Tankar…

…om ett huvud – i ett huvud. Ungefär så har veckan varit. En märklig vecka. Det var som att mitt huvud sa stopp. Som att någon bromsade och sa ifrån. Huvudet har värkt varje dag. Som ett mindre trevligt bihang har då också den där skumma tryckande känslan kommit och gått och varje gång den har varit där har det även tryckt och susat i öronen och käkarna har ömmat och varit stela. I de stunderna har tankarna såklart flugit men samtidigt sa ju doktorn jag var hos i måndags att det inte var något att oroa sig över.

Ju mer jag har tänkt på den grekiske läkaren, desto mer har jag dock tvivlat på om hans bemötande var särskilt professionellt… Jag hade ju fullt sjå med att göra mig förstådd så det var först efteråt som jag kom på vad jag borde ha sagt då. De jag har pratat med i efterhand har reagerat på att han inte ens kollade blodtrycket! Känns som en ganska enkel och faktiskt självklar grej att kolla upp, liksom kanske lite blodprover då jag ju också varit så trött. Men nej, alvedon skulle jag äta och vad beträffar det konstiga jag känner fick man nästan känslan av att han inte riktigt trodde på mig.

Men. Det har helt klart blivit bättre. Hade det fortfarande känts i dag hade jag ringt en annan vårdcentral men nu känns det för första gången ganska bra. Inget snurrigt sus och tryck alls än så länge. Onsdagen var den dag jag fick vila en heldag. Mycket ovant, skönt och säkert välbehövligt. I går fick jag sällskap hemma av liten hostig Vilma och mysigare kan man ju inte ha det. Dock är det lättare att vabba om man själv är frisk… I dag är världens mest omtänksamme och snälle Erik hemma. Han skjutsade Filip till skolan i morse och åkte sedan in till stan med de två små för att gå till frissan Lina med Vilma och sen äta lunch hos mina föräldrar. Snart kommer de hem och jag längtar…

En skrämmande tanke som har slagit mig är att tänk om detta är ett tecken på att jag inte fixar det? Jag är ju så energisk och vill så gärna så mycket. Jag vill prestera inte bara bra på jobbet utan jättebra. Jag vill vara världens bästa mamma och Anna till Erik och jag vill ha det fint och hyfsat i ordning hemma. Jag vill hinna ha lite kontakt med mina fina vänner som betyder så mycket och jag vill hinna tänka på allt och alla. Säkert missar jag mycket men jag försöker verkligen. Skulle jag inte försöka skulle jag inte känna mig nöjd med mig själv.

Och jag känner att hösten har flutit på som jag har fantiserat om och önskat men tänk om det var det höga tempot och bristen på att ta det lite lugnt någon gång ibland - även i tanken - som nu sa ifrån med ett sus och dusigt huvud? Är det så känner jag mig ärligt talat rätt misslyckad och en gnutta orolig. Det här måste ju en trebarnsmamma klara av. Det som är det riktiga livet.

Med ett sting av oro lämnar jag nu dessa tankar. Det kan ju faktiskt också vara så att jag och min kropp klarar det galant och att allt det här konstiga bara var en dum bacill som satte sig i just huvudet. Så får det vara. Nu ska jag njuta av att INTE ha ont och att mysa massor denna en av årets härligaste helger! Men först ska vi tokladda inför en mycket viktig händelse om några timmar…