Vecka 35 – Värkar…

I går kväll vid halv elva gick Erik ut till förrådet och hämtade väskan. BB-väskan. Jag försökte hålla mig kolugn och packade noggrant ner lite saker. Sen satt han där med telefonen i handen och frågade om han skulle ringa in till förlossningen. "Nej", sa jag. "Vi måste sova. Jag förtränger det i stället". Då hade värkar kommit var femte minut den sista halvtimmen. De satt inte i länge men de var helt klart mer än vanliga sammandragningar. De gjorde ont. Av den kalibern att man drog sig till minnes att just det, det är så här det känns ja… Och det är inget man förtränger.

Redan efter lunch i går kom tjyvtjockheten och det onda smygande med det. Att jag sen på grund av flyttad bussrutt blev tvungen att springa till bussen gjorde nog inte saken bättre och när jag kom hem kände jag mig rätt dassig. Kvällen var lite upp och ner och slutade alltså med lite mer regelbundna känningar vilket fick hjärtat att nästan slå över några slag. Jag vill ju så gärna att liten därinne stannar ett tag till. Det här är ändå en hel vecka innan Vilma kom och hon var ju inte så pigg då. Och så skulle jag så innerligt gärna vilja hinna vara ledig ett litet tag innan det är dags. Vila, samla krafter och ladda. Jag känner mig faktiskt inte riktigt redo ännu. Och att få vara ledig lite innan skulle också vara premiär för mig då Filip och Vilma ju haft så bråttom att jag aldrig testat på det innan.

Hursom, vid tolvsnåret vågade jag mig sen i säng då det lugnat sig och sen fick jag sova hela fyra timmar innan jag vaknade av nästa ont – utan att sen somna om… Helt fantastiskt är det dock hur kroppen just nu håller på att ställa in sig på mindre sömn för en tid för jag har varit förvånansvärt pigg i dag. Sen är det galet mycket på jobbet nu de sista dagarna så kanske har jag bara inte hunnit känna efter.

Ja, vi får se hur det blir. Sedan i förmiddags har läget åter varit lugnt och jag kommer säkert, mot alla odds, gå över den här gången bara för att ingen – inklusive mig själv – tror det.

Nu var inget av det här det jag egentligen skulle skriva om för att beskriva den här veckan. Nej, jag skulle i stället för eget minnes skull berätta att mina värden vid senaste barnmorskebesöket var bra. Magen var vid mätning något mindre än vad den varit med Filip och Vilma i samma vecka (otippat då den KÄNNS mycket större). Magen är proppfull av bebis sa hon och jag är helt beredd att hålla med. Det känns verkligen som om liten därinne börjar få ont om utrymme. Jag har gått upp 8 kilo, ganska exakt som med Vilma i samma vecka. Och så har jag mått så himla bra i värmen! Många har frågat och nästan tyckt synd om men jag har verkligen inte klagat. Trodde jag skulle tycka det var jobbigt men då jag tack och lov ännu inte svullnat någonstans så har jag känt mig som vanligt med enda skillnaden att jag för varje dag nu på slutet blivit tröttare, och tröttare, och tröttare… Och där har nog värmen ett finger med i spelet. I stark kombination med graviditetsvecka 35, två små gryn här hemma, ett heltidsjobb och aldrig mer än sex timmars sömn per natt. Har ställt mig till med en ny (o)vana att vakna klockan fem och sen inte somna om. Kissnödig, obekvämt hur jag än vänder mig och till på det ett sovrum med tropisk värme. Vaknar också med andnöd, liggandes på rygg (något jag aldrig gör i vanliga fall) och det är ju inte konstigt att andningen blir något ansträngd med jättemagen tryckandes mot ryggen.

Det är frustrerande att plötsligt vara så trött fastän sinnet är så piggt och fullt av energi. Det är helt enkelt kroppen som säger ifrån. Som inte riktigt orkar. Med facit i hand så var det inte någon höjdare att jobba heltid, åtminstone har det inte varit det den senaste månaden. Förmiddagarna har gått bra men efter lunch har den där galna tröttheten kommit. Som inte liknar något jag någonsin varit med om tidigare och den hade nog säkert varit lindrigare med mindre jobb och mer vila. Men vi har ju fixat det. Så här långt i alla fall. Får se om jag reder ut sista arbetsdagen i morgon också…