Sista morgonen...

Mitt livs största och bästa resa börjar nå sitt slut... Mammaledigheten. Men min resa som mamma har ju egentligen bara börjat så inte ska jag sörja egentligen! Ändå känns det nu kan jag lova... Klumpen i bröstet var stor när jag i morse gick iväg med mina tre små godingar mot dagis. Sista morgonen. Det hade spridit sig bland fröknarna att jag inte kommer lämna/hämta mer nu på ett tag och flera av dem kom fram och pratade lite extra. Tårarna brände bakom ögonlocken och man förundras åter över hur blödig man gått och blivit men så har ju det här varit mitt liv så länge nu. Åhh, det är så mycket jag kommer sakna...

Sista hemmadagen har dock varit en underbar sådan och det ska jag för evigt minnas. Vi har lekt hela förmiddagen och haft det så mysigt i solens sken. Jag har inte släppt Alvin för en sekund men nu sover han och det får han göra i fred :) Prins Bus fick helt bestämma vad vi skulle hitta på och efter det självklara fikat på trappen (i dag med storebrors solglasögon på näsan!) och lite bokläsning gungades det länge. Sen gjorde vi sandkakor på löpande band, sparkade boll, lekte i lekstugan och pratade.

Innan maten tittade vi en stund på Totte och med näsan inborrad i det lilla fjuniga huvudet som luktar sådär gott som bara Alvin kan då trillade tårarna. Det märkte dock inte lilleman som bara var så nöjd över att sitta där lutad mot mitt bröst med sin hand i min. "Mmmm, mamma!", sa han så plötsligt samtidigt som han vände sig om och gav mig en puss. Ett märkligt ögonblick, nästan som att han förstod att det var något speciellt...

På måndag börjar en ny epok. Eller halvny i alla fall. Nu ska ju Erik ta över och det kommer han göra med glans! Han är liksom de tidigare gångerna tokladdad och ingen minimänniska i vårt hus kommer hinna sakna mamma :) Men mamman, hon kommer sakna sina små så mycket... Och där kom en tår igen.