Den där känslan ja. Många känslor är det nu. Som ni vet finns det någon i vår absolut närmsta närhet som inte alls har varit pigg de senaste åren och nu har det varit en extra tuff period. Det är hårt när kroppen hela tiden säger ifrån på olika sätt och just nu är den så dum, så dum men personen däri ändå så envis och stark. En riktigt äkta kämpe som vi är så stolta över. Att orka skratta och skoja trots allt är nog en tillgång starkare än någon annan. Som en läkare vi träffade förra veckan sa, att det positiva kan göra så mycket mer än man anar. Jag är oerhört tacksam och glad för att ha ärvt den sidan. Jag är liksom uppfostrad i en positiv anda där man alltid har sett saker från rätt sida.
Oron kan man dock inte mota bort eller hejda. Dessutom känner man sig ju så hjälplös när man inte kan påskynda sjukvården och alla enorma väntetider samtidigt som man ser någon vara så dålig. Inte lätt det där så jag ska inte gå närmare in på det.
Så mycket tankar som snurrar samtidigt som allt runt om också snurrar på - som vanligt. Just i kväll känner jag mig alldeles mosig och nästan vimmelkantig. Kroppen värker på alla möjliga ställen, huvudet är ömt och det fattas bara en förkylning på detta nu. Hoppas en god natt ska göra underverk.
Men så är det den där andra känslan också. Den ständigt närvarande. Lyckan. Är så tacksam varje dag för livet vi lever. Att våra små har det så himla bra på dagarna och att vi trivs så bra på våra jobb. Att helgerna kommer då vi får vara tillsammans. Jag vet att jag har sagt det förut men det är verkligen det som betyder något. Att ha varandra. Ytliga saker spelar liksom ingen som helst roll då. Tänk om bara önskan om att alla skulle få må bra och vara friska slog in också...
Mitt i alla detta, en riktigt happy Vilma förra helgen - i ett av fynden från mammas och min utflykt! Hon blev så kär i sina nya fleecefodrade regnkläder att hon hade dem på sig inne hela förmiddagen :) Sen har de blivit väl invigda - ute - denna regniga vecka. Bra tajming där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar