Den blomstertid nu kommer...

Fredagen var en helt magisk dag. Att den inramades av soligt sommarväder gav den där extra kryddan och förstärkte alla härliga dofter av sommar än mer. Vårt första barns första skolavslutning... den kommer vi aldrig glömma.

Allt var så vackert. Alla fina, sommarklädda och leende människor i kyrkan. Alla ordentliga barn som man märkte var tagna av stunden. De vackra sommarsångerna som alltid får mina ögon att tåras. För säg den som inte berörs av Den blomtertid nu kommer. Eller när lille Alvin i mitt knä nynnade med i Idas sommarvisa. Då grät jag en skvätt igen. Jisses, så blödig jag har blivit sedan barnen kom till oss men det är som att man oftare stannar upp och njuter och inser hur härligt livet är, hur lyckligt lottad man är och hur vackra stunder kan vara.

Men allra störst var såklart när klockan slog tio. Alla satt stilla i kyrkbänkarna och pianot började spela melodin till Pippis sommarvisa, ni vet "Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön..." In kom så de små förskoleklassbarnen, två och två på rad med egenritade, färgglada snurror i händerna. Sen ställde de upp sig längst fram och sjöng alla verserna med liv och lust och det var bland det gulligaste jag någonsin sett... Sommarlovskänslan var omedelbar och alla så lyckliga.

Efter avslutningen fick vi god lunch hos mina föräldrar och medan Erik jobbade några timmar på eftermiddagen passade vi på att promenera längs med Vätterstranden bort mot stan för att vinka åt alla glada studenter. Gissa om Alvins ögon var stora när det ena åkdonet efter det andra brummade förbi med galet glada, skrikande och tutande studenter på flaken. Vilma satt förkyld i Alvins vagn och Silviavinkade och fick plötsligt ett litet gosedjur slängt till sig från ett killgäng på ett av flaken... Nöjd med det? Ja :)

(Måste ju här flika in att Alvin spelar sur på bilden för att han inte ville ställa upp på kort om han inte fick en "dodis"... Vilken förhandlare va? Godis på en fredag, men självklart mutade mamman för att få sin lilla trio förevigad vid denna vackra vy :)

Vättern var verkligen tappa-andan-vacker denna dag som sen avslutades med jordgubbstårta som lillebror garnerade alldeles på egen hand. Det viktigaste momentet var att t-r-y-c-k-a i jordgubbarna i grädden så de inte skulle lossna. Och lossnade någon, ja då räddade Alvin den genast att stoppa den i munnen. På sig själv såklart!

Nu önskar man bara att vi hade sommarlov på riktigt också för känslan infann sig verkligen och har sedan dess suttit kvar trots en ganska regnig helg. Vi får dock se det som att det är bra att känslan finns och försöka leva efter den de stunder man är tillsammans innan ledigheten börjar på riktigt!