Vilma vaknar precis när Erik ska åka och går med på att följa med honom ner och sätta sig i soffan under en filt och mysa framför Bolibompa. Alldeles själv. Med lampor tända men kolmörkt utanför fönstret sitter hon faktiskt kvar - mycket oväntat! Jag ligger kvar i sängen och ammar Alvin och så hör jag hur Filip vaknar, kikar in till mig och sen smyger nerför trappan han också.
Det är då man hör det förtjusta tjutet. Glädjen från lillasyster när hon anar sällskap i trappan. Och sen kommer det, med hög röst och ungefär samma tonfall som någon som ska presentera en mycket berömd person som precis har vunnit ett stort pris - "VÄLKOMMEN FILLIP (hon uttalar just nu hans namn på engelskt vis) - GOMOJJOOOOON!!! Sitta hä, dä, bevid Vimma!" (Sitta här, där, bredvid Vilma)
Det är i de lägena man skiter i att man är trött. Man känner hur man ler med hela ansiktet där i sängen och att det faktiskt inte är så tokigt alls att möta en ny dag hemma med sina små.
fredag, februari 05, 2010
En God Morgon
1 kommentar:
Jag håller med om att det är såna ögonblick som gör att man glömmer alt annat för den där överväldigande kärlekens skull.
Sen slås jag ofta av hur glad jag är att jag har bloggen, för annars skulle dessa små guldkorn till ögonblick försvinna in i den där hemska glömskan.
Kram
Skicka en kommentar