Aurora del 1 – Lugn och oro

För några dagar sedan var vi tillbaka i samma väntrum som vi satt i för drygt ett och ett halvt år sedan för första gången. Och plötsligt hördes den där välbekanta lugna stämman som fick mig att bli alldeles varm inombords. Vår Aurorabarnmorska som gjort så mycket för oss inför förlossningen med Vilma och som ni som följt oss ett tag också vet var den som gick på sitt pass en halvtimma innan lillan föddes. Och hamnade i vårt förlossningsrum. Hon betonade återigen hur ovanligt det är att det händer och våra funderingar innan vi nu var tillbaka om huruvida hon skulle känna igen oss eller inte visade sig vara onödiga. Hon kom ihåg detaljer som vi nästan glömt, kanske för att det då faktiskt var unikt för henne med och måste känts bra i hennes situation att få sina ”egna” patienter.

Filips och Vilmas vägar ut i världen var ju helt olika. Filips evighetslång med dödstrött och uppgiven mamma som till sist inte orkade mer utan blev förlöst med sugklocka. Mycket jobbiga minnen därifrån vilket var det som ledde oss till Aurora när det var dags för nästa barn. Vilmas visade sig bli helt annorlunda. Vi åkte in på förmiddagen i stället för på kvällen som med Filip, alltså en mycket piggare mamma. Fem timmar efter att vi kom in kom lilla Vilma ut och i samma sekund försvann alla de jobbiga minnena från förlossningen med Filip. Jag var så lycklig över att upplevelsen denna andra gång var så mycket bättre. Sen var det helt klart till störst del vår Auroras förtjänst. Från det ögonblick vi insåg att det var hon som skulle hjälpa oss så visste jag att det skulle gå bra och det gjorde det ju. En otroligt häftig känsla att plötsligt bli ett sammansvetsat gäng på tre. Erik, som var en rutinerad andragångspappa. Auroran, som vi litade till 100 procent på och som ju visste exakt vad vi kände och ville. Och så jag, en livrädd mamma på väg in i panik som fick känna trygghet i sista halvtimmens tokintensiva kaos där värkarna kom så tätt att jag aldrig fick en chans att ens hinna prata. Men ut kom hon till sist, lilla skruttan. Och jag var vid fullt medvetande vilket jag minns betydde så mycket.

Hursom. Allt eftersom de första veckorna med ytterligare en liten i magen har gått har också minnen jag trodde var borta för alltid åter smugit sig fram och det som nu surrar mest i huvudet är förlossningen med Filip, och dessutom timmarna från Vilmas innan Auroran kom. Timmar som jag knappt ens tänkt på sedan dess men som uppenbarligen också legat väl inbäddade någonstans långt ner i medvetandet. Märkligt egentligen hur man fungerar. Att när det nu är aktuellt igen så kommer rädslan tillbaka som ett brev på posten. Vår barnmorska här på MVC är nog van vid att det brukar kunna vara så för hon tog nästan för givet att hon skulle skicka en remiss till Auroramottagningen även denna gång, vilket vi också kände skulle vara skönt.

Och jag är så glad att vi gjorde det. En förlossningsplan är nu redan skriven. Det mesta plankade hon från Vilmas men med några tillägg som att hoppa över ”mjuka” smärtlindringsmetoder såsom bad och i stället denna gång i så tidigt skede som möjligt hoppas hinna sätta en EDA, vilket det blev försent för sist då det gick så snabbt. Samma löfte som sist om att få komma in när jag känner att det är på gång står också kvar liksom garantin att få stanna och inte tvingas åka hem ett tag. Något som också ingav stor trygghet förra gången. Sen kan jag inte säga att själva förlossningen är något jag ser fram emot. Kunde jag så skulle jag gärna snabbspola till ögonblicket det resulterar i – att för första gången möta det barn man burit runt på så länge. Lika magiskt andra gången som första. Och med all säkerhet lika magiskt denna tredje…

Första besöket gav oss i alla fall på många sätt samma lugn som vi upplevde sist vi var där. Vi har haft turen att träffa en av de absolut bästa människor vi någonsin träffat på vilket känns så värdefullt.

Vad som däremot inte ingav samma lugn var hennes farhågor för eventuell tidig födsel igen. Jag har ju nu under flera veckor haft ganska mycket sammandragningar varav en del onda. Så lugnade det ner sig under påsken för att nu i veckan ha satt fart igen. Vi har tänkt och naivt hoppats på att det säkert är vanligt när det nu är tredje gången och att det inte är något konstigt med det. Auroran tyckte dock liksom vår barnmorska här hemma att vi nog ska rikta in oss på en julibebis i stället för mitten-på-augusti-bebis som ju datumet säger. De menar båda att har man fött första i vecka 38 och andra i vecka 36 så kommer man inte med tredje gå 40 veckor. Detta hade vi kanske inte heller gissat på men vi hade hoppats få höra att vi mycket troligt skulle kunna gå till vecka 39. Tvärtom fick vi beskedet att vi nog ska vara glada för varje dag vi går över vecka 36, liksom att det blir en bonus om vi inte behöver tillbringa den första tiden på neo denna gång.

Gulp. Är det något vi hoppas slippa den här gången så är det den obeskrivligt hemska känslan av att se sitt nyfödda lilla knyte i en kuvös. Med syrgas och andningshjälp och sladdar överallt. Att inte få hålla sin lill* tätt intill och börja ge av sin trygghet vilket är det enda man vill. Vi har ett par gånger skämtat om att ”och så får vi säkert dra en tredje vistelse på neo” men när man börjar tänka tanken fullt ut och minnas den tiden blir man inte glad. Det är ju inte för skojs skull man hamnar där. I det akutrum Vilma låg en vecka låg där tre bebisar till. Två av de fyra har det sedan gått bra för. Vilma tack och lov en av dem. De andra två har fått bestående men och man inser när man hör det allvaret. Så måtte liten därinne ha det så bra och rymligt att den åtminstone stannar någon vecka längre än vad lillan gjorde.

Sammandragningarna tyckte hon jag ska ta på största allvar. Särskilt om det kommer flera i rad som sitter i en stund och absolut om de gör ont. Vila är då det enda att göra, vilket jag många gånger insett är lättare sagt än gjort. Dock har jag inget val denna gång utan ska absolut lyda order. Forsätter det efter vecka 30 tycker hon det är lika bra att kolla upp för att därmed säkerställa att något inte har smygstartat.

Så det är här den allra största oron ligger den här gången. Att liten därinne ska komma för tidigt. Det enda jag kan göra är att försöka ta det så lugnt det nu går. Sen får framtiden visa hur det blir.