Huvudbry

En nästan värkfri vecka och så slog den till igen. Med buller och bång. Huvudvärken from hell som fullkomligt slår ut mig och får mig att sluta fungera. Innerst inne. Fast den envisa i mig stretar emot in i det sista och är glad och trevlig mot kunderna på jobbet ändå. När så jag och en tjej till skulle iväg och lära oss lite nytt i eftermiddags och man plötsligt satt där och lyssnade började hela världen snurra igen. Illamåendet kom över mig och efter en timmes plåga åkte jag med Erik hem en liten stund tidigare än jag skulle åkt hem med bussen. Kände att kombinationen huvudvärk, illamående och buss i mörker inte var något som lockade...

Väl hemma blev jag omstoppad av Vilma i hennes säng. Hon pussade mig på pannan, klappade mig på kinden och sa med sin mjukaste röst "Sov nu lilla mamma så väcker jag dig om en halvtimma" :) Sötsnorpan. En halvtimma passade mig perfekt att vila ögonen och jag vaknade av en annan liten stämma som i ett mantra upprepade "väcka mamma, väcka mamma, väcka mamma. Ont huvvä, ont huvvä, ont huvvä".

En doft av nybakade scones och nykokad blåbärssoppa lockade mig ner till köket och blev det som vände min dag. Huvudet känns bättre och bättre och endast en aning om vad som var finns kvar. Jag förstår inte var detta kommer ifrån? Dessutom efter en rekordmysig helg med trevligt umgänge och en heldag på stan i julklappsland med bara Erik... Jag kunde liksom inte varit mer glad och nöjd när jag la mig i går.

Mitt i allt ska jag erkänna att det också finns ett bloggtvivel. Om min kära, kära bloggs vara eller inte vara i framtiden. Anledningen till tankarna är flera och jag ska inte gå in på dem alla närmare nu.

En är dock att jag faktiskt inte har den blekaste aning om vad väldigt många av mina läsare tycker om den - eller ens vilka de är. Antalet varje-dag-läsande ökar smygande och det känns ju jätteroligt och borde vara ett tecken på att det finns något som lockar tillbaka. Samtidigt känner jag att jag ger ganska mycket av mig själv här - utan särskilt mycket respons - och det får mig ibland att tappa gnistan och undra varför i hela friden jag gör det så öppet? Och lägger så mycket tid på det som jag ibland faktiskt gör. Det betyder så mycket att få något litet tillbaka ibland - om det så bara är någon enstaka gång - så jag vet att någon finns där och läser och tycker. Och många av er är jätteduktiga på just det! Att synas lite nu och då. Jag är säker på att ni vet vilka ni är ♥

Sedan ska jag villigt erkänna, som så många gånger förr, att jag i perioder kan vara hemskt dålig själv på att kommentera hos andra. Nu har jag haft en tid då jag inte bara varit dålig på det utan även varit dålig på att läsa hos andra överhuvudtaget. Men jag håller fortfarande med en av mina kärastes ord om att man om man har tid att läsa egentligen också har tid att bara skriva en rad. Lämna ett litet spår efter sig.

Envägskommunikation blir trist i längden och när jag nu sitter här och gnäller sträcker jag samtidigt på mig och säger åt mig själv - igen - att skärpa mig på fronten när jag är hos andra och läser... Jag vill ju "leva som jag lär". Jag tycker verkligen att livet blir så mycket roligare om man är snäll mot andra och säger det man tänker och tycker om dem - till dem. Alla är värda att få höra det de är bra på eller få bekräftat att den där tröjan ju var himla snygg. De senaste åren har ganska många människor i vår närhet försvunnit och jag påminner mig ofta om att fånga dagen, njuta varje minut - ja alla de där klyschorna som ju är så sanna.

Oj, vad jag babblar på nu. Äsch, vad jag vill ha sagt - det skulle vara en sorg för mig att sluta med det här och jag försöker hitta ett alternativ som skulle funka men har inte kommit på något bra ännu. Så tills vidare fortsätter jag! För det är ju ändå min egna lilla grej. Det jag gör den lilla egentid jag har. Och jag vill verkligen inte "skälla" på någon, det hoppas jag att ni förstår? Men jag hoppas och tror även att ni kanske innerst inne också förstår hur jag menar?

Nog om detta. Kanske mer om det en annan dag. HÄRLIGT var det i alla fall att i morse vakna upp till en gnistrande vit vintervärld! Så oväntat och fantastiskt roligt att få väcka de små och bära dem till fönstret... Ett snabbt uppvaknande kan man säga att de fick :) Och tänk, att ett mammahjärta kan bli så varmt av att se sina barns lycka!