Takbrak

Jösses så det snöar och snöar och snöar. I morse var hela familjen ute på snöskottaräventyr då Erik har haft ledig fredag. Vilma tog den lilla krattan och lyckades efter en stunds kämpande få fram sin bobbycar som hon stolt åkte en meter på innan hon fastnade i en driva. Filip hoppade i snöhögar och jag letade först fram bilen innan jag skottade alla små gångar som nu börjar få fjällenliknande vallar på sina sidor. Erik gav sig upp på taket och började skotta ner snön därifrån. Blytung och stenhårt packad så det känns skönt att åtminstone den är borta. Vi har flera platta tak på vår tomt, förutom garaget också ett uteförråd, ett till uteförråd och så uterummet...

Tillbaks till det strax, först måste jag bara flika in att Erik och jag hoppade från garagetaket ner i den gigantiska snövallen som blivit efter Eriks skottande. Erik hoppade först och sett nerifrån såg det totalt ofarligt och riktigt härligt ut. Väl uppe på taket blåste det mest snålt och bitande och avståndet till den där snöhögen som var så gigantisk nerifrån var plötsligt långt och snöhögen var ju inte alls så stor längre. Och där stod jag och fegade. Erik fick för sig att filma spektaklet och det blev hela fyra snuttar. Tre med bustersnack på hög nivå och en Anna som spekulerar i alla tänkbara scenarion men så tar fart och - tvekar. Den fjärde är rätt kort. Den börjar med att jag säger ”Men tänk om jag dör? (nu var jag överdriven för SÅ högt var det definitivt inte) Jag har ju tre barn”. Sen kom jag på att jag ju faktiskt fött fram dessa tre barn också och då hoppade jag. Skrikandes som en kråka och med en gott skrattandes Erik som supporter landade jag så mjukt i drivan – nöjd med att jag i alla fall nått mark utan att fegt klättra tillbaks på stegen...

Sen frös de små så vi gick in och duschade medan Erik fortsatte sitt skottande. Precis när jag var klar och kom ut genom badrumsdörren hördes ett dånande ljud. Från hallen ser man in i vardagsrummet och det ena fönstret därinne sitter i uterummet. Det var genom det fönstret jag såg snömolnet. Snömolnet och Eriks ena ben som plötsligt hängde där och dinglade. Och där stod jag. I bara handduk. Och sa några fula ord som bara slank ur mig i chocken. Sen fick jag på mig mysbyxor och t-shirt på världsrekordtid, hoppade i mina stövlar, slet åt mig en jacka och störtade ut för att rädda min Erik som jag såg för mitt inre hängde där och varken kunde ta sig upp eller ner. Säkert med uppskrapade kinder av den vassa takplasten som gett vika (och nu är det bäst jag tillägger att han såklart inte var ute och gick på plasttaket. Han slant ut med ena foten och det räckte).

När jag sladdade ut på baksidan stod älskligen dock helt oskadd vid takkanten igen och när vi såg varann brast vi ut i gapskratt – vilken grej! Som tur var hade han fått tag i en bjälke som han hade hängt sig fast i. Jag skyndade tillbaka in för att inte åka på mjölkstockning i snålblåsten och min något lätta klädsel.

Knappt hann jag innanför dörren förrän Filip uppspelt ropade: ”Mamma, mamma, säg till pappa att det är ett stooort hååål i taket!” :)

Och vips, så har vi ännu en sak att lägga till på vårens to-do-lista.