Where do I begin...

Ja herregud, var i hela friden ska jag börja blogga tänkte jag när jag för en stund sedan damp ner här på stolen. Eftersom inget bra dök upp, eller rättare sagt så mycket att jag omöjligt kunde sålla, har jag nu en stund i stället roat mig med att slumpvis läsa gamla inlägg och det gör mig alltid så lycklig. Lycklig över att Hemma finns - som den där reservplanen när minnet sviker eller nyfikenheten kommer över något man gjorde men inte riktigt minns. Eller suget efter att se semesterbilder eller överraskningen då man ser en bild man inte mindes fanns. Från en dag i vårt liv man inte heller skulle ha kommit i håg om det inte varit för bloggen...

Som jag skrev sist - så åsidosatt nu under en händelserik månad och ekvationen där går ju inte alls ihop. Det hade om tid funnits varit typ HUR mycket som helst att blogga om men i stället sprang tiden och bloggen blev bara pannkaka.Och ju mer tiden går desto oftare kommer tanken att nej, jag kanske ska lägga ner den nu? Hur ska jag någonsin hinna om jag inte hunnit nu? Men det där är ju inte riktigt sant. Det VAR ju så extra mycket att göra och jag tror faktiskt inte jag kan leva utan min egna lilla vrå, så självklart ska jag lägga i en extra växel nu och kanske till och med blogga ikapp om något!

Men inte i kväll. I kväll blir det tevemys med Erik. Vi har äntligen fattat att Bron verkar vara en grymt spännande serie och har precis avverkat de första avsnitten på säsong 1. Och så är ju favoriten Homeland tillbaka och kommer göra måndagarna lite lyxigare hela hösten!

I dag har jag vabbat (andra dagen på hela hösten - den är vi rätt nöjda med faktiskt!). Stackars lilla Vilma blev magsjuk natten till i går och vi har i dag myst hemma och så sakteliga börjat äta ikapp. En ganska lindrig variant men ändå, just den sjukdomen är ju hemsk. Och så mycket extrafix den för med sig i form av sanering - och oro efteråt. Ska vi andra klara oss... Hon har dock varit riktigt piggelin i dag men blir hemma med Erik i morgon också. Vi har dessutom såklart haft det bästa av sällskap i form av Alvin som har varit överlycklig över att få leka med sin Vilma en hel dag. Så som han saknar henne på dagis...fortfarande...

Som sagt, en liten återblick på september får det nog ändå bli när jag tänker efter. Och vi kan ju börja bakifrån redan nu! Ni vet hur mycket jag älskar hösten - färgerna, luften, tiden överhuvudtaget. Och varje år tänker jag att det nog har sin botten i att jag ju är ett septemberbarn. Min trettiosjunde födelsedag förra helgen var väldigt mysig. Extra lyx när dagen infaller på en lördag och på eftermiddagen firade vi med att gå på Flygplan hela familjen innan vi åt gott på restaurang :) Nu till helgen blir det en liten tripp, med anledning av samma dag, och den ser vi så mycket fram emot!

På återhörande snart igen hoppas jag - nu, mot soffan!