Ännu en ängel…

Mitt i livet var det ja. För några veckor sedan var vi på bröllop. Om några veckor är det barnvälsignelse för lilla Ester och i fredags, då var vi på begravning. Tre av livets största högtider inom loppet av bara veckor.

Det är Eriks farmor som är den nya ängeln som sällat sig till skaran. Hon blev 90 år och en månad gammal och fick verkligen leva ett långt liv. Men det spelar ingen roll. När det händer är det alltid lika sorgligt, fast sorgligt på olika vis. För hennes fem barn var det ändå deras mamma som begravdes. Lika mycket mamma nu som då såklart. Och visst sköljer minnen över dem, konstigt vore det annars – de som dessutom fått leva med sin mamma i livet så länge.

Begravning för en gammal människa blir dock på ett vis naturlig. Och vacker. Det var dags nu, och sedan hon hamnade på ett äldreboende för ett antal år sedan har hon inte varit glad. Det var inte där hon hörde hemma. Gammal bondmora van vid ett helt annat liv och saknandes sin man som gick bort för många år sedan nu.

Vi är så innerligt glada att vi bara en vecka innan hon somnade in var där och hälsade på henne. Hon bodde i Askersund och på väg till vår Örebrotripp tittade vi in till henne. Då satt hon fortfarande uppe i sin rullstol men bara två dagar senare blev hon sängliggandes för att sedan aldrig mer komma upp. När vi kom kände hon genast igen Erik vilket kändes stort då och ännu större nu. Sen satt hon helt tyst under stunden vi var där, betraktandes våra små. Så plötsligt sa hon ”De är ljushåriga alla tre”, och det stämde ju. Ett konstaterande som skvallrade om att det ändå fanns något kvar som snurrade. Som fungerade. Bilden på gamla farmor med Alvin i knät som Erik nu har i sin mobil är nog en av de mest värdefulla däri.

Begravningen var så otroligt vacker. Den vita kistan och alla blommor i rosa som var hennes favoritfärg. Prästen var ovanlig och mycket bra. Han läste utdrag ur hennes, som han kallade det, minnesanteckningar som hon skrivit under hela sitt liv. Jag tror vi var många som fick en skarpare bild av denna omtänksamma och snälla människa i den stunden. Bland annat beskrev hon dagen då hon och Ragnar, Eriks farfar, bestämde sig för att förlova sig. Det var 1940 och kallt, men inombords var hon var varm för äntligen fanns någon vid hennes sida som visade kärlek och värme. Efter det att de köpt ringarna gick de och drack kaffe på ett konditori och sedan tog de bussen hem igen… Så fint. Och så gulligt. Även fast man känner en människa blir det en helt annan sak att få ta del av hennes tankar och jag är nu säkrare än någonsin på att den här bloggen ska få leva länge till. Kanske en dag en skatt för våra barn att ha.

I stunden i kyrkan blev man också så medveten om sitt egna liv och man fick en hel massa insikter om saker och ting. Tankarna flög och allt vackert blandades med allt sorgligt och skrämmande i en salig röra. Att människan i kistan på ett eller annat sätt faktiskt var grunden till de flesta av de som satt i bänkarna blev också ofantligt stort att tänka.

Vi minns att det vi tills för två år sedan alltid kunnat prata med henne om och fått rätt svar på är barnen. Hon har inte vikit en tum på ordningsföljd och årtal och det bevisar ganska tydligt vad som är det viktigaste och största här i livet. Att fastän man blir gammal och lite glömsk så finns det ting som sitter präntade så djupt.

Prästen avslutade minnesstunden efteråt med att uppmana oss att vara rädda om varandra. Att ta vara på varje dag. Att visa uppmuntran och säga till någon att den är betydelsefull. Att alla behöver det. Så sant. Alla är de ord vi hör ibland men mitt i vardagens virrvarr kan det lätt glömmas bort. Dagar som i fredags blir man dock plötsligt så brutalt medveten om deras sanna innebörd.

Svamligt och osammanhängande som aldrig förr men jag ville dela med mig. Uppmana dig att strunta i städning och fix bara för en stund. LEV och var med dem du älskar och tycker om att vara med. Allt annat är ganska blekt i jämförelse för inget är ju viktigare!