Ledsna Vilma

Även fast det såklart är roligast att ha bilder på sin glada lilla bebis så är det faktiskt kul att ha några ledsenbilder också. Det är ju ändå en del av vardagen. Man kan inte vara glad jämt. Särskilt inte när man är under året och inte har helt lätt att göra sig förstådd alla gånger.

Inte för att jag i och för sig tror vi någonsin skulle glömma hur Vilma såg ut som ledsen bebis! Vi har nämligen en riktig liten dramaqueen i huset och ni anar inte hur många olika ledsenminer hon har i sin repertoar :) Tyvärr har vi dock aldrig riktigt lyckats fånga den allra sötaste...

Så håll till godo, här är hon - ledsna Vilma!

Eländig liten 3-månaderstjej. Här har jag precis missat minen med stort M. Den när hon precis tänker bli ledsen och läpparna knips ihop till ett upponervänt U varefter ansiktet ändrar färg till rödaste rött, ögonen fylls med krokodiltårar modell extrastora och ett ynkligt "uhuuu" kommer från munnen samtidigt som jättetårarna rinner ner på varsin kind. Ni som känner henne vet precis vilken min jag menar :)

Skärpan är inte den bästa och så inte heller Vilmas humör. Det blir det knappast när man faktiskt litar på att gåstolen ska stå still när man väl lyckats resa sig mot den men så glider den iväg. Taskigt mamma att du inte låst den. Skittaskigt rentav. Nu tänker jag gråta en stund...

Är det någon här som testat att rida på sin pappas axlar någon gång? Hajar ni hur läskigt det är? Lite känslig 11-månaderstjej tog till tårarna och släpptes genast ner på golvet igen. Hua, vilken galen lek. På sådana höjder dessutom. Ser ni inte hur frillan dessutom blir alldeles elektrisk av taket?

Liten, ledsen och alldeles oemotståndlig. Att som mamma få lyfta upp ett såhär eländigt litet knyte mot sitt bröst och veta att allt genast blir bra (för det mesta!) - det är en känsla så stor. Att vara tryggheten och trösten. Jag älskar den rollen.