Snart 11 månader och livet leker

Tiden springer iväg och alldeles snart kan lillan bocka av 11-månadersdagen i almanackan. Nedan följer en beskrivning av lilla Vilma – som hon är just nu… (och jag frossar i att dokumentera, förstår om inte alla är intresserade men då är ni välkomna tillbaks i morgon för ett mer neutralt inlägg ;) )

Hon är underbar. Ett litet solsken så gott som hela dagarna, åtminstone så länge man befinner sig i samma rum. Det där med att bara vissa korta faser är så under första året stämmer inte riktigt här. Vår lilla har varit sådan ända sedan hon var fyra månader… men det är charmigt också (även om det skulle vara kul att någon gång hinna springa och kissa utan en förtvivlad liten tulta krypandes efter sig, så småningom uppdykandes i dörröppningen med krokodiltårar på kinderna och rynkan mellan ögonen som vittnar om att hon faktiskt känner sig övergiven när jag går ifrån henne sådär).

När någon hon tycker om tittar på henne eller pratar med henne skrattar hon sitt allra gladaste genom att rynka lilla näsan, böja huvudet bakåt och visa alla sina små risgrynständer – sötare blir det inte och jag försöker så ofta jag kan fånga det på bild. Lyckas jag ska ni få se…

Äter äntligen bra, nu till och med 8-månadersburkar med större bitar. En jordskredsseger känns det som :) Äter dessutom glatt det mesta utom fisk som hon fäller ett par missnöjda tårar åt i början men sen ändå snällt tar emot.

Favoritsysselsättningen på dagarna är att ta sig fram till saker att ställa sig upp mot och sen står hon där, rynkar näsan och tycker livet är toppen. Att ta sig ner till sittande igen tar en bra stund då hon krånglar och fixar för att proceduren ska avslutas snyggt och hon inte ska ramla. I veckan tog hon även sina första stapplande längs med vardagsrumsbordet för att nå den åtråvärda tevedosan.

Det jag ska skriva nu borde jag kanske egentligen inte yppa högt så jag viskar…*hon sover bra. Skitbra till och med*. Det gjorde aldrig storebror så vi vaknar lika förvånade och tacksamma varje morgon efter hennes så gott som alltid ”hela nätter” från ca 19.30-07.00, ibland till och med ännu längre. Dock flytt över till vår säng för lite morgonamning vid femsnåret men då somnar hon allt som oftast om direkt. Sådär, nu var det sagt och det skulle inte förvåna mig om det vänder redan i morgon bara för det. När det gäller sånt här kan jag vara skrockfull.

Senaste ordet är ”puuusch” och då får man en riktigt blöt och god - mitt på munnen.

Älskar sång. Även min fantastiskt nog, och man hinner knappt börja på favoriten ”Klappa lilla magen”, förrän hon genast drar till med slutklämmen och spelar på läppen. Häftigt egentligen vad de snappar.

Syskonkärleken är på topp för det mesta. Filip är en kramsjuk storebror som gärna sätter sig på golvet, drar henne till sig och kramas. Vore det bara för honom så skulle de nog kunna sitta där ett bra tag men Vilma har ju ganska många järn i elden och knixar sig snart ur storebrors armar för att...utforska det där vita bakom byrån. För visst är det en alldeles oupptäckt sladd som sticker fram där...? Annars kanske kärleken egentligen är som allra störst från lillasysters sida. Hon följer Filip som en skugga och sitter gärna nära honom. Filip i sin tur verkar ganska nöjd över sällskapet förutom när han leker med sin tågbana och hon snor räls. Något som kom i och med krypandet. Då kan man höra en irriterad ton: ”VIIILMAAA, du fååår inte… du förstååår inte det här!” Sekunden efter hör man ett ynkligt snyftande från tillrättavisad lillasyster som alltid blir ledsen då just Filip säger åt henne. Då brukar han krama henne och med mjuk bebisröst pipa ”Inte va lessen lilla gumman. Du får leka med den här i stället”. Har hon tur då så får hon en legobit. En liten legobit. Har hon otur får hon locket till en av hans leksakslådor. Räls och tåg, det får hon inte.

Och så vinkar hon. Och vinkar och vinkar. Och klappar händerna. Gärna samtidigt som hon skakar på huvudet för att snabbt därefter nicka. Och så peka samtidigt som hon viskar ”Tittaaa!” Ibland drar hon hela registret på en gång. Avslutar hon sen med rynk-på-näsan-skrattet, ja då är hon så mysig och fin att jag nästan spricker av kärlek och lycka över att få vara hennes mamma.