Skadad :(

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Som i kväll till exempel. Den ödesdigra kvällen då familjens storebror inte hade marginalerna på sin sida...

Vårt lilla projekt innebär en del kånkande på möbler fram och tillbaka och för en stund hade vi flyttat på en av sofforna. Vi var bredvid när det hände båda två men ingen såg exakt hur det gick till. En förskräcklig smäll hördes i alla fall och sedan ett skrik som inte kommer från någon som bara har slagit i lite grann. Filip hade på något sätt lyckats ramla från soffans armstöd rakt bakåt och slagit bakhuvudet i tv-bänken. Tv-bänken som stod bara ett par decimeter från soffan och däremellan låg han så vinkeln var helt klart inte den bästa.

Erik lyfte upp en gallskrikande Filip och vi såg genast båda två hur håret därbak var alldeles rött av blod. Gulp. Jag brukar vara lugna mamman när något händer. Särskilt om jag är själv hemma med barnen. Blod är dock inte min starkaste gren och eftersom Erik tack och lov var hemma blev det han som tog hand om Filip. Jag tog i stället hand om två små halvt chockade småsyskon som nyfiket kikade fram bakom toadörren på sin ledsne storebror samtidigt som jag försökte ringa in.

Den där lugna mamman blev lite olugnare än vanligt när jag hörde hur Erik som verkligen är Mister Lugn sa att det här nog var tvunget att fixas till. Jacket var både stort och framförallt djupt (hua) och han blödde ordentligt ett tag. Började sedan nicka med huvudet och blev med ens jättejättetrött. Såklart också av chocken och att han varit så ledsen.

Väl inne fick han och Erik komma in direkt då han blodat igenom både kompressen och bandaget han hade runt huvudet… Så skönt att de slapp vänta. Doktorn försökte sig först på tejp vilken trasslade in sig totalt i Filips hårsvall så såret limmades till slut vartefter den ”knasiga mössan” kom på plats. Lilleman hade varit så tapper därinne och mammahjärtat knyter sig totalt vid tanken på att han har haft så ont. Önskar, önskar att jag kunde ta det från honom.

Tack vare att de kom in snabbt var de också hemma efter knappa två timmar och det var en ganska glad liten kille som kröp ner bredvid mig i soffan ivrigt berättandes om vad han varit med om. Jag i min tur fick berätta om en lillasyster som när vi läste saga plötsligt avbröt och sa ”Jag känner mig orolig för Filip mamma. Jag kan natta hans Mysan, sen vill jag att han ska komma hem till mig igen”. Och så lillebror som flera gånger pekade neråt, tog sig om sitt lilla huvud och låtsasgrät med bekymmersrynkan mellan ögonen. Stora hjärtan i små kroppar.

Och åter en gång blir man påmind om vad som är viktigt här i livet. Det här gick ju bra. Förhoppningsvis blev det ingen hjärnskakning utan bara lite ont i huvudet men hemma från dagis blir han såklart ändå i morgon och då ska han pysslas om kan jag lova.

De där tre små liven med sina goda, tickande små hjärtan. De är det allra mest värdefulla vi har och någonsin kommer få. Sen kan man inte skydda dem från allt hur gärna man än vill. Som i kväll till exempel. Ett vips, och så är olyckan framme.

Nu ska jag gå och pussa en extra gång på Björn-Borg-look-a-liken därinne. Ser ni förresten på bilden att han inte sover med stängda ögon?! Det har han aldrig gjort. Redan på BB sa de att han hade för stora ögon för sina ögonlock ;) Och det stämmer, de räcker inte till riktigt för att helt slutas över de stora blå när han sover! Vi har dock vant oss men länge tyckte jag det såg lite läskigt ut…