Semesterdagbok – Skåne

Dag 1 – Blixtar och dunder, ett annorlunda fik och två fräna skåningar
Uppe tidigt som sjutton var vi förra fredagen och lyckades faktiskt tassa omkring utan att väcka de små och därmed fixa i ordning oss och den sista packningen ut i bilen innan det var dags för frukost. En förväntansfull Filip som oavbrutet pratade om att ”bo på hotell” och ”äta hotellfrukost” var på sitt allra bästa humör medan Vilma redan innan vi lämnade Småland plötsligt kom på att hon inte längre tyckte om att åka bil… Det har hon inte gjort på hela resan förutom de stunder hon sovit och det har krävts en stor dos lekinsats från mig som mestadels suttit där bak för att hon inte skulle spränga ljudvallen. Första stoppet blev lunch i Kristianstad innan vi for vidare mot slutdestination ett – Kivik.

Det var nu tredje gången vi var där och vi är sannerligen förlorade åt det gröna böljande landskapet, äppelträden i spikraka led, de vackra vita kyrkorna som dyker upp lite varstans och doften av hav. För fyra år sedan var vi där själva, Erik och jag. För två år sedan hade vi en liten Filip med oss och nu även en liten Vilma. Så nu är vi alla inblandade i det skånska paradiset. Filip har till och med lagt sig till med ett och annat ”jaaaooo”, i stället för ”ja” när han pratar :)

Till ackompanjemang av blixt, dunder och spöregn fikade vi på superfiket Annorlunda, där man äter så mycket kakor man vill. Vilma var mest intresserad av den gammeldags virkade duken med hål, lagom stora för hennes små fingrar och det var som att dras två år tillbaka i tiden då hon nästintill drog ner så mycket som fanns på bordet precis så som Filip då gjorde. Filip, nu med mer smak för kakor än dukar, roffade hursom åt sig av alla sju sorter och lämnade ett fat med sju sorter när vi åkte därifrån. Var och en av dem med små, små bett i.

Sen överraskade älsklingen med ett stopp utanför en alldeles underbar inredningsbutik i Simrishamn – Urban Living. Strikta stringhyllor, fatboys i alltför många lockande färger, virrvarriga skärbrädor, en barnavdelning som drog i mig som en magnet och så på det tyger. Massor av tyger, det ena snyggare än det andra. Besöket i affären blev faktiskt otippat kort då de inte hade fått ordning på sin ventilation och vi efter några minuters jagande efter blivande-3-åring-som-suttit-i-bilen-hela-dagen-och-inte-kunde-vara-still-en-sekund-ens-bland-glasvaserna, nästan smälte bort i den kvava åskvärmen. Särskilt efter blickarna från fräna-killen-och-tjejen-i-kassan-som-nog-inte-någonsin-sett-ett-barn-i-sin-affär-och-tydligt-visade-sitt-ogillande-med-fräna-blicken-bakom-fräna-glasögonen-under-fräna-luggen. Hade de inte varit så jädrans fräna hade jag kanske gått därifrån med snyggaste krokarna till Filips och Vilmas rum men jag köper dem nog hellre någon annanstans…

I det lilla charmiga rummet med blommiga tapeter och snedtak under vitmålade takbjälkar åt vi skaldjurscrépes från Buhres Fisk i Kiviks hamn med sammandrag från OS-invigningen surrande i bakgrunden. På natten sov vi alla fyra i samma säng. Mysigare kan det knappast bli. Särskilt som natten var den mest sömnfyllda på lääänge!

Dag 2 – Matmissar, näsdopp och byte från öst till väst
Vid frukostbuffén uppstod språkproblem. När jag frågade den unga, söta tjejen om jag kunde få värma lite grötvatten fick jag en rynkad panna och ett bräkande och helt oförståeligt svar tillbaka. Efter några rundor ”Va?”, ”Ursäkta?” och ”Vad sa du?” hörde jag äntligen vad hon sa. Hon upprepade tydligen min fråga och trodde jag ville ha en vattenkanna. Nog är jag smålänning men såvitt jag vet inte med en utpräglad dialekt. Vi vet fortfarande inte om tjejen vid frukosten var skånsk eller dansk, och man brukar oavsett vilket förstå dialekten, åtminstone efter en stund men inte denna gång. Och hon förstod ju inte mig heller…skumt. Är jag så otydlig tro?

Åskvädret var bortblåst och en blå himmel med strålande sol mötte oss på väg till bilen. Vi stannade till vid Vitaby Kyrka som vi alltid gör. Något av det vackraste vi sett. Både kyrkan i sig, läget och utsikten mot havet. En riktig drömkyrka för bröllop faktiskt… Sen bar det av mot Kiviks Musteri och till vår glädje stod reklamen för ”Kiviks Frukstund” kvar och vi kunde ta en reprisbild på Filip – två år senare och även ett på lillayster! Vi lyckade precis knöla in ett flak av favoritcidern med äpple/flädersmak i den fullpackade bilen innan vi for vidare ner mot Simrishamn för något försenad lunch.

Försenad lunch med två små innebär att man tar första bästa ställe och vi tänkte att hamnen ju måste vara perfekt. Den visade sig vara perfekt om man ville äta lunch tillsammans med tvåhundra retliga getingar och dessutom köpa mat av en ickelyssnande tonårstjej som mest pratade med den andra tjejen bakom disken. En kebab och ett glas vanligt kranvatten löd min enkla beställning och en stund senare (efter att Filips gaffel blåst i vattnet, Vilma viftat en klick laxpuré i mitt knä och Erik, eftersom matstället inte tog kort tvingats rusa till bankomaten och hamnat som nummer 10 i kön ) stod en burk mineralvatten och en kebab dränkt i tomatsalsa framför min näsa. Jag tycker inte så mycket om tomatsalsa och dum som jag var tänkte jag aldrig på att det nog bara är vi i kebabriket Småland som är vana vid kebabsås baserad på naturell yoghurt och inte den ”äkta” varianten. Då drog jag faktiskt en liten (eller i ärlighetens namn rätt rejäl...) ramsa och Filip erbjöd mig genast en sked av hans potatismos... Tänk vad snabbt de kan ändra ens humör, de små underverken!

