En seger… och en till

Vi är nu åter hemma efter några härliga dagar i ett ömsom regnigt, ömsom soligt men lika mysigt som vanligt – Skåne. Resedagbok med bilder dyker upp så fort jag får tid mellan pott-tränande Filip och mammig/pappig Vilma som vänder underläppen till ett uppochnervänt U så snart vi försvinner utom synhåll :)

Jag måste bara berätta att idag har lilla fröken Vilma för första gången i sitt liv ätit upp en hel stor matburk. Visserligen en 6-månaders men ändå! Ni anar inte vilken seger detta är och vi hoppas innerligt att det inte var en engångsföreteelse. Jag vet att det står i all världens barnböcker att man aldrig ska visa för stor uppmärksamhet mot barnet när det gäller maten, typ ”Åhh, vad duktigt du har ätit nu!”. Men det sket vi fullständigt i idag. Vi drog i stället på med det riktigt tunga artilleriet och klappade händer och hurrade och Filip avslutade efter hurrandet med sitt sedvanliga ”Gattis Vilma – på födelsedaaan!” Gulle han :) Och Vilma, hon tittade förskräckt på oss tokiga tre och darrade nästan en sväng med läppen innan hon bestämde sig för att skratta med.

Det här med maten har varit ett kämpande och att ge henne något med lite större bitar i är inte tänkbart ännu. Ren puré är det bästa och gärna det, bara hon äter. Med sina 7,7 kilo och 67 centimeter vid nio månader blev hon av bvc-sköterskan förra veckan klassad som en ”nätt och näpen liten nio-månaderstjej med en sex-månaderstjejs kroppsstorlek”. Hon må inte vinna priser för sin storlek men ni ska tro att hon vinner våra hjärtan – varje dag. Lilla, lilla gumman.

Och så Filip. Pott- och tutt-träning står på schemat. Dock inte helt samtidigt för då lär nog båda gå åt skogen. Vad beträffar tutten är slutmålet 3-årsdagen men med en kraftig neddragning av användandet nu till när han ska sova och när vi åker bil. ”Mamma, jag är sååå tött”, gnydde han efter förmiddagsfrukten i dag. En av de tider han normalt sett är som piggast. ”Jag MÅSTE ha min tutte”. Det skrämmer mig en aning att en så liten människa faktiskt kan vara så slipad… hur ska detta sluta?

Blöjan hade vi tänkt avvakta med tills intresse började visas och det gör det – ibland. Vi har testat lite i sommar men inte kört på för hårt eftersom vi vetat att vi ska vara en hel del på vift och inte velat stöka till det för mycket. Nu ska vi hålla oss hemma så idag var första helt blöjfria dagen sånär som på middagsvilan. Efter två snabba byten innan lunch har det sen inte hänt en enda olycka på hela dagen! Så duktig! Nu vet vi ju att det kommer komma en hel uppsjö av toppar och dalar men oj, så taggade vi blev att fortsätta. Sen har han nog kissat (om endast en droppe vissa gånger räknas?) en 30 gånger och gjort det andra (och här behöver känsliga läsare inte fortsätta, resten skriver jag enbart för eget komihåg i framtiden för att det var lite gulligt) två gånger. Ena gången blev det ”en blomma till mamma” och andra ”en ooorm”, och strax därefter ”en till ooorm”. Väldigt konstnärligt med tanke på ämnet... ;)

Vi får se hur det fortsätter. I morgon är en ny dag och kanske gör han istället då åt hela nya minikalsongförrådet.