Gnistrande snö och pulkapremiär

I går vaknade vi till en sådan där fantastisk vinterdag vi inte har många av per år här i södra änden av landet. Ett nyfallet snötäcke ackompanjerat av klarblå himmel och strålande sol! Ut packades två michelinformade barn och en lika påbyltad mamma för en förmiddag ute i kylan. Filip, som varit ganska snöskeptisk de två senaste åren har nu bytt köl och älskar det vita som får honom att fara fort nerför pulkabacken. För att inte tala om hur kul han tycker det är att ta sin gula lilla spade och skotta, precis som pappa brukar göra. Och gudnåde den som råkar ”finskotta” hans område… Festligt är vilken dålig uppfattning en 3-åring fortfarande har (i alla fall vår) när han sitter i pulkan och den plötsligt svänger tvärt. Ingen som helst förmåga att försöka parera utan platt fall ur pulkan med ansiktet i snön vilket leder till en förfärad Filip som gråtande frågar VARFÖR mamma gjorde så…!

Vilma, hon satt som förstelnad vid sin pulkapremiär. Rörde inte en fena på 45 minuter. Blick stilla och fascinerad satt hon där i stället som en röd liten prick, med matchande näsa och overall ;) och blickade ut på den stora, vita världen… Sen kom hon till slut på att kroppen faktiskt fungerade även i en pulka och ganska snabbt gick hon samma öde som storebror till mötes – med ansiktet i snön. Dock blev reaktionen en annan hos tuffinglillasyster som i stället fnittrade förtjust och pruttade med munnen så snön sprutade.

Erik gjorde bara ett snabbt gästspel på jobbet i går för att sen vara ledig tillsammans med oss resten av veckan. De andra är nu ute på nya pulkaäventyr i ett väder som inte är fullt så strålande som det i går. I dag viner det i träden, himlen är grå och stora snöflingor virvlar omkring i luften. Men härinne är det varmt och skönt! Nya ugnen värmer just nu köket och dagens lunch. När denna är avklarad ska jag testa om den klarar av att grädda frallor lika bra som den gamla. Städningen som svischat bort alla julspår är just avslutad och hörnet där granen stod gapar nu tomt. Tavellisten i hallen saknar sin knubbiga stjärngosse och alla vackra änglar har svävat ner i jullådan tillsammans med runda och smala tomtar. Filip fällde en tår åt det hela men blev glad igen när han såg vilket återseende jag fixade för alla i jullådan. Saker som inte ”setts” på flera veckor blev överförtjusta åt att se varann igen och när jag förklarade att de nu ska leka med varann till nästa jul, då blev allt bra igen :)

Julig som jag är tycker jag det känns lite tomt, även fast vi pyntar ytterst sparsamt. Det är nog mest granen med dess milda sken jag saknar. Det enda som vittnar om vilken tid på året vi just passerat är nu stjärnorna och ljusstakarna i våra fönster. De får faktiskt lysa upp vintern några dagar till…