Uppochnervända morgonen

05.10 visade klockradions röda siffror ilsket när Vilma vaknade för femte gången i natt och snuttade sig fast på mig likt en igel (en natt förra veckan vaknade förresten Erik av att hon låg och tuttade på honom. Lilla gumman, vi höll på att spricka av skratt medan lillan säkert bara haffat första bästa i mörkret, sömndrucken som hon var). Det där med god nattsömn har inte riktigt varit hennes grej sedan magsjukan var på besök.

Frampå morgonkvisten vet man också att det är en hårfin gräns om ett vaket barn inte ska lyckas väcka det andra, eventuellt sovande barnet. Hursom, vid kvart i sex somnade hon om och tror ni inte att sekunden efter jag lagt på henne täcket, då hör man en kraxig stämma från rummet bredvid ”Viiilma, här ä jag! Viiilma, nu kommer jag till dig!” Skit också. Med ögonlock så trötta att de knappt var öppna såg jag det vitblonda morgonrufset komma springande för att sedan hoppa upp i sängen och dunsa ner bredvid Vilma. Och abrupt uppväckta Vilma, hon skrattade så hon nästan tjöt åt sitt trevliga sällskap. Jag och Erik, som nu hade tittat ut från toan försökte få Filip att förstå att det fortfarande var natt och att ALLA sover den här tiden. ”JAG sover inte”, konstaterade lilleman nöjt och vi kunde bara hålla med. Snälla Erik tog sen med sig båda piggelinarna ner när han skulle äta frukost och jag fick en halvtimmes sömn till. Värdefullt, skulle det visa sig. Sen kom han upp med en nästan sovande liten tjej i famnen innan han skulle åka. Inte så konstigt, hon hade ju varit vaken sen fem… Filip satt och tittade på nya favoriten Mekar-Micke nere i soffan och jag lyckades söva lillan ganska snabbt. Men i samma ögonblick som jag la ner henne i sängen hördes plötsligt elefantliknande ljud i trappan. Det är inte sant! Men jo, Filip hade fått för sig att det var otäckt där nere och ville ha sällskap. Jag hyssjade och viftade så tyst och försiktigt jag kunde och Vilma var nu endast halvsovande med himlande ögon. Då nös Filip så hela rummet skakade och sen kom efterskalvet i form av tutten som flög ut med luften och landade på golvet. Jag vet inte vems ögon som var störst. Mina uppgivna, Filips förvånade eller Vilmas klarvakna.

När klockan var åtta var vi alla påklädda och iordninggjorda. Frukosten var avklarad för länge sen. Sängarna var bäddade. Diskmaskinen urplockad och iplockad. Massor av torr tvätt vikt. Massor av ny tvätt hängd. Massor av ny tvätt ilagd i tvättmaskinen. Världens största kopp kaffe hade tagit plats i min mage och vi hade bläddrat i tidningen. Nu var det dags för trolldegs- och ritpyssel vid köksbordet och det kändes som om en av de längsta dagarna någonsin bara precis hade börjat.

Nu är klockan snart två. Förmiddagen bytte köl och blev riktigt mysig, om än lång. Nu hade jag turen att få båda de små att sova middag samtidigt och aldrig har jag nog behövt det så väl som i dag. Faktum är att det vissa dagar kan vara en riktig räddare. Att få den där halvtimmen/timmen för sig själv, hämta andan och samla lite nya friska krafter till eftermiddagen.

Nu låter det kanske som att tvåbarnsmammalivet inte är något vidare, men det sa jag inte. Jag ville bara få fram att det vissa morgnar (i synnerhet morgnar) kan ha sina baksidor.

”Puss på dig lilla mamma. Du är duktig och snäll”, sa Filip innan han somnade för en stund sen och vips, så var jag världens lyckligaste tvåbarnsmamma igen :)