Lite nostalgi…

Helt klart ett av de inlägg i min drygt treåriga ”bloggkarriär” som är det roligaste och mest värdefulla att ha bevarat är detta. Det skrevs med Vilma i magen när jag var i vecka 35+6 och den kvällen mådde jag minst sagt tjyvtjockt. Sen var bloggen tyst en vecka. Inte ens ett dygn senare var lillan nämligen född, i vecka 36+0.

I dag är jag i vecka 35+6 igen. Vem som bor i magen den här gången har jag inte en aning om. Inte heller när den lill* människan tänker komma ut till oss. Vad vi dock börjar misstänka är att vi i morgon kväll kommer börja få känslan av att vi ”har gått över tiden”.

De senaste dagarna har fyllts av en hel del to-do´s. Inget som måste göras men som ändå är skönt att ha gjort när vi blir fem. Och jag har mått bra. Ända tills i dag. Just nu är läget åter lite lugnare men faktum är att just denna dag, vecka 35+6, även denna gång varit tjyvtjock. Vaknade illamående och har sen haft en mycket livlig och rörlig mage med rastlös liten bebis i hela dagen. Sammandragningar som duggat tätt, en hel del ont, halsbränna de luxe, trött och allmänt dassig. Absolut inget att klaga över då man i min situation just nu ju SKA känna av vad som är på gång. Blev nog bara så ”lurad” av att vara pigg i flera dagar.

I morse var vi för övrigt till barnmorskan igen. Alla värden var bra. Min viktuppgång har stannat av helt och var kvar på samma som sist vilket känns otroligt skönt och något jag verkligen är tacksam över. Sådant styr man ju inte själv. Får tacka min mamma för generna där kan jag tro. Magens storlek ligger en kurva under normal och mätte idag 34 centimeter – trodde hon. Var nästan omöjligt för henne att känna då livmodern nu står som högst vilket jag inte tvivlar en sekund på. Och om magen var välfylld med bebis sist vi var där så var den i dag nästintill överfull sa hon (precis nu kurrade den, magen, strax till vänster om vänster bröst – säger något om att saker inte ligger riktigt där de brukar därinne ;) )

I morgon återkommer jag säkert med en ny lägesrapport för som det känns nu kommer Vilma vara det barn i vår familj som föddes tidigast. Erik tror på bebis innan nästa helg, alltså inom en och en halv vecka. Jag börjar tro ännu senare. Spännande är det i alla fall. Och som jag skrev i det där gamla inlägget – overkligt och förstås aningens läskigt…