Flyg fula fluga…

I går kväll hände något dumt. Jag gjorde så att Filip nu inte bara är rädd för spindlar, han är rädd för flugor också… Det kan bli jobbigt framöver. Vad beträffar spindlar så härmar han mitt spindelskrik så fort han ser en spindel på bild. Med ett litet leende i mungipan och glittrande ögon, så lite busar han nog allt. Bara det att han den senaste tiden ser spindlar överallt - i allt. Från strumpluddet på badrumsmattan, till mina fällda hårstrån i handfatet, till en gnutta spilld kaffesump på köksgolvet. Kort sagt, allt som är mörkt. ”Pindel, mamma. Pindel. Aaahhh!”, ropar han och springer från platsen. Ni ska tro att jag ser mig själv i honom.

Tillbaka till kvällens händelse. Där står jag i godan ro vid köksbänken och fixar med kvällsmaten när jag plötsligt känner hur något dunsar ner i huvudet på mig. Jag lägger genast upp mitt spindelskrik, ”Aaahhh!” samtidigt som jag headbangar för allt vad jag är värd. Jag rufsar i panik med handen i håret för att få bort det som landat där det inte borde och ser värsta stormfrillan spegla sig i köksfönstret när jag väl rest mig upp och med ansträngd röst säger åt Erik att se efter vem den objudna gästen är och illa kvickt ta bort den. I samma stund hörs ett slött surrande och från mitt hår vinglar en övergödd och för tidigt vaken fluga iväg och sätter sig i taket.

Vid köksbordet sitter stackars lille Filip med ögon av tefatsmodell och öppen mun och betraktar spektaklet. När vi ser att det bara var en fluga skrattar vi men då brister det för Filip. Läppen darrar, ögonen fylls med stora krokodiltårar och lille plutten börjar gråta hjärtskärande. Usch, så dåligt samvete jag har. Varje gång jag har haft ett möte med en insekt tänker jag att jag måste skärpa mig för Filips skull, och snart även Vilmas. Varje gång misslyckas jag dock. Känslan kommer liksom före förnuftet. Filip var ledsen hela kvällsmaten och snyftade om att flugan var jätteotäck och arg och vi försäkrade med glättiga röster att flugor är jättesnälla. Någon förklaring till min dramatiska reaktion gav vi inte. Plötsligt blev flugan lite spännande i stället, i alla fall sedd från mitt knä men när den flög och satte sig över oss i taket så brast det igen. Då hämtade Erik flugsmällan och episoden fick ett slut.

Är det då inte typiskt att jag i morse nästan trampar på ännu en stor svart fluga som ligger död på golvet i hallen. Antar att det är värmen ute som gör att de vaknar och sen ramlar in genom ventilerna. Hursom. Snabbt som ögat slängde jag den i toastolen och spolade men när Filip en stund senare lyfter på toalocket, vem tror ni ligger där och simmar då? Ni skulle sett hans min. Förstenad, med ena handen för munnen och maxuppspärrade ögon stod han först still och tittade några sekunder innan han med tårfyllda ögon skrek sitt ”Aaahhh” och tog ett jätteskutt bakåt. Och ni skulle sett mig och hur svårt jag hade att hålla mig för skratt. Vid nästa spolning försvann dock flugan och jag har nu hela vägen till dagis pratat om hur snälla och till och med roliga flugor är. Inte alls sådana monsterinsekter som vår son har fått för sig - på grund av sin mamma…