Med medköpt fika från ett mysigt ställe gick vi den numera välbekanta stigen ner mot det som för oss är Sveriges vackraste strand. Knäbäckshusen. Det var fler än vi som tyckte det. Så pass att de valt platsen för en av sina livs viktigaste dagar. Inte mindre än fyra brudpar såg vi, varav ett vigdes på kullen precis över stranden när vi gick förbi! Efter snabbfika med getingsällskap ville Filip agera nakenfis och det dröjde inte länge förrän vår lilla skatt stod på näsan i vattnet. MED näsan i vattnet och därmed vatten i näsan. Efter en stunds övertalning att havet inte var farligt kom plaskviljan tillbaka och vi fick vår stund vid havet även detta år.

Med inplanerade sovstunder passade vi på att köra vidare på vår Skånetripp. Från östkust till västkust och ett om möjligt ännu blåsigare Helsingborg. Efter incheckning av alla (även en förväntansfull Filip fick checka in sig och Vilma vid egen disk och därmed få varsin present), gick vi till vårt rum som visade sig ha utsikt mot Danmarksbåtarna. Bara ett stenkast från vårt fönster. Vilken lycka, tänkte vi men det visade sig dröja nästan ett helt dygn innan Filip förstod att det var båtar. Han trodde nog att alla lastbilar körde in i ett stort parkeringshus!
Utsvultna, särskilt jag efter min lunchmiss, gick vi och köpte med en stor, god pizza till rummet. När jag öppnade locket möttes jag av doften av något jag bara inte kan äta – parmesanost. Och det var inte lite heller… Det mesta kan man ju faktiskt äta även om man inte tycker om det men just denna ost fixar jag inte. Lördagens matcirkus slutade med att jag tryckte i mig en kycklingbaguette från Pressbyrån :)

Dag 3 – Bus i fabrik och Stora båtar

Efter ännu en natts ovanligt god sömn vaknade vi till högljutt regnsmatter på rutan. Filip tyckte det lät som om någon poppade popcorn. Underbar hotellfrukost följdes av inpackning i bilen och vi som första familj utanför ett ställe som inte ens hunnit öppna när vi kom. Sådant händer vanligtvis inte oss och det är därför jag överhuvudtaget nämner det här. Vi var först! Busfabriken vi steg in i var något av det roligaste vi någonsin gjort. Att se sitt barn så genomlyckligt och så till på köpet ha sådär riktigt tokkul själv är en bra komination! Även lillan tyckte det var ett roligt ställe bland de mjuka kuddarna och prassliga sakerna som var tänkta för små.

Utmattade vilade vi sen middag i mjuka hotellsängen innan vi klev på den stooora båten med annat land i sikte. Filip hade fortfarande svårt att förstå att vi var på en båt men väl vid fönstret såg han vattnet under och gick med på att tro oss. I Danmark var himlen öppen och vi slank bara som hastigast in på ett fik innan vi tog en båt tillbaka igen. Just med Helsingör är nästan det mysigaste själva båtresan. Och godisshoppingen förstås.

Denna kväll tog vi det säkra före det osäkra och åt i hotellets restaurang.”Barn äter gratis” är ett smart sätt att locka barnfamiljer på. En mycket trevlig servitör försäkrade Filip om att en överraskning skulle komma om han åt ordentligt av sina köttbullar och efter att lilleman proppat kinderna fulla sa han med viktig min, dramatiskt tonfall och förväntansfulla ögon, ”Jag vååågar inte äta mer. Jag är så aaavundsjuk”. Först förstod vi inte alls men sen gick det upp för oss att orden blev lite fel. ”Vågar” brukar han ibland säga i stället för ”orkar”, så översatt menade han egentligen: ”Jag ooorkar inte äta mer, jag är så nyyyfiken”. Plutten då. Så stor men ändå så liten. Inte helt otippat hette överraskningen glass och därmed vann servitören Filips hjärta för kvällen :)

Dag 4 – Hemresedag med tokshopping och jättevurpa
Väla Köpcentrum stod på schemat sedan vi lämnat vårt hotellrum och styrt kosan från innerstan. Det är så skönt att komma till ett köpcentrum när de öppnar och man kan strosa runt ett bra tag utan trängsel. Vi hade dessutom värsta shoppingturen med oss. Filip har växt ur så gott som alla sina långärmströjor och även lillan behöver mycket nytt till hösten. Så kära bekymmer :) Kasse efter kasse lastades under vagnen och Filip var alldeles överlycklig. Ända tills vi kom till skoaffären och han klättrade upp i tåget som stod där för att strax därefter slinta med foten och falla med huvudet före ner på stengolvet… En tunn heltäckningsmatta var det enda som skyddade lillemans panna från det hårda och först var vi rädda att han fått hjärnskakning eftersom han aldrig hann ta emot sig med händerna. När ett så pass gammalt barn är så ledset så länge som han var, då förstår man att det gjorde riktigt ont. Lite hamburgare i magen gjorde dock susen och nu är ett svagt blåmärke det enda som påminner.

Att vara med familjen är det bästa som finns och våra små tripper blir alltid så mysiga. Jag är så tacksam över att jag är så lycklig att jag nästan spricker :)