Sanktaaa Lucia…

Jag tror inte ett öga var torrt. Mina fällde i alla fall både en och två tårar - av moderskärlek och såklart av stolthet att för första gången se sin ljuvliga lille pepparkaksgubbe komma gåendes i fint lucialed (utan oss också, det är en märklig syn som man inte alls är van vid). Ett lucialed med cirka 10 lucior, en massa tomtar, ett par pepparkaksgubbar, 2 stjärngossar och en tärna med tomteluva och rött luciaband kring midjan som nog haft en del beslutsångest om vad hon skulle vara.

När vi gick om en liten näpen lucia på väg bort till dagis sa Filip ”En SÅN vill jag också va´ mamma. Jag vill inte va´pepparkaksgubbe. Shit, tänkte jag. Nu skiter det sig. Jag lovade snabbt att han skulle få vara lucia hemma och då accepterade han genast sin dräkt för dagen.

Filips dagis har tydligen alltid luciafirandet utomhus för att minska ner på smittorisken av allehanda taskiga baciller såhär års, vilket är en sund tanke. Dock har jag tänkt att det ju är mysigare inne. Detta tar jag dock tilllbaka idag. Helt och hållet. De goda vädergudarna var nämligen regissörer dagen till ära. Riktigt bra sådana dessutom som fixade fint snöfall från lunchtid som vid fyra lagt sig så marken var alldeles vit. På utegården stod ljuslyktor i hundratal längs med gången och i träden runt lilla scenen hängde ännu fler och lyste upp i vintermörkret. Ännu mer lyste dock alla de förväntansfulla barnaögon som snart skulle visa upp sig för sina nära och kära...

I samma sekund som luciasången var avslutad, de drygt 50 uppstoppade lussefigurerna tagit sina platser och en fröken tog ton till nästa sång dånade ett lågt flygande flygplan precis över oss. ”ETT FLYYYGPLAN!”, vrålade Filip och kompisen Melker med sina höga röster, bakåtlutade kroppar och armarna upp i luften. Sen gjorde hela luciaföljet detsamma och sången fick sjungas om från början. Strax därefter upptäckte Filip oss vid staketet precis bakom honom vilket var lite olyckligt för sen kunde han inte låta bli att göra några småärenden bort till oss. Och sen kunde han inte låta bli att kolla in strålkastaren på mycket nära håll så fröken fick sätta honom i knät, men vad gör väl det? Tre år och lussepremiär. Då finns det helt klart en del som måste kollas :)

Det här var det mysigaste och sötaste jag sett på länge. Så duktiga små barn som sjöng för fulla halsar och visade upp vad de lärt sig. Och så duktiga fröknar som ordnat allt så fint. Efter lite värmande glögg och en pepparkaka bar det hemåt för upptining av frusna fingrar och tår. En stor upplevelse rikare.