Sånt som händer mig

* Jag har så förskräckligt ont i näsan. Vaknade med det i går och det känns som att ena halvan är uppfylld av en pingisboll. Trodde jag skulle svimma av smärta när Vilma för en stund sedan råkade dänga sina skrammelnycklar rakt på den. Tror ni man kan få en finne inne i näsan? För i så fall måste det vara det jag har. Får dock vara tacksam så länge den inte syns utanpå…

* Häromdan var Vilma och jag på stan med min mamma. Hon var inne i en provhytt och provade klänningar när jag försiktigt böjde mig fram för att glutta på dörren och kika in. Möttes då cirka en centimeter från dörren – av dörren – som min kära mor öppnade med full kraft, ivrig att visa den somrigt cerisa smockklänning hon dragit på sig. Med en liten bula i pannan, en klänning i påsen och en glatt gurglande Vilma, styrde vi sedan stegen mot ett fik för att hämta oss från smällen och svalka oss med något isande kallt i värmen.

* När jag nyss stod på altanen och vattnade blomlådorna nedanför fönstren hördes ett ihärdigt surrande komma närmare och närmare och jag drog genast öronen åt mig och sökte med blicken efter vad det var som lät. Jag hann se den stora humlan precis sekunden innan den tog en sväng inunder min kjol. Jag kan säga det var tur jag befann mig på vår insynsskyddade baksida för jag kan inte säkert redogöra för hur jag handlade de följande sekunderna. Skrämde humlan gjorde jag i alla fall för den flög sin kos fortare än kvickt. Nu sitter jag och hämtar andan med en kopp kaffe. Jag tror jag måste utsöndra väldigt tydliga jag-är-rädd-för-insekter-vibbar som gör att småkrypen tycker det är skitkul att skrämma mig.

* För på tal om småkryp – förra lördagen, när vi var på bröllopsfest och jag för första gången på över ett halvår inte hade amningsbehå på mig – då passade en myra på att krypa innanför den. Behån alltså. Min. Ni kan ju tänka er... dessutom tyckte jag först att det svarta som skyndade ner i min urringning var en spindel. Brudgummens mamma som med sina båda händer balanserade den stora brickan med snittar satte den nu i en hand medan hon tog mitt glas i den andra. Min räksnitt vet jag inte vem som fick. Jag vet bara att jag till slut fick ut en myra. I två delar. Sånt händer bara mig.

* I går eftermiddag kröp jag på alla fyra och klippte kanter på vår framsida. Precis då när folk kommer hem från sina jobb. Vi bor i första huset på en ganska lång gata så jag hade nog vinkat åt ett tiotal förbiåkande/gående/cyklande när jag såg att en amningskupa krupit upp och satt sig som en stor, vit, lysande boll strax över urringningen mitt emellan Vilmas båda matställen.

Vissa dagar tror man att man är med i Dolda Kameran…