Först ut att bli klar var min röda. Till lillemans förtret. Läppen darrade märkbart då han var snubblande nära med bara ett ben efter mig… Och lika ledsen som han blir över att förlora, lika starkt skiner lyckan om honom då han vinner. Lilla gubben, tre och ett halvt och med en stark vinnarinstinkt. Det är inte alltid lätt att hålla sig för skratt då han på ett så snyggt sätt som möjligt försöker fuska genom att till exempel vända tärningen till rätt antal prickar och försiktigt lägga den ner i stället för att kasta.
Att spela spel är både kul och säkert nyttigt då de små får lära sig att det kan vara roligt även om man förlorar (säger hon som enligt säkra föräldrakällor hade ett sjujäkla spelhumör som liten. Farligast var jag tydligen på minigolfbanan där klubbor svingades och bollar kastades i stundens hetta…).
Lusen är i alla fall hett härhemma just nu och när Filip väl hade knåpat in det sista gula benet ville han inte ta isär sin lus utan den har sovit bredvid honom i natt.
Även Mix-Max, spelet där man ska para ihop rätt hatt, ansikte, kropp och skor till en figur, är jätteroligt. Och där får lillasyster också vara med – i lag med mamma. Ibland stjäl hon dock tärningen och vägrar lämna den ifrån sig men annars sitter hon och plockar och fixar med korten och känner sig säkert jättestor!
Nu kom Filip precis ut i köket med Lusenspelet igen. ”Idag har jag en jättebra idé, mamma och pappa. Vi hoppar den där tärningen och spelar ändå...” Gårdagens förlust tog nog hårt :)
2 kommentarer:
Har också börjat spela lusen efter att sonen fick det på 4 års dagen! Stor nostalgi och svårt att förlora :)
Sötaste lille Filip!
Är övertygad att det är jättebra för barn att dels spela spel naturligtvis men också få lära sig att vinna OCH förlora.
Blir så arg på föräldrar som alltid låter sina små vinna för att göra dem glada. Inser de inte vilken björntjäsnt de gör sina barn?
Kram
Skicka en kommentar