Vemod

Det var som att resa dryga sex år tillbaka i tiden när Erik i dag skruvade ner spjälsängen. En känsla av vemod kom över oss och den är svår att beskriva i ord men kanske förstår ni vad jag menar? Det är liksom en epok vi skruvar ner.

Den epok som tog sin början den där mörka novemberkvällen då Erik skruvade säng i det nyrenoverade rummet som skulle bli vårt första barns. Väggarna var målade i en ljus och neutral nyans och det känns så märkligt att se denna bild som jag så väl minns att jag knäppte just den stunden. Märkligt att vi då inte hade träffat Filip ännu. Tre dagar senare skulle han finnas hos oss men det visste vi inte heller den kvällen. Jag slås nu av hur typiskt "första-barns-rummigt" det ser ut. Helt tomt. Knappt en leksak och det är ju inte konstigt alls men oj, vad mycket som har hänt sedan dess.

Sånär som på en grön vägg har de andra i rummet visserligen samma färg men tänk så många ommöbleringar och nytänk som har gjorts där sedan dess och så många timmars lek där har varit. Nya, fina minnen sitter i väggarna och vi har verkligen inget att vara vemodiga över. Jösses, vi har tre friska barn och vi begär inget mer men ibland måste i alla fall jag sätta mig ner och låta tankarna drömma sig tillbaka en stund och den här gången får ni följa med...
Magbilden som togs strax innan vi åkte till förlossningen, de första dagarnas bilder på vår första prins. Jag minns exakt hur ljuvligt gott han luktade när jag borrade in näsan i honom och försökte förstå att han var vår. Bilden på far och son i rummet på BB. Där det såg ut som att de tittade rakt in i varandras ögon. Och så första bilden på Filip i babyskyddet som ser helt gigantiskt ut med denna lilla människa i. Och nu är den lilla människan sex år och nästan tandlös igen :)

Jag är så glad för alla bilder vi har tagit och fortfarande tar. De är så starka minnen och jag tar mig lätt tillbaka till stunder i tankarna med hjälp av dem.

Många drar en lättnadens suck när barnen blir större och jag har full respekt för att man tycker så. Allas situationer och upplevelser är unika. Vi har fullkomligt älskat dessa småbarnsår och ibland funderar man över hur man ska klara ett skolbarn? Men man växer ju liksom med i rollen att hantera de olika åldrarna och man hinner egentligen aldrig reflektera över det. Så plötsligt är man van vid det nya som sker – och tur är väl det! Med risk för att låta överdrivet positiv tycker jag ändå att alla åldrar har sin charm (sen ska gudarna veta att det finns stunder och dagar då jag också har gnällt och beklagat mig...).

Men tänk en tultande 1-åring som blivit så stor sitt första år på jorden. En 2-åring med vilja av stål och charm utan gräns. En 3-åring som kan trotsa som få men som samtidigt börjar bli så förståndig och stor. En 4-åring som vet vad han/hon vill. Som plötsligt ÄR stor och kan allt själv – på riktigt. En 5-åring som börjar fatta hur grejer hänger ihop. Som kan cykla och skriva och är så charmig i sina tankar om livet. Och så en 6-åring som går i skolan och tappar tänder och sakta men säkert har påbörjat sin första frigörelse från tryggheten men som nästa sekund kan vara liten och rädd igen.

Tänk, att allt detta började med det lilla fröet som grodde till en bebis i magen… Och så plötsligt stannade tiden när man stod där med detta nya lilla liv som skulle leva här med oss. Som vår. En obeskrivlig känsla. Ja, bebistiden var verkligen unik och så himla mysig tycker jag och kanske är det därför vemodet kom över oss en stund där i dag.


En kväll nu i veckan kom Filip utsmygandes till mig när jag satt här vid datorn. Jag trodde det handlade om lego när han började sin mening: ”Mamma, jag tänkte på en sak. Jag skulle verkligen vilja ha…” Men det var ingen flygplats eller brandstation som avslutade hans mening. Det var: ”…en liten bebis som är mindre än Alvin”.

Gulle Filip. Man hör ju ofta äldre barn önska sig en bebis men Filip har aldrig gjort det. Han minns ju liksom inget annat än att ha en liten härhemma. Men nu kom han väl på att Alvin också börjar bli stor :)

Jag säger det ofta och jag säger det igen. Vad TACKSAM jag är för allt i livet. Så lycklig över min lilla familj – med eller utan spjälsäng i huset…