Vilmas supervecka – 9 ½ månad

Jag har inte hunnit blogga den senaste veckan och orsaken till det heter Vilma Anna Emilia. Hon har bråda dagar nu vill jag lova. På bara några dagar har det hänt mer i hennes liv än det gjort på flera månader. Vilken tjej, vilken vecka och vilken måndag!

Mellan frukost och lunch förra måndagen hände följande:

- Tand nummer fem och sex kikade fram, de två tänderna bredvid framtändena uppe (de två framtänderna gick igenom på hennes niomånadersdag).

- Hon lärde sig vinka, dock inte med böjda fingrar utan mer åt Silviavinkningshållet.

- Plötsligt under frukosten hörde vi någon viska ”titta” och bara en stund senare ”tutte”, även det viskande. Skrattade och trodde på slumpen men efter det har hon sagt (viskat) dessa ord flera gånger dagligen, i synnerhet ”tutte” som hon dessutom säger när hon ser den eller vill ha den.

- Hon ställde sig upp mot Eriks ben, fick blodad tand av denna premiär och försökte strax därefter resa sig mot ett bordsben vilket hon missbedömde och skaffade sig första bulan i pannan av.

Dagen efter när lillan vaknade och jag frågade om hon sovit gott hördes ett viskande ”gott” till svar och därmed kunde det femte ordet i hennes ordförråd läggas till listan efter ”mamma”, ”pappa”, ”titta” och ”tutte”.

Annars har hon de senaste veckorna sysselsatt sig mycket med att ta sig fram genom att försiktigt hasa på rumpan. Kanske har detta kommit logiskt av att hon nästan aldrig sitter på vanligt sätt med fötterna framför sig utan oftast på knä med benen bredvid sig, åt sidan. Ibland välter hon över på mage och börjar åla – baklänges, vilket alltid får henne att börja gråta eftersom hon gör det med fart men det retfullt nog går åt fel håll…

I går kom dock kryppremiären! Inte med alla fyra i marken utan med ett ben under sig men vad gör väl det, framåt går det i alla fall! Hon står också själv i några få sekunder utan att vi håller i henne men detta avbryts oftast snabbt av att något intressantare roffar åt sig hennes uppmärksamhet som till exempel en smula som ligger under henne på golvet.

Det roligaste Vilma vet och det säkraste sättet att få henne att skratta är när någon, inklusive henne själv, nyser eller hostar. Då skrattar hon högt, rynkar den lilla näsan och visar alla sina risgryn till tänder. För att inte tala om när någon snyter sig! Då skrattar hon så hon får hicka.

Favoritleksaken är stora klossar i fina färger och även burken man lägger dem i som är vansinnigt kul att säga ”öööh, öööh” i. Och så älskar hon knappar i alla dess former och var de än sitter. På byxor, tröjor, leksaker…

Hon är en charmerande liten människa som nästan alltid är glad och som på bara några veckor börjat formas mer och mer från liten bebis till liten minitjej. Vilka lyckans ostar vi är som är hennes och som får ha henne hos oss och dela våra dagar med…!

Och så lite bilder som får kompensera senaste tidens "bloggslarv" :)

Med på tok för stor mössa i på tok för stor vagn.
Premiär i Brio Racen, dock bara högst tillfälligt på A6 häromdagen. Vilma såg skeptisk ut mest hela tiden och vinglade än åt höger, än åt vänster. Den får nog vänta ett tag ännu.

Deg i kinderna?
Nejdå, bara ett arv från mamma. Och nu menar jag inte att jag i dag har kinder av denna kaliber *harkel*, men visst finns där en viss grad av äppelkinder hos mig fortfarande :) Hemma hos farmor och farfar förvandlade farmor Vilma i går till liten bagerska med jättegammalt förkläde och sjalett. Det är ett under att ögonblicket hann förevigas då två små händer snabbt försökte slita av huvudbonaden samtidigt som händernas ägarinna tryckte in halva förklädet i munnen.

Konsten att spela med rumpan.
En paff liten dam lyckades i morse ta sig upp på pianot och få på knappen som sätter igång värsta potpurrit. Volymknappen hamnade på max medan tempoknappen hamnade i botten och spelade alla låtar i slowmotion. Vilma dansade och guppade allt vad hon kunde, dubbelt så snabbt som musiken. Minen är förvånad - "får man liksom göra såhär?"

Drömmer söta drömmar...
Om mat, leksakerna eller kanske Filip och kompisen Adam som för en lång stund fångat hennes uppmärksamhet där de hoppat och skuttat omkring i den stora lekparken? Som en stoppad liten korv däckade lillan till sist med ena luvan utstucken som ett knöligt extraöra. Inte mycket är mera rofyllt än ett barn som sover.