runt om en. Då varken hinner jag blogga själv eller läsa andras och det är så tråkigt att just inte hinna fast man egentligen vill.

De senaste veckorna har ju som för många andra varit fyllda med sommar, sol och bad. Vi har också hunnit med en liten semestertripp och så till på det jobbat. Småsaker kvarstår på huset som sista fönstren, spröjsmålning samt de där efterhängsna dörrarna som vi nog kommer spara till sist. Bruna som markiserna eller crémefärgade som huset är nu de kvarstående alternativen. Och så passar vi små korta stunder på att göra lite småfix inne som är skönt att ha klart innan bebisen kommer.

Äntligen börjar vi nu också se den gemensamma ledigheten närma sig med stora steg. Den gemensamma, lååånga och hett efterlängtade. Som kommer innehålla… ja, vi vet ju inte riktigt vad den kommer innehålla, eller när och det är ju lite av tjusningen med en kula på magen som växer sig allt större och där innehållet för varje dag som går nu gör sig mer och mer redo att möta världen och oss – familjen. Vi som ska vara tryggheten. Finnas där. Älska och vårda ömt. Trösta och vagga. Mata och vyssja. Sjunga. Smeka ömt på kinder små. Snusa bebis närhelst vi vill. En massa viktiga och självklara saker som jag så innerligt hoppas och önskar att jag nu efter sista arbetsveckan ska hinna vila och ladda lite inför.

För ja. Endast en vecka återstår nu. En vecka som Erik också ska göra ett jobbinhopp på och då mor-, och farföräldrar i sin tur hoppar in här hemma. Fast just i nuläget vet vi inte riktigt hur veckan kommer se ut ändå för en sedan lunch blek och hängig liten lintott ligger nu uppe och vilar med febervarma kinder. Filip, som inte varit sjuk sen i vintras. Är det inte typiskt tajmat så säg… Men vi får se, kanske är det bara en reaktion på senaste tidens höga tempo, höga temperaturer och låga sömndos som gör sig ett uttryck? Vi hoppas och får helt enkelt se framåt kvällen hur det går.

Och när jag om några dagar så äntligen lämnar jobbet för lata dagar, semester och sen en ny ljuvlig mammaledighet, då får jag nog vid sidan av mitt egna igenbloggande planera in varsina dagar för er – mina favoriter. Att läsa i kapp och se vad som hänt på sistone. Bättre än en god bok i hängmattan faktiskt! Så jag har inte övergett någon, bara pausat ett tag. Alldeles snart kommer jag igen och då fylld med ny bloggenergi hoppas jag!

Sommar

Juli i almanackan och sommaren är ett faktum. Både där och utanför fönstret. Milde tid vilket fantastiskt sommarväder som råder. Nästan för bra för att vara sant! Vad som också var nästan för bra för att vara sant var att vi fick detta väder på vår tripp vi nyss kommit hem från (och som också är anledningen till blogguppehållet som varit – vi har alltså inte fött barn ännu :) ). Mer om trippen i ett annat inlägg.

I dag har jag åter varit på jobbet och nedräkningen till semester och ny mammaledighet börjar nu på allvar. Sju arbetsdagar kvar, sen har jag jobbat mina 10 veckor!

Av uppmaningarna som vår familjealmanacka ger för denna månad så kan vi bara nöjt konstatera att vi redan innan månaden börjat hade hunnit bocka av flera punkter. Vi har besökt en sommarloppis i jätteformat. Vi har om än inte seglat så åtminstone badat i havet. Semestertider råder, även om jag jobbar på dagarna. Varje dag jag stiger ut genom dörrarna tar jag klivet rakt in i semesterlugnet som råder härhemma.

Besök från ”när” lär vi absolut få både då och då i sommar. Och kanske, kanske, förhoppningsvis att vi även får ett från fjärran (om nu Stockholm kan räknas dit, Sandra?!)

Återanvända något gammalt kommer vi garanterat få göra snart. Om det blir i denna månad eller nästa står än så länge skrivet i stjärnorna men något av Filips eller Vilmas små bebisplagg kommer snart, snart få en ny liten kropp att sättas på…