Hudtyp 5 – alltid brun, aldrig bränd…?

Vi har en tradition i vår familj. Varje år uppstår en liten diskussion. I år uppstod den senare än vanligt på grund av det dåliga vädret men i helgen som var, då lät det ungefär såhär:

”Erik, ska du inte smörja in dig lite innan du går ut i solen?” Erik, med bländvit vinterhy på överkroppen svarar: ”Äsch, det behöver inte jag med min hy.” Jag himlar med ögonen i smyg och kan redan se resultatet av dagen framför mig. Försöker därför en gång till: ”Men älskling, du vet ju hur det brukar bli…” Fast nej, det verkar som att älsklingen faktiskt glömmer det från år till år. Han tar helt sonika på sig shortsen, svischar förbi flaskan med solkräm på väg ut och lägger sig sedan på alla fyra för att rensa i trädgården. Och så håller han på. Hela dagen. Kanske inte rensar men går omkring i bar överkropp och man ser sakta men säkert hur det vita börjar få en alltmer grisskär ton. Jag försöker igen: ”Du Erik, det börjar se ut som om du har fått färg. Fast det ser inte riktigt brunt ut…” Solpojken svarar: ”Skojar du, jag som brukar tåla solen så bra?” Ni som känner Erik anar nog att han säger allt det här med en glimt i ögat. Han avskyr nämligen allt som har med krämer att göra. Samtidigt måste han någonstans inom sig ha en förhoppning om att han varje ny sommar plötsligt har begåvats med hudtypen som alltid blir brun men aldrig bränd. Verkligheten är snarare den att han alltid blir brun, efter att ALLTID ha blivit bränd först.

Och i helgen var det alltså dags för mig att ta 2007 års ”brändbild” och lägga till arkivet med de senaste årens andra brändbilder. Den från 2004 glömmer vi förresten aldrig. Då var det benen som hade råkat illa ut och på bilden ser det ut som att han har shorts på sig - vita. Fast det har han inte. Ajajaj. Den lår- och knäfärgen var inte att leka med. Hursom - någon hade i helgen svårt att sova ett par nätter. I alla fall på rygg. Nu har det röda övergått i brunt. Och om en vecka inleds fjällningsprocessen. Jag kan det här. Stackars lilla dumma älsklingen min =)