Äsch...

Välkommen till min trista och bildlösa tråkblogg! Såg precis att det av en händelse blivit flera bildlösa inlägg i rad på sistone och jag hoppas det inte skrämmer bort er :) Absolut ingen ny trend - bara en slump.

Ett livstecken innan sängen väntar... Gissa vad vi är? Jo, sjuka såklart. Eller såklart och såklart - måste säga att vi faktiskt har varit ganska förskonade ända sedan vi blev fem i familjen. I dag är nog första dagen Erik varit hemma för vård av sjuk Anna sedan Alvin föddes.

Skummaste åkomman någonsin tror jag. I går var vi på babycafé med två vänner och deras små. Kände på väg mot dagishämtning möjligtvis något litet men tänkte att det nog bara var valdagens spår som satt kvar men så möttes jag av en liten blekfis till Filip på dagisgården som matt ropade ett ynkligt mamma vartefter han tungt damp ner i mitt knä och lutade sitt lilla trötta huvud mot mig. Hans fröken berättade att han inte varit sig lik under dagen. På utflykt till skogen hade han satt sig på en sten och förklarat att han var tvungen att vila sina ben för att han skulle orka gå hem. Väl hemma hade han inte ätit en bit och sen hade han somnat (!) på läsvilan. När vi så kom hem från dagis hade han nästan 39 graders feber. Stackars liten.

När jag ändå var i feberkollartagen kollade jag mig själv och minsann var den lite över normal även där. Och Alvin, som råkade vara i närheten fick även han en termometer i örat som också där visade på förhöjd temperatur... Lilla hjältinnan Vilma var därmed den enda friska i huset och hon inisterade på smoothiemellis vilket var ett utmärkt och vitaminspäckat förslag! Erik var i Linköping på kurs och skulle komma hem senare än vanligt och jag kan säga att jag drog en lättnadens suck när han fyra timmar senare äntligen steg innanför dörren. Både min och Filips feber hade då nått över 39 grader och jag halvlåg huttrandes i soffan men Alvin tätt intill som en värmande liten kamin. En kamin som ivrigt tuggade loss på min mobil vilket var helt okej i mitt tillstånd! Vilmisen var så duktig och jag ska minnas hennes tapperhet denna eftermiddag när det är dags för julklappsinköp om några månader :)

Efter en febrig och yr natt med galen huvudärk vaknade jag märkligt nog feberfri i morse. Likaså gjorde både Filip och Alvin... Efter lunch var det dock Eriks tur och nu ligger han i sängen och bökar med täcket hör jag. Säkerligen lika varm - och minuten efter lika kall - som jag var i går. Måtte hans ge sig lika snabbt.

Trist är dock att man ju är så matt. Skitont i halsen. Stel i nacken som en gammal tant och allmänt dassig. Men i alla fall feberfri vilket alltid är något. I morgon måste jag axla rollen som frisk och omhändertagande. Här har vi inte tid att vara sjuka färdigt :)