tisdag, april 03, 2012

”Bobblat”

Hjälp, vad roligt vi har haft i dag. Mysigaste familjen och jag. Det här lovet valde vi att låta barnen gå på dagis/fritids en dag (igår) och så var vi istället lediga alla tillsammans i dag. I morgon får de följa med till mormor och morfar och på torsdag är Erik ledig. SEN blir det påskledigt för oss alla!

Så i dag har vi ”bobblat”, som Alvin stolt säger, för första gången med barn. Trodde inte att Alvin skulle fixa det men oj, så lilleman kånkade och bar på sitt stooora klot. Som en liten farbror med knackig rygg lunkade han framåtböjd fram mot det svarta strecket i golvet där han lydigt stannade och puttade iväg klotet som med myrfart gled mot käglorna. Han blev sur på riktigt om han inte fick ner en enda och världsmästarglad om han fick ner ett klot :) Filip och Vilma var jätteladdade och även Vilma fick in lite snits där mot slutet.

Det är verkligen så härligt när man åker i väg och hittar på något tillsammans och är totalt närvarande i stunden!

Sen blev det lunch på Jensen´s innan vi välbehövligt passerade en biltvätt på väg hem. På Jensen´s fick barnen varsin ballong i snöre och de bubblade sådär gott av skratt när vi kom ut i blåsten som fick ballongerna att fladdra tokigt upp mot den blå himlen. Men underbart kan vara kort… Efter typ tio meter tappade Vilma sin rosa ballong och den for med hiskelig fart upp över hustaken. Och Vilmapluttan grät och grät och var konstigt nog otröstlig över sin ballong. Sen tappade Filip sin precis när vi skulle in i bilen och katastrofen var ett faktum. Alvin blev hysteriskt ledsen och tårarna sprutade. Vi trodde först att han trodde det var hans ballong som flugit i väg men så hördes ett ynkligt ”Fillips, Vimmas blong”. Empati tror jag det kallas :)

På väg hem pratade de där bak om sina ballonger och var de var nu. Vilma trodde hennes var i Spanien och Filip trodde att Stefan Liv och Pippis mamma hade fångat dem uppe i himlen och viftade runt med dem… Underbara pojke

Samtidigt som vi pratade om det igen ikväll hörde vi Lalehs vackra Some Die Young. Märkligt, då jag alltid tänker på Stefans Livs öde när jag hör den. Vem vet, kanske var det ett ”tack för ballongen-tecken”…

2 kommentarer:

anna e sa...

Men vad mysigt!!! Bowla skulle man prova på nån gång, kanske Clara får bli lite större först :)

Som vanligt skriver du så fint om fina familjen!
Kram på er alla goa!

Anna

SandraS sa...

Åh vad bra du skriver... jag har sagt det förr och säger det igen. Du skulle bli krönikör och skriva massa sånt där om livet! Puss på dig!