A Magic Moment

Hoppas ni alla haft en riktigt härlig och rofylld jul – med eller utan snö. Här har plusgraderna duggat lika tätt som regnet men jul har det varit ändå. Och kul. Ni vet ju att jag älskar denna tid och just nu går vi bara omkring och myser… Julen var hur härlig som helst med mycket gott att stoppa i magen, fina klappar som dolde sig under de vackra omslagen och inte minst trevligt sällskap.

Jag är medveten om att rubriken doftar lite ”Idol-Kishti” och jag brukar vanligtvis inte slänga mig med ”utrikiska” men just nu kändes det mer effektfullt än svenska. Och jag vill så gärna försöka förmedla en känsla till er nu och till mig själv och lilla Vilma någon gång i framtiden.

Vår lilla flicka är en underbar liten varelse – såklart. Som allas barn. Och visst njuter man så mycket man bara kan. Men vissa ögonblick överglänser andra och etsar sig fast i minnet och hjärtat för att stanna där. För alltid. För en stund sedan hade vi ett sådant och jag känner mig nu sådär löjligt nybliven-mamma-lycklig…

Erik och Filip åkte tidigare i kväll till Ica Maxi för att nyårshandla på en skum tid för att slippa trängas. Kvar hemma var jag, lilla Vilma, julgranen, alla stjärnor och en skiva fylld av julmusik. Många fina julsånger finns det, gamla som nya men i mängden finns det ändå ingen som i mina öron kan mäta sig med julsångernas julsång – O helga natt, eller i detta fall ”O holy night”. Den var förresten även min morfars favorit, då med Jussi Björling om jag inte minns fel. Nu, 2007, är favoritversionen för mig den där Celine Dion sjunger den så håret reser sig på armarna (på en för övrigt grymt bra julskiva ”These are special times”).

Ur högtalarna flödade den i alla fall där jag stod och gungade min lilla bebis framför en stjärna i fönstret. I luften låg en tung doft av hyacint och jag njöt av det ljuvligt juliga. Vilma var i det där mittemellantillståndet mellan sovande och vaken och himlade sådär gulligt med halvöppna ögon medan munnens form skiftade mellan brett änglaleende och liten hopknipet ledsen…

Så vaknade hon och tittade länge på mig med stora, mörka ögon. Det finns en klokhet i ett litet barns blick som är svår att beskriva, som om de vet så mycket mer än man tror. Så famlade hon med sina små fingrar och kramade hårt min tumme med sin ena hand. Den andra hade ett fast grepp runt mitt hår. Sen kom leendet. Ett stort, lyckligt och innerligt som till och med fick den pyttelilla näsan att rynkas. Och det var inget flyktigt änglaleende som oftast beror på magknip. Nej, det här var på riktigt. I hennes ena öga avspeglade sig stjärnan i fönstret. Kontakten mellan oss var så stark att den nästan gick att ta på. Mitt sprängfyllda mammahjärta svämmade över och tårar av kärlek och tacksamhet för denna underbara lilla varelse trillade ner på Vilmas bruna klänning. Ögonblicket var magiskt. Tiden stod still. Vilma fortsatte le mot sin mamma. Så började ögonlocken klippa och hon somnade igen för att efter bara någon minut väcka sig själv genom ett högljutt brak där bak. Den magiska stunden var över. Men den är inte borta. Den kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Aldrig ska jag glömma…

O holy night är nu inte bara en vacker julsång. Den kommer även för evigt påminna mig om detta magiska ögonblick.