Oro

En sedan länge efterlängtad fredag började som planerat. Filip hade ledigt från skolan och vi åkte tidigt till mormor och morfar för att klä granen, göra julgodis och pyssla. Efter tomtegrötfrukost klädde små lyckliga barn i tomteluvor granen och sedan skapades den ena marsipanfiguren efter den andra (i Alvins fall: ÅTS den ena marsipanfiguren efter den andra ;) )

Morfar hade tid på vårdcentralen för mer än knackig rygg mitt i allt och precis när jag gjorde mig redo för att åka och hämta honom ringde han. Hjärtat hade visa sig må allt annat än bra och han fick akutremiss till sjukhuset. Och sedan dess har dagen inte varit sig lik mer. Läget är nu i kväll bättre men fortfarande inte helt bra så han är kvar där. Mitt hjärta mår heller inte bra. Det värker av oro över finaste, älskade pappa som drabbas av all eländes skit hela tiden. Jag har aldrig någonsin mött någon som är så positiv som honom. Rakt igenom beundransvärd då han aldrig gnäller över något fast han har all rätt i världen. Den gnistan han har går inte att med ord beskriva. En riktig kämpe är vad han är. Och så råkar han ändå bara ut för mer och mer konstiga saker, ja, skulle jag rabbla upp allt skulle inte många tro mig. Hans journal är nog många romaner tjock.

Så, snälla. Hjälp oss att hålla en tumme eller skänka en tanke att det här ska gå bra. Det finns inget värre än när de käraste, närmaste inte mår som de ska...

En sedan länge inplanerad tjejkväll för mig och Vilma blev sedan genomförd trots allt och den lovar jag berätta mer om en annan gång. Inte nu. Nu ska jag bara hoppas, hoppas, hoppas på allt gott med alla värden på en av de värdefullaste personerna i mitt liv.