Lilla hjärtat…

Uschanamej vilken konstig dag det varit i dag. Mammahjärtat har gjort så ont så ont för min lille Alvin. Efter en snörvlig natt med många uppvaknanden åkte vi till en mycket trevlig och gullig doktor som gjorde en noggrann undersökning av liten. Urinvägsinfektion uteslöts snabbt då provet inte visade något. Lungorna lät fint och så även pulsarna. Men – lilla hjärtat lät inte riktigt som det skulle… Doktorn hörde ett blåsljud och skickade oss vidare att ta ett EKG. Alvin var en riktig liten hjälte där han låg med sladdar överallt – i över en timme. Apparaten krånglade givetvis och jag tappade till slut räkningen på hur många kurvor den stackars sköterskan tog ut innan hon till sist fick en godkänd. Inte ett ledset pip kom från Alvin som tvärtom verkade tycka om att ligga där med full uppmärksamhet och passade på att visa upp hela registret på vad han kunde för sköterskan. Hickade, pruttade, log och blåste bubblor med munnen. Emellanåt hördes även ett mjukt ”aaa”, eller ”gaaa” från pyttemunnen samtidigt som ögonen ivrigt spanade än åt höger än åt vänster..

Sen var det dags för vägning före och efter att han åt för att se hur mycket han fick i sig. 50 gram visade vågen på efter en bra stunds amning. 50 gram är tydligen vad en nyfödd ska få i sig på ett mål men det kändes inte helt rättvisande att bara kolla ett tillfälle. Förhoppningsvis tog han bara ett mellanmål där… Jag fick frågan om jag har mycket mat. Svår fråga då Alvin ju är så nöjd men såklart börjar man ändå fundera. De undrade också om jag kände mig stressad och även fast jag ÄR lugn utåt sett och med barnen så måste jag erkänna att jag inombords snart svämmar över av saker och måsten som aldrig blir gjorda för jag hinner helt enkelt inte. Stress är ju en faktor som kan minska mjölkproduktionen vilket fick mig ännu mer stressad. Tänk om det är "mitt fel" och att han inte får i sig tillräckligt? Hemska tanke...

Tillbaka hos doktorn igen fick vi veta att han syresatte sig bra och att blodtrycket var som det skulle. Även EKG:et var godkänt vilket ju kändes jätteskönt men blåsljudet hördes likväl och vi väntar nu på att få en tid för ultraljud av hjärtat uppe på sjukhuset. De vill se hur det ser ut, om det förhoppningsvis bara är ett tillfälligt ljud som hörs när han som nu har en infektion i sig.

Och så vikten. På fredag ska vi tillbaka till bvc för vägning och håller då tummarna att det går i rätt riktning. Nu är projekt ”amma tätt” det viktigaste härhemma. Vi ska väcka honom var tredje timme dygnet runt, gärna tätare på dagtid och så ska han förhoppningsvis slurpa sig större. Vi fick stränga order om att inte träffa någon som är förkyld eftersom en förkylning på lilleman nu skulle vara riktigt dumt då han ju inte direkt har något att ta av. Någon diagnos fick vi inte med oss hem. Att blåsljuden skulle ha ett samband med vikten trodde doktorn inte på men kan såklart inte vara säker.

Besöket avslutades med mitt livs första parkeringsbot som hånfullt satt och fladdrade på rutan när vi efter nästan tre timmars undersökningar klev ut på parkeringen. Inget att ens reta upp sig på då parkeringstiden där endast var två timmar och man inte ens kan betala för mer. Och parkeringsvakten gör såklart bara sitt jobb och kunde ju inte veta att jag i den stund boten skrevs satt med mitt lilla barn i famnen. Mitt lilla barn som hade kroppen full av EKG-sladdar. Inte riktigt läge att gå ut och stoppa i mer pengar just då så visst känns det extra grymt mitt i allt att få böter, men men, en världslig detalj i sammanhanget.

Min lilla, lilla Alvin. Mamma älskar dig så och önskar av hela sitt hjärta att ditt lilla hjärta mår bra. Mitt gör det inte just nu. Det värker och ömmar och oroar sig så för dig, min fina lilla skatt…