Det händer inte ofta men så plötsligt lyckas man knäppa bilden i just den tusendels sekund som fångar det. Ögonblicket. Man är liksom där igen. Känner dofterna. Stämningen. Hör ljuden. Och skrattet från den underbara lilla människa som har fångats på bilden. Vartenda drag finns där, precis så som hon ser ut när hon är som allra gladast. De bulliga kinderna. Lilla uppnäsan. De fladdrande, långa ögonfransarna.
Vår lilla tjejskatt som snart, snart ska bli storasyster. Eller storebror om ni frågar Filip. För syster är hon ju redan. Lillasådan visserligen men det lyssnar han inte på. Men att han ska bli dubbelstorebror, det vet han. Och han ska sjunga så bebisen somnar, det har han lovat. Danslåtar, säger han. Och Vilma, hon kommer säkerligen att bli den perfekta storasystern. Omtänksam, pysslig och aningens avundsjuk om jag får gissa…
Men nu handlade ju inlägget faktiskt egentligen om bara Vilma. Skatten på bilden. Som jag älskar så och ihop med storebror är gränslöst stolt över att vara mamma till.
2 kommentarer:
Mysigt. Jag blir så rörd över hur du beskriver din kärlek till alla dina barn. Den kärleken som man känner som förälder är helt överjordisk.
Och vad fin hon är. Och vad BLOND hon har blivit. Lilla fina Vilma. Nu vill vi ju komma och hälsa på er snart igen. Men vi kan vänta till lillskatten är ute och har installerat sig i sitt nya hem med sina fina syskon.
Håller med dig om att det är en underbar, underbar bild!! Man kan inte låta bli att bli glad när man ser den.
Själv blir jag sugen på att leka med den i photoshop. Om jag får och du vill så maila den gärna.
Kram
Skicka en kommentar