Oro för liten Alvin

Historien upprepar sig… Vårt yngsta barn är också vårt minsta. Trots fullgången i magen och med en för oss rejäl födelsevikt på 3,4 kg är han nu vid två och en halv månad mindre än vad både Filip och till och med lilla mini-Vilma var vid samma ålder.

Så totalt otippat var det hela när jag i dag lastade bilen full med alla våra barn och åkte bort till bvc. Det har varit ont om tider där på sistone men eftersom Alvin gick upp så fint i vikt sina första veckor så har det känts okej att inte gå dit så tätt. Nu var det fem veckor sedan vi var där och Alvin hade sedan dess bara gått upp 400 gram vilket innebar dykande kurvor på alla håll och kanter. 4,6 kilo väger vår lilla stjärna och slår därmed inte några storleksrekord för sin ålder precis. Och vi som trodde vi skulle slippa viktoro den här gången…

När vår bvc-sköterska såg honom ligga på skötbordet tyckte hon dessutom att han verkade lite ansträngd i sin andning och vi har i helgen vid ett par tillfällen tyckt att han låtit aningens rosslig. Dessutom hade han feber en dag förra veckan och allt detta i kombination med hans bajsande – eller snarare ickebajsande (han håller upp i tvåveckorsintervaller) – gjorde att hon gick efter en läkare som skulle lyssna på honom. Han i sin tur tyckte direkt att en barnläkare skulle titta på honom så i morgon förmiddag ska vi till barnmottagningen i stan. Erik håller i detta nu på att dra loss en urinprovspåse som suttit på en stund. Tydligen är urinvägsinfektion det första de kollar så prov till detta ska med.

Det här var från början en rekordtrött dag med en helt färdig mamma som nu sover alldeles för lite med uppvaknanden en gång i timmen på nätterna. En molande huvudvärk har varit min följeslagare hela dagen och som otrevligt sällskap har en alltmer ömmande kropp slagit följe… Sjuk eller helt enkelt bara alltför trött? Det vet jag inte, men jag gissar nästan på det sistnämnda. Och mitt i allt ringde stackars Erik som precis fått veta att han var tvungen att jobba sent i kväll. Ingen rolig kombination med en pappa som också är efter med sömn, har mycket på jobbet men ändå såklart vill hem i vanlig tid och umgås med oss. En omöjlig ekvation i bland. Och så en trött mamma som redan efter dagislämning i morse började räkna ner till klockan fem när Erik kommer hem, och strax därefter fick veta att han i stället skulle komma vid nio… Men dagen har gått riktigt oväntat bra ändå. Jag är ju som sagt en obotlig optimist och brukar snabbt försöka vända det tunga till något bra. Vi passade på att lyxfika borta i centrum efter bvc och strosade därefter runt en stund i leksaksaffären innan vi for hem.

Intressant och fascinerande hur man helt och hållet kan stöta bort det där trötta och ömmande i samma stund man förstår att ens barn inte mår riktigt som det ska. Så nu går vi förhoppningsvis på ”reservkraft” ett tag och håller alla tummar vi kan för att det inte är något utan att lille A bara tagit en tillfällig paus i sitt växande.