Julkortsfotografering 2007 – Del 1: Inställd

Suck. De av er som läste FilipOMammas julkalender för ett år sedan minns kanske den kaotiska julkortsfotograferingen? Den som fick både ett försök - och fem, och som sedan slutade i fiasko. Jag minns den i varje fall. Med en gnutta fasa för det var faktiskt inte kul till slut när kameraeländet spårade ur och pajade det hela.

I år är förutsättningarna annorlunda. Ettåringen med myror i brallan har blivit två. En tvååring kan vara högst mutbar. Det är bra. Tvååringen har också blivit storebror. Lillasyster är ju som ni vet en månad och då har man varken myror där bak eller är mutbar. Det är också bra. Dock kan en liten fröken i hennes ålder ha väldigt svårt att hålla sig vaken men då gäller det bara att vara på hugget när hon slår upp sina stora blå. Bestämde mig förresten redan förra julen för att sänka ambitionerna om det perfekta julkortet tills i år. Dessa har nu sänkts ytterligare sedan antalet barn på kortet istället för ett kommer vara två. Då hjälper det inte att jag numera anser mig ha god rutin på att flaxa runt bakom kameran och försöka se rolig ut. Då får man vara glad bara de har öppna ögon och finns med i bild.

Det som inte är bra, och det kanske ni redan listat ut av bilden här ovan, det är att det nog skiter sig ändå. I fredags var jag in till stan och handlade söta, julanpassade kläder till kortet. Strax innan kläderna skulle på och det var dags för första tagningen så hände det. Filip sprang i full fart in i vardagsrummet och missade väja för soffan. Man kan tro att en soffa är mjuk men inte om man träffar översta hörnet med trästomme innanför det yttersta mjuka. Denna hårda och vassa kant träffade stackars storebror precis under ögat och vi har aldrig hört honom skrika som då. Stackars, stackars, lille killen… Så nu går han omkring här med tidernas blåtira under ögat. Själva ögat är storleken mindre än vanligt då svullnaden är ganska rejäl. Dessutom gick det hål med så han har även ett sår mitt i det blå. Så julkortfotografering, del 1 blev inställd. Nu får vi se om det hinner bli någon del 2 eller om vi trist nog tvingas skicka vanliga julkort i år. Det brinner ju lite i knutarna vad gäller tiden och en knockad tomte är inte jättekul på kort, men lägger sig bara svullnaden kanske någon Photoshopduktig (läs, Hanna ;) vill förbarma sig och göra ett försök att trolla bort det blå?!

Som sagt. Tur ambitionen var sänkt i år. Fast ni känner ju mig. Förväntningarna var förstås ändå skyhöga och det hela känns lite snöpligt måste jag erkänna. Nu får vi vänta och se. Tur dock att Filip klarade sitt öga så bra i alla fall. Det kunde ju slutat värre och vad är då några gamla julkort egentligen…