Bröllopsyra

Rubriken får ni tyda hur ni vill:

* Bröllopsyra, som i att man alltid blir så himlans giftassugen när man är gäst på ett att bröllopstankar plötsligt surrar i ens huvud.

* Bröllopsyr(a), som i tillståndet man kan känna en (eller var det två?) aning(ar) av då ens bordsherre är av den typen att han aldrig missar sin bordsdams tomma glas… (En bordsdam som i detta fall dessutom inte tackat ja till alkoholhaltiga drycker på en fest på dryga fem år. Typ. Det ni… Har jag inte varit den gravida mamman-to-be så har jag varit den ammande mamman så förutom ett glas vin här och ett där mellan barnen och på sommarkvällarna i år har det varit väldigt glest på detta område. Det här blev visst en onödigt lång utläggning i en parentes utan slut men läs ni som orkar)

*Sist, men inte minst – bröllopsyra, som i den yra som sprider sig bland alla inbjudna gäster i samma stund de lyckliga tu säger ja…


Nåväl. Yr, eller yra - en ÄRA var det att få vara en del av det bröllop som i lördags ägde rum i närheten av Ronneby. På gräset precis intill Ronnebyån stod alla gäster och inväntade nyfiket huvudpersonerna. Och till sist kom de. Gåendes hand i hand på en stig med små bedårande brudnäbbar framför sig. I samma stund bröt solen igenom och lyste upp följet än mer. Vacker sång, kloka ord och mycket fniss blev det då brudgummen helt plötsligt knäppte upp sina byxor, drog av dem och visade sina helsnygga långa shorts han i stället skulle gifta sig i! Ingen blev nog egentligen jätteförvånad då det är det plagg som säkert döljer hans ben nio månader om året ;)

Hursom, otroligt stämningsfullt, vackert och avslappnat var det. Precis så som jag misstänker att brudparet önskade. En god – och rolig – middag avnjöts sedan i en bröllopssmyckad loge där runda bord med långa vita dukar prydde golvet. Även stolarna var klädda i vitt tyg och stilen blev urhäftig i den typ av lokal vi var. Massor av ljusslingor längs väggarna gav den rätta mysstämningen och den fest som följde var galet kul. Hela stora gamla killgänget med respektive var samlade och det är otroligt sällan nu så när 90-talets discodängor ljöd ur högtalarna blev vi nog alla 20 igen för en stund. Vi dansade så jag fortfarande har ont i benen och en av killarna druttade i backen så han nog fick ett revben på snedden. Nya danser uppfanns och alla såg ut att vara lyckliga över att vara där de just då befann sig.

Enda missödet var att Blekinges monstermyggor körde släktkalas samma natt. På mig. Jag vet att mygg älskar mig. Blir alltid så in i helskotta biten så fort jag ser en mygga. Kärleken är dock inte besvarad. Tvärtom tål jag inte de fulingarna riktigt bra och i går eftermiddag när vi kommit hem kände jag plötsligt en välbekant frossliknande känsla i hela kroppen. Och som på en given signal började kliandet. Jag upptäckte då ett par bett på ena armen och när jag sen gluttade bakom klänningen på ryggen såg jag att de hade ätit parmiddag där. 20 bett fördelade på två och två eller tre och tre. På fötterna och benen har jag också runt 20, ett i örat och ett i näsan… Och så ett gäng till vilket ger lite drygt 50 bett. Kul. Erik har 1. Jätteskönt för honom. Och det säger jag inte i besk ton. Inte alls. Han kan ju inte hjälpa att hans blod inte är lika gott som mitt men lite märkligt är det när vi sov precis bredvid varann att alla myggor valde mig. Alla utom en då :)

Innan jag går och dränker min buckliga tokkliande kropp i alsolsprit vill vi ännu en gång säga; TACK snälla, härliga Johan och goa, fina Anna med det härligaste fnittret ever, för en makalöst rolig och vacker dag! Den glömmer vi aldrig!