8 månader – mam…mammu…MAMMA!

En morgon några dagar innan Vilmas 8-månadersdag började hon plötsligt mumla ”mam, mam, mam” där hon låg och sprattlade med sina små korvben på skötbordet. Jag drog öronen åt mig men tänkte att det nog bara var ett nytt ljud. Några timmar senare hördes ett tydligt ”mammu” då Vilma satt på bvc-vågen. Vår sköterska höjde glatt på ögonbrynen och vi konstaterade att det lät som att hon försökte säga mammut. Sen på kvällen när hon satt på lektäcket med Erik och jag gick förbi - då kom det. Världens sötaste, lite trevande
m-amm-a. Och efter den kvällen har det kommit nästan varje dag. Det känns verkligen jätteroligt eftersom mamma var Filips tredje ord, tätt efter pappa som var nummer två. Hans första ord var det kanske lite ovanligare ”gottigottigottigott”, vilket han från 8 månaders ålder alltid mumlade i ett mantra när han åt.

Ordet gott kommer nog dröja innan Vilma säger. Det har nämligen visat sig att lillan inte tycker om mat… Att äta från mig är det bästa hon vet och jag tycker det är så mysigt att amma och är så glad och tacksam för att det åter en gång har funkat så bra. Dock behöver hon ju mer nu när hon är lite äldre. Gröt har tack och lov funkat ett tag men även det var trixigt att få i henne till en början. Men mat…nej, herregud så hon ryser, klöks och grimaserar så fort skeden med det innehållet närmar sig. Grönsakssmakisarna som vi började med när hon var nästan sex månader gick som en dans och hon tyckte om allt. Sen hann vi börja lite smått med mat innan den elaka magsjukan gjorde entré och efter den har det alltså inte funkat. När vi var på 8-månaderskontroll hade hon gått ner i vikt och vägde mindre än vid sju månader och bvc-sköterskan tyckte då att vi skulle börja om med grönsakssmakisarna som hon ju tyckte om. Saker kan dock tydligen ändra sig snabbt i en bebis värld för när vi testade det igen så motade hon bestämt bort även den skeden efter att ha känt vad det var… Så nu kämpar vi på. Just nu är det varannan sked fruktpuré och varannan sked mat som gäller för att finta henne. Det går hyfsat och när vi var tillbaka och vägde henne häromdagen så hade hon skönt nog gått upp igen. Tur var det skulle det visa sig för nu har lillskruttan åkt på värsta febern. Hög feber dessutom. Sen i måndags eftermiddag har den legat och pendlat runt 39-40 men i dag är den äntligen lägre. Misstänker tredagarsfeber eftersom hon inte är förkyld. Återstår att se hur länge febern sitter i och om tredagarsprickar dyker upp i morgon.

Två små tänder har hon, vår lilla gullunge. Vassa som bara oslipade bebiständer kan vara vilket mammas matställe fått erfara ett par gånger… Hon är för det mesta pigg och glad och älskar att sitta på sitt lektäcke och rota i leksakslådan för att så småningom ha packat upp alla bebisleksaker och placerat ut dem runt sig. Sen har hon leksaksbuffé tills hon tröttnar och vill komma upp en sväng. Hon far inte alls runt lika snabbt som Filip i gåstolen utan trippar försiktigt fram på tå och kör då och då över storebrors stackars fötter vilkas ägare då gråter förtvivlat en stund. Vilma tjuter då alltid av skratt och tror att han busar med henne. För några dagar sedan ålade hon baklänges genom hela badrummet ända tills hon fastnade med ena foten under badkaret och det tog stopp. Denna färd var hennes första för oss synliga och man undrar just hur länge hon övat i smyg. Det var liksom inte ett par decimeter utan snarare två meter.

Och så en syskonlikhet. Ni som känner oss minns kanske att Filip alltid rotade innanför min tröja under en period, dock lite mer åt ettårsåldern. Häromveckan visade Vilma ett liknande drag. Vi var på badhuset. Där träffade vi på min frisör och plötsligt, där jag stod i min bikini med Vilma i famnen så kände jag hur en liten hand beslutsamt drog ena bikinikupan åt sidan och attackerade kupans innehåll med öppen mun. Jag drog illa kvickt bort lillan, lätt generad, medan min frisör höll på att skratta ihjäl sig. Lilla tjejen – med maten så nära kunde hon nog helt enkelt inte låta bli att visa att hon minsann kunde ta för sig själv! Jag rotade fram en rånbit till den hungriga och förmanade Vilma att så gör man inte. Vilma bara skrattade glatt och jag insåg med ens att det nog inte går att uppfostra en 8-månaders bebis utan skrattade i stället tillbaka åt min lilla skatt.

Det här var en något sen 8-månaders rapport. Ska för min egen skull försöka plita ner något varje månad ett tag framöver för nu händer det så otroligt mycket och det är så lätt att glömma annars. Återigen upplever man att allt bara blir roligare och roligare även fast man varje månad som hittills gått tyckt att just DEN har varit den allra bästa. Att ha dessa små pyren i vårt liv är verkligen det bästa som hänt oss. Ni som går i väntans tider ska veta att ni har något alldeles alldeles fantastiskt underbart framför er!