Smile!

Det har varit på gång ett tag nu. Skymtat förbi då och då. Mungiporna har ryckt men inte riktigt fått till det. De gånger vi har tyckt att NU kom det så har man ganska snabbt insett att det bara var en min för något annat då ansiktet samtidigt ändrat färg vartefter det durrat till i blöjan.

Men i morse, då kom det. Det första riktigt tydliga leendet. Och det var inte att tveka på för det var vare sig snabbt eller flyktigt. När jag satte mig upp i sängen tittade en nyvaken liten pojke intensivt in i mina ögon och då jag med hans händer i mina började prata med lilleman så rynkades först yttepyttenäsan ihop till ett russin och sen sprack hela ansiktet upp i ett leende. Och sen ett till och ett till och ett till. Jag ropade upp Erik som så fort han visade sig fick ett han också. Och Vilma med trots att han i samband med morgonpussen från henne fick hela det morgontjorviga hårsvallet i ansiktet.

Åhh, jag tror att det där allra första medvetna leendet träffade rakt i hjärtat för värmen som spred sig i kroppen har stannat hela dagen. Hjärtat är fortfarande varmt och jag är så galet lycklig över vår fine lille prins. Alvin.