Snart kommer tomten…

I dag är det åter dags. Vi byter blad i almanackan till december och den eviga julälskaren Anna jublar. Det är något visst med denna månad. Varje dag är mysig och jag njuuter i fulla drag av allt vad julen för med sig. Ni förstår, jag tillhör den där konstiga skaran som inte alls tycker det är för tidigt när Ikea sätter upp sitt julpynt i början av oktober. Nej, jag nynnar glatt med i julsångrna och börja genast planera i huvudet hur adventspyntet ska se ut i år och om vi ändå inte ska byta ut den där medfarna ängeln med trassligt hår till en ny med glänsande lockar. Kan även passa på att erkänna att vi redan förra helgen smygstartade och satte upp alla stjärnor i fönstren. De lyser verkligen upp i mörkret och jag blir i denna stund nästan sugen på att även ställa fram en tomte eller två. Att i år dessutom få mysa här hemma med både charmig tvååring och underbar liten bebis sätter den där obeskrivbara guldkanten på allt. Fast egentligen är ju varje dag guldkantad med dessa små i ens liv så kanske ska jag i stället vända på det och säga att det är julen som sätter guldkanten.

I väntan på tomten ska Filip i år få öva sig på att öppna paket - varje dag ända fram till julafton. Planeringsmänniska som jag är hade jag tänkt att under mina två lediga veckor innan bebis ha fixat i ordning Filips julkalender. Slagit in små finurliga paket och hängt upp med klädnypor i kalendertomten. Detta hann dock aldrig ske utan första paketet slogs i stället in sent i går kväll. Resterande får bli nu i helgen. Tur han är så liten att han i morse inte reagerade på att alla siffror utom ettan var tomma. Den där förbenade tomten att hänga upp paketen i är förresten värdelös upptäckte vi redan efter ett paket och jag funderar allvarligt på att härma pyssliga Emilias mamma och göra en egen kalender i stället. Vad gör väl det om den är klar först om några dagar, den kommer ju finnas i många jular framöver. Jag suger på karamellen ett tag och avslöjar inte dess utformning. Kanske, kanske att den dyker upp på bild här framöver om det nu blir någon (kan bara säga så mycket som att den är jättejättefin, stilren och dessutom praktisk, för den har väl inte brakat ner för er därhemma ännu Anna? ;)

I Filips första paket gömde sig i alla fall små pepparkaksmått i miniatyr vilka också avslöjade förmiddagens stora happening – pepparkaksbak! Med deg upp till öronen har lilleman kavlat så mjölet har yrt i köket. Kavlat och smakat, och smakat, och smakat. Pepparkaksdegsätandet fick Filip att stråla av lycka och vi hoppas innerligt att lyckan kvarstår och inte blir till olycka i magen framåt kvällen…