Löften

Tre randiga och rufsiga pyjamasfisar (ja, det verkar faktiskt som att självaste jultomten slinker in här då och då…!) får inleda det nya året här hemma och på så vis symbolisera hur denna årets första dag har varit. Mysig, lat och lite lagom trött. Precis så den ska vara. Vi har tittat på film hela familjen, spelat spel medan lillebror som annars river allt, sov och så i hisnande fart åkt pulka och snowracer i en galet isig och därmed ruskigt snabb backe vilket ledde till att ömmande rumpa numera finns åtminstone på en av oss - guess who...

Precis när jag skrev rubriken insåg jag förresten att någon kanske direkt tror något annat?! Men nej, vi har inte överraskat med ett nyårsbröllop :) Bröllop blir det men när står fortfarande skrivet i stjärnorna…

Årets första dag och man fylls som alltid av blandade känslor tycker jag. Ordet december värmer så mycket mer än januari för mig men när så januari väl är här brukar det kännas helt okej ändå. Tar bara några dagar att vänja sig. Man fylls också av en tacksamhet för det år som varit och ett hopp om ett gott nytt - förhoppningsvis innehållandes en massa bra. Och som alltid, nu mer än någonsin, hoppet om att alla ska få vara friska och må bra. Det enda viktiga egentligen. Allt annat, alla småsaker som man för stunden tycker är viktiga bleknar snabbt i jämförelse…

Mitt löfte för i år, som vi får se hur länge jag lyckas hålla, blir faktiskt något bloggrelaterat. Jag tror och hoppas att jag i vanliga livet åtminstone är en hyfsat bra människa. Något jag dock har DÅLIGT samvete över är att jag i bloggosfären stundtals är en riktig slarver. En av mina favoritmänniskor, en beundransvärd person på många sätt brukar ibland hos sig snudda vid just detta ämne. Att ta sig tid när man tittar in hos andra. Hon menar att har man hunnit slinka in och läsa något en annan människa valt att dela med sig av så har man egentligen också tid att bara snabbt lämna ett litet tecken efter sig. Man behöver ju inte skriva en uppsats men ett hej någon gång ÄR ju faktiskt kul! Jag minns också att samma person en gång skrev att inte sitter man i verkliga livet mittemot någon som kanske berättar något viktigt och är helt knäpptyst?! Klokt och mycket tänkvärt, inte sant?!

Men - absolut inte menat som några pekpinnar från mig till er nu - jag har märkt hur jag särskilt nu under hösten blivit lite bekväm i att när jag går förbi datorn passa på att bara snabbt slinka in hos mina favoriter och läsa om där är något nytt. Utan att sedan skriva något till personen. Tänker naivt att ”det gör jag lite senare, det här måste jag kommentera”, men lite senare både glömmer man och hinner plötsligt inte. ..

Har man som jag dessutom några enstaka utvalda favoriter så är det ju faktiskt fy skäms på mig att inte ta hand om dem bättre så, det är här mitt löfte kommer. Jag lovar inte att kommentera allt ni skriver men oftare än vad jag gjort nu. Jag ska ta till mig orden att hinner man in så kan man faktiskt också offra några sekunder extra till att göra den personen glad genom att lämna några rader och visa att man varit där. För visst blir man själv glad när någon skriver eller säger något vänligt till en?!

Med dessa tankar och ord blickar jag fram emot bloggåret 2011 med en Anna bakom tangentbordet som delar med sig lite mer av sina egna tankar, inte bara här utan även hos er andra!

Hoppas ni alla har haft en god start på det nya året!