En veckoresumé

Vilket upphåll va?! Jag som var en ovanligt ihärdig bloggerska under flera veckor stannade plötsligt upp helt. Vi har inte varit direkt sjuka men det har varit en brokig vecka så jag har helt enkelt vare sig hunnit eller tagit mig tid till datorn överhuvudtaget knappt.

Man märker att man befinner sig mitt i livet nu och att man LEVER. Saker händer runtom hela tiden. Både roliga och tråkiga. En dum, dum, dum sjukdom har drabbat en mycket nära och mycket kär... Detta snurrar hela tiden i huvudet samtidigt som man gör allt det vardagliga och det enda man önskar, hoppas och TROR är att allt ska gå bra. Dock var detta det sista som behövdes efter ett år mer än överfyllt av krämpor och elände men en person med sådan envishet och optimism kan inte annat än klara av det bra. Det är jag säker på!

Och så håller ett par av våra allra bästa vänner på att flytta :( Visserligen inte till världens ände. Bara till Gränna. Men ändå. Gångavståndet kommer inte längre finnas och Filip tycker vi ska bygga en bro över Vättern. Någon som vill hjälpa till?! Han sa häromdagen att han ville att vi också skulle flytta dit. Men, sa vi, vårt hus då? Vill du inte bo kvar i det? Då log storebror och sa att han såklart ville stanna kvar i Sverige men att han ville åka till Gränna ofta och hälsa på ;) Och såklart ska vi det! Dock har det känts tungt i hjärtat denna vecka. Det erkänner jag... Just nu när det sker. När de väl är på plats är det mer ett faktum och då tar vi det därifrån.

Sedan har vi varit så trötta så trötta. Det är faktiskt inte ofta vi erkänner oss vara det men ibland tar det liksom stopp. Barnen sover ganska gott om nätterna (dock vaknar vi ofta med ett eller två barn mer i sängen än vad som fanns där när vi somnade) men de är nu inne i en period då de åter vaknar tidigt. Runt sex och då såklart råkar väcka lillebror också. Eftersom vi är nattugglor som gärna vill ha långa kvällar blir ekvationen till sist på tok för lite sömn och när då dessutom en mastodontjobbvecka väntade för Erik och en totalt fulltecknad almanacka väntade på mig resulterade det i början av veckan i två riktiga tröttisar. Det är verkligen inte min grej – att gå runt och vara trött, jag hinner inte det. Har alltför mycket vilja och energi egentligen men så kom den där dumma muskelinflammationen tillbaka i början av veckan och påminde om att något borde göras. En dag dessutom i sällskap med en huvudvärk av den aggressiva sorten som vägrade ge med sig på hela dagen. Och Erik han har jobbat och slitit och fixat och donat.

Så gjorde vi det mest simpla. La oss lite tidigare än vanligt två kvällar och tänk så mycket lite sömn kan lösa. Muskelvärken finns absolut kvar men känns inte hela tiden – och det skönaste av allt. Vi är pigga igen. Pigga och fyllda av ny energi som jag hoppas sitter i länge. Jag har lovat mig själv att jag inte ska ha riktigt så många järn i elden de kommande veckorna utan ge kroppen en chans. Vi får se om det går.

Helgen har nu förutom att den varit PIGG även varit fylld av mycket god mat och tårta då både morfars och farfars födelsedagar firats. I detta nu är Filip hemma och leker hos en kompis, Alvin sover och Vilma tittar på film. Jag bloggar äntligen - dock ett tråkinlägg som alltid när man varit borta ett tag - och Erik, han gör något hemligt... Något som är så typiskt oss att ta tag i när vi fått nyvunnen energi! Vi har tänkt göra det länge och nu äntligen är det i gång. Vad det är? Jag säger bara A - men kan hinta om att det både är ljust, fräscht och fint